De envisas kamp

De envisas kamp kan te sig på lite olika sätt...


Två bilder från förra söndagen...

"Ska du sitta å titta på Vasaloppet hela dan, eller?", muttrade Zafir demonstrativt förra söndagen. Jag svarade ett kort och konsist "Ja.",  och satt lika envist kvar i soffan som min hund blängde surt på mig.

Man kan ju också säga att Vasaloppsåkarna var envisa. I alla fall de flesta av dom. 😉

"Du e dum!", fnös Zafir.

De envisa kan även vara mer försynta...

Man sitter i soffan. Hunden är bredvid. Efter en stund ser man i ögonvrån att hunden sitter i en lite märklig ställning... Vad? Har hans huvud gått av?!! Har han fått världens nackspärr?! Eller vad håller han på med?!!!

Nä, huvudet satt fast på kroppen och var fullt rörligt. Det han pysslade med var att lite diskret och helt tyst tigga till sig lite hak-kli.

Det lustiga är att han kan lik väl och lika ofta vara väldigt burdus med tassen för att ge matte ett hårdhänt/tassat krafs som gör ordentligt ont när han vill bli kliad. Och han won´t take no for an answer: "Jag ska bli kliad!", envisas han mycket brutalt mot sin stackars matte som får värsta rivsåren på armen.

Efter hak-kliet så gled man ned och... Zzzzzzz

Bästa, fina myshunden. 💗 *suckar djupt*

 Ja, ja... Den uppmärksamme ser fusket; bilderna här ovanför från soffan med först hak-kli och sen snarkande myshund, är inte tagna samma kväll - men de kunde ha varit det. Så det så!!

Rallyträning - mitt i stan

Råkade ju komma flera minuter för tidigt till jobbet en morgon. Vad gör man då? 

Jo, man kommer på att man kan ju passa på att träna lite rallymoves mitt i morgonrusningen på trottoaren mitt i centrum med bilar, cyklar och folk vimlande förbi - både från höger, vänster, framifrån och självklart även bakifrån. Störningsträning på högsta nivå (typ) för både hund och fä. Eh? Fä? Skulle det vara jag det? Men okej, fä jag är.

Förr i tiden kunde man säga...

"Pingu! Gå och häng upp tvätten!", och han skulle glatt tittat upp på mig och kvickt hoppat upp på fötterna/tassarna samt glatt förväntansfullt se på sin matte.
   I och för sig kan man fortfarande säga så eftersom utgången/följden skulle bli densamma då som nu: Jag får hänga upp tråktvätten medan hundarna/hunden snarkar i soffan.


Bild från i torsdagskväll...

Ljud från soffan: Zzzzzzzzz

Hundarna (alltså hunden, tänk att jag fortfarande hela tiden säger/tänker "hundarna") envisas att tvättupphängning är mattes jobb, och jag envisas med att det är ett hushållsarbete de borde kunna hjälpa till med, men nä då.

Nu... den verkliga "De envisas kamp"...

Ja, det var alltså tidigare idag, ute i skogen, som jag typ myntade uttrycket (läs: återanvände det). Den stora frågan är: Vem är den mest envise? Jag eller Zaf?

Apropå ingenting och skogen. Dessa hundaktiga spår hade gått före oss utan mänskliga fotavtryck intill. Denna okända fyrfoting och jag gick typ hela vår skogstur samma stigrutt.

Haha! Så smart av mig - not - att inte lägga nåt bredvid spåren så man ser hur stora de är. Men de var för stora för katt, och även - kanske (?) - räv. Kunde vara liten hundrackare, men utan ägare? Nä, det är väl räv, va?

Hur som...
   Zafir var eld och lågor som vanligt när han skulle hoppa ur bilen vid skogsparkeringen, men han skulle vara tyst (läs: i alla fall nååågot tystare) innan han fick skutta ut. Med hjälp av ett par godisbitar kastade på marken så kunde han koncentrera sig lite mot dom, det vill säga tystna.

Det var den första utmaningen i dagens "De envisas kamp".

Nästa utmaning var den nyinköpta släplinan a´la 20 meter lång. Ja, jag vill ha släplina på jyckeländet numera när vi spatserar i skogen. Bara som en livlina, ifall att.

Det var den sämsta spårlina jag ever sett!! (Ja, ja, har man engelsk springer spaniel så byter man rätt som det är till engelska när man minst anar det.) Linan trasslar in sig bara man vidrör den det allra minsta. Och den draaaar till sig barr och kvistar. Även dom som är typ en kilometer bort. Linan är en barrmagnet!!

