En legend har gått ur tiden

Bara en hund. Pyttsan! När typ halva hemmabrukshundklubben sörjer en jycke så är det inte "bara" en hund.

Jag har fasat för den här dagen, trots att han inte var min. Nu är han så plötsligt borta. Jag vet inte hur det gick till (i skrivande stund). Man undrar, men inväntar... Vill själv mest vara ifred.

    Det var en hektisk dag igår. Full fart på jobbet och ont om folk bakom disken. Desto fler framför den. Hade käkat frukosten på stående fot inne i den andra butiken så där vid halv tolv-tiden på dagen. En kompis kommer in. Undrar om jag vet nåt... Vadå? Neeeeej!! Blev chockad av beskedet. Tar hand om nästa kund i kön...

Foto: Katarina Nyman.

Han gjorde sannerligen skälet för uttrycket once in a lifetime. Han var once in a liftetime personifierat. Hans sätt; stolt, vacker, ödmjuk, men absolut ingen mes, kunde säga ifrån om det behövdes, men helst lät han bli, lurig med en massa humor. Ja, det är mitt intryck av honom... så här vid sidan om.

"Vart tog egentligen matten vägen?", vädrar han i fönsterspringan. På väg mot brukshundklubben för lite träning, men först ett stopp för lunchinköp. En solig dag i juni 2011.

Han och jag hade nåt märkligt speciellt band mellan oss. När hans matte och jag skulle träna våra hundar tillsammans, så var det knappt att han ville - för man ska hälsa på mig först - sen träna. *ler* Han såg mot mig så där med en lite klurig och uppfordrande blick istället för att koncentrera sig på sin matte. Men sen när hälsningsproceduren var överstökad - alltid med hans speciella grimascher - så var han glatt redo för att träna med sin matte.

Det var då det! På jobbet i den gamla lokalen med alla jyckarna, Gromit, Lazy, Keaton.. och så Zero. Spirou borde vara där med, men syns inte på bilden.

Jag fick köra honom på nån rallytävling på hemmaklubben. Jag tror att det var KM 2012. Hans matte var ju skrivare, och stod där mitt på planen bredvid domaren. Skulle han gå med mig eller försöka sticka till sin matte? Haha! Tja, det jag minns mest var att han "missförstod" nån rallyskylt; trodde att momentet var "kana på rumpan minst tre-fyra meter". 😊 Foto: Louise Medman.

Det går bättre när riktiga matten kör. Om jag minns rätt delad första plats på Visättra.

Den sista gången jag såg honom var för en vecka sedan, på rallytävlingen. Jag visste inte först att hundarna var med. När tävlingen var över så gick jag in till klubbstugans kök och kikade in i sekretariatet, och där var de, alla tre. De tittade glatt upp mot mig, där jag stod på andra sidan av "halv-dörren". De såg roliga ut när de alla tre stirrade rakt upp. Tog fram mobilen för att ta ett kort, men kameran hann inte med innan de alla hade skingrat sig. Blev ingen bra bild. Deletade bilden. Ångrar det nu. Ångrar att jag inte gick in för att hälsa ordentligt. Varför gjorde jag inte det?

Sista gången jag klappade om honom var för en och en halv vecka sedan. Efter agilitytävlingen Norrortscupen på Waxhalms BK käkade vi El Maco-middag vid midnatt hemma hos Katarina. Hennes två andra hundar var lite "odågiga", men Zero... Bäst. 💗

Foto: Katarina Nyman.

Jag vill ha den, men det är inte min sorg att bära. Ta steg tillbaka... invänta... Jag vet inte om hans matte vill att jag skriver...


Nä! Jag struntar i vilket. För han var min arbetskamrat. Han var min klubbkompis. Han var min favvohund. "Min" älskade, älskade Zero. 💖💖💖 Han bodde bara hos nån annan...

Bästa Spirou och Zero.

Rallyträning, 2017.

Han blev 11 år.