Så det första jag får göra när hunden till slut fick tillstånd att hoppa ur bilen var att trassla ut 20-meters släplina - full med barr. (använde den alltså igår innan nysnön som senare på kvällen yrde ned över ens huvud). Under tiden gnydde Zaf otåligt att man aaaaldrig får börja skogsturen. Att stå ut med irriterande hundgnäll och tilltrasslad och nu snöig släplina med frusna fingrar utan att ge upp var en envis kamp, det vill säga utmaning nummer tre för dagen.

Men till slut så kunde vi påbörja vår lilla skogstur...
   Vid ett ställe stannar vi (läs: jag, och på uppmaning av mig även Zafir) och har en passivitetsstund. Plötsligt så ser jag att Zafir får intresse för något. Han spanar nyfiket bortåt. Jag vänder mig om och ser en kvinna komma ut från skogsbrynet lååångt borta. Zafir var med andra ord bästa patrullhunden!! 😊 Zafir och jag står stilla och iakttar kvinnans tills hon inte syns längre. Då fortsätter vi vår skogstur - åt andra hållet, förstås. 😉

Så kom vi fram till ett litet "vattendrag" och jag säger "Stanna kvar!" till hunden medan jag först kliver, måttar med foten var man kan gå torrskodd och skuttar över det blöta...

Den uppmärksamme ser på bilden att släplinan har "vänt tillbaka". Just det! Det spelar ingen roll hur blött det är - för har matte sagt "Stanna kvar!" så är det stanna kvar. Kan säga att jag var glad att jag hade rätt stövlar på mig medan jag bestämt - och envist - transporterade tillbaka hunden till utgångsläget på andra sidan av det blöta.

Tittar man noga så ser man också hur Zafir spaaanar snett åt höger om mig... Men jag är envis innan han får komma till mig. Han ska glo på mig!! Det var utmaning nr 4 för dagen.

En filmsnutt...! Utmaning nummer 5 i "De envises kamp".

Tänkte att hundskrället behöver nog tränas på lite impulskontroll-/vänta-skills - även ute i skogen där så mycket annat stör och lockar förföriskt. Att först kasta ut en näve godis och sen säga "Nej!" är nåt som funkar alldeles utmärkt hemma på gårdsplanen eller intill köksbänken, men funkar det även ute i skogen? Titta och se!

Sen kom vi till ett nedfallet träd...
   Och jag tänker direkt: Träna agilitystarter!! Utmaning nummer 6 i "De envisas kamp".

Tja, det blev en extra utmaning och störning i och med precis då så hörs människoröster borta till höger. Ja, Zafir hörde dom också... som synes.

Som synes också så är det här det andra försöket. Hur det syns? Jo, kolla in släplinan. Han blev väl så störd av de okända rösterna borta i fjärran att han inte kunde fokusera sig på vad matte egentligen pratade om och sa.

Filmsnutt.. Nja, det gick väl så där, va? Skyller på att jag filmar samtidigt. Brukar oftast inte filma medan jag kör agility - och det vet Zaf. Det jag vill är alltså få till en explosiv (!) start, som skjuten ur en kanon... och det gick så där. Men jag skyller mest på mitt mesiga kroppspråk och filmande samtidigt.

Titta! Ett vattendrag till...! 

Hm? Undrar hur djupt det är? "Stanna kvar!", säger jag till Zafir medan jag lite trevande känner med foten i det blöta. Det gick inte att hoppa över.

 

"Meeen!! Stanna kvar sa jag ju!!", muttrar jag när jag hade kommit över. Och ni förstår säker varför detta mutter. "Det spelar ingen roll hur blött det är...", tänker jag envist medan jag åter igen eskorterar tillbaka Zafir till åtgångspunkten på andra sidan.
   Nu trevade jag inte längre medan jag klev i det blöta utan det var raska och bestämde steg bara - utan den minsta tvekan. "Plask! Plask!" bara!


Filmtajm...

Meeen!! Så kom jag på att jag berömde ju mest när han sprang mot mig. Han hade ju svårast med att stanna kvar...

Envis som man är så gör man om - fast på den här sidan av vattendraget. Mest beröm när han satt kvar. Ja, även en matte måste göra rätt också.

Eh? Varför denna bild? Fråga inte mig.

Envis som man är så innehåller en skogspromenad även att vara still och bara vara... Utmaning nummer sju för dagen, eller nåt sånt.

Zafir tycker det är det absolut dummaste som finns... som synes.

Här får man inte gå nånstans innan man får ögonkontakt. Hälsningar envis matte...

Den envisa matten vill nu - bara för att - gå en annan stig åt andra hållet (åt vänster, typ) för att Zafir enträget vädrade åt "högerstigen" där någon människa med hund (?) hade gått.
   Zafir tvekar. Vill inte gå mattes dumstig. Matte envisas och typ motar honom med sig med bestämda ord och uppmaningar. Fast Zafir vill inte. Mycket motvilligt tar han små steg med sin matte...
   Men han sneglar hela tiden bakåt, bortåt...  Och hundkräket gör en helomvändning och rusar åstad mot den andra "förbjudna" stigen med släplinan efter sig - och en morrande matte springer efter som hinner tänka en hel del tankar som inkluderade några kryddmått ånger. "Hinner jag få fatt i släplinan"....

Det är visst inte enbart vilt som lockar en kille i sina bästa dar... Zafir tvärnitade ett par meter in på den "förbjudna" stigen och fastnade i en luktfläck.

Och som ni ser så var släplinan tillräckligt lång.

Envist så får jag med min hund till den skogsstig som jag valt - utan eventuell löptiksdoft - bara för att visa att vi är inte på kärleksuppdrag.

Jag visste redan innan att de två stigarna kommer att mötas... och där hade människa med tillhörande väldoftande hund gått åt vänster där vi tog stigen rakt fram mot vägen och bilen.
   Jag blev lite nyfiken om människospåren och hundspåren verkligen hörde ihop (det här är den enda fördelen med snön; man kan se vad som har gått där innan), så jag sa "Stanna kvar!" till Zafiren medan jag gick tillbaka till "stigkorsningen".

Det är knappt man ser min välkamouflerade hund. Följ släplinan så hittar ni honom.

Ser ni hur han spanar åt höger...

"Men matte! Jag vill också gå tillbaka och kolla spåren, ju!!"

Och så blev det lite koll med godisutkastningsskillsen att lyssna på avbrytkommando och ha impulskontroll.

Haha! Efter att jag hade slängt ut godiset, så kom jag på: "Hm? Nu när jag snart kommer säga "Varsågod!", så är det stor risk att han kommer att välja att "missförstå" och ränna efter spåren i skogen. Ni hör hur jag funderar. Ni ser hur jag förflyttar mig åt vänster - ifall han skulle få för sig att rusa bort mot "den förbjudna stigen". Och ni hör hur jag så tydligt som möjligt säger: "Sööök!" Ja, alltså den här matten är ju inte helt dum i huvudet! Och man har liksom varit med förr. Om man vill uttrycka sig så... 😉

Koll av omvänt lockande även funkar ute i skogen. Bara för att det gör hemmavid behöver det inte funka på en stig ute i stora världen. Hihi! Tror mig höra lite kärlekskrankgnäll på slutet. Lill-killen är kär. 💘

Strax så var vi tillbaka till vägen och det var dags att byta till vanligt koppel. Medan jag virar ihop 20-meters linan så står jag - för säkerhets skull - på kopplet. Zafir sitter intill och han väääädrar hela tiden bortåt. Denna gång åt andra hållet än "den förbjudna stigen".
   När linan är ihopvirad så väljer jag att sticka in handen i handtaget på det nu blöta och hala kopplet - för säkerhets skull... Och det var tur det!!

Zafir gör plötsligt - utan minsta förvarning - värsta språnget rakt ut i blåbärssnåren med full styrka i springbenen. Det blev dock en tvärnit - för kopplet tog ju slut - och som tur var satt fast med handtagsöglan runt min hand. Kopplet hade annars sannolikt glidit ur min hand.

Alltså, en sån här agilitystart vill jag ha!! Men med kontroll - och på en agilitybana! Inte ute i skogen efter vilt, löptik eller vad sjutton nu han skulle ränna efter.

Först blev jag sur och gav hundskrället en liten utskällning; man får faktiskt inte rusa åstad på det viset. Jag hade ju faktiskt sagt åt honom att sitta kvar.
    Fast sen fick han beröm och omklappningar. Han kom ju faktiskt "tillbaka", visserligen på grund av kopplet, men ändå. Och man ska vara sams med sin hund.

Väl hemma. Uturbilenskutt med väntan på varsågodochsökgodiset.

Det var "De envisas kamp" - för den här dagen. Och jag tycker att jag var den som var mest envis.

Myshunden Zafir tycker nog om sin matte ändå. Och jag tycker om honom. 💗

Och bara så ni vet...

 Idag är det fyra månader sen Pingu sa tack för sig. Saknar honom så in i norden!! Det gör ont att veta att man aldrig mer får träffa honom. Bara en gång till.. Han var ju så glad. Jag saknar hans jämfotaskutt, hans vackra fina och glada ögon, hans mjuka päls, hans...

 Sorgsmärtan gör en svagt illamående, känner lite panikångest. Vill inte känna så...  och jag vet att den kommer att gå över. Men samtidigt är smärtan det enda vi fortfarande har tillsammans. Pingu och jag. 💖 Borde istället ta till mig och typ njuta av smärtan.

 Fyra månader... Känns konstigt. Både att det har gått lång tid, men ändå bara fyra ynka månader. Det känns som det var längre sen. Den där fredagskvällen klockan strax före 22.00, precis innan Skavlan tog slut på TV. Skavlan-programmen har fortsatt, men inte...

Fast å andra sidan så är det ganska enkelt att bara ha en jycke. Man börjar kanske bli lat. Jag menar ännu latare...

Jo! Har börjat fnurla på ett freestyle-program med Zafir. Den första tredjedelen av programmet funkar faktiskt ganska bra. Det är ju en tävling i närheten, i Haningehallen. Sista anmälningsdag är den 15:e. Ska fnurla lite till innan jag eventuellt anmäler. Haha! Jag som "aldrig mer" skulle besöka den där trånga hallen. Som sagt, de envisas kamp. 😉

Pingu och jag i Haningehallen förra året. Vi står och inväntar på vår tur att gå in och tävla. Minns att jag tyckte det var så skönt att få lite utrymme och andpaus där i "startfållan". Foto: Ann-Marie Pettersson.

Att det ska va så svårt. Det där med förnuft vs känsla

Vad som är svårt? Jo, det där med förnuft vs känsla.

Lite då och då poppar det upp på den lokala hundfacebooksidan frågan om bästa veterinären "i stan" (dvs i närheten av eller i Åkersberga).
   Varje gång frågan dyker upp så är det alltid framför allt två namn som nämns och lovordas till himmelska höjder och grader... och min spontana (och känslosamma) tanke blir: "Hmpf! Tio timmar senare var han död." alternativt (beroende på vilken veterinär som nämns) "Hmpf! Två dagar senare var han död." (Jag tänker alltså på Pingu och Gromit)

Sen, alltså sekunden efter, så kommer förnuftet och pratar förstånd med mig. Det var inte hans fel. Fast han är veterinär så kunde han inte veta... *suckar* Tänk att ens primitiva hjärna instinktivt fortfarande söker en syndabock, när det egentligen är den där jävla idiotiska dumma slumpen som är framme och ställer till det.

Men jag saknar Pingu så...

Jo, och så det där med framtida valpplaner och förnuft och känsla...

Zafir har ju blivit morbror igen. En av de söta valparna är en liten Pinguvalpkopia. När jag såg speciellt en bild så stack det till i hjärtat på mig.

Det är lite märkligt det där med hundarnas pälsfärg. Förut när både Pingu och Zafir fanns här hos mig, så tänkte jag att när det nån gång i framtiden blir dags för en till hund, så ska den vara brun/vit. Det var ju så länge sen jag hade en brun-vit ESS.
   Sen efter Pingus död, och valptankarna så smått börjar födas, så var brun-vit ett "måste" för att inte (!) likna Pingu så mycket.

Ja, du läste rätt. För att inte likna Pingu. Men sen när jag såg den där valpbilden på Pinguvalpkopian, så ändrade jag mig; jag vill ha en svart/vit....

Men sen kom förnuftet fram och sa: "Nej, det är inte Pingu. Det är en helt annan helt underbar liten individ. Det är inte Pingu som kommer tillbaka."

Jag har nu tackat nej till denna söta - helt underbara - lilla valp. Mitt förstånd säger jag ska inte göra om samma misstag (typish) som förra gången.
    Jag skaffade Pingu för tidigt. Jag var inte redo. Sorgen efter Grompan satt i fortfarande stadigt i mitt hjärta. Vet inte hur många gånger jag sa högt till den unga Pingu: "Du är helt underbar... men du är inte Gromit.". Pingu förstod förstås inte vad jag sa, men jag vill inte utsätta vare sig mig själv eller en hund för detta igen.
    Det kommer fler valpkullar. Och färgen på jycken spelar ingen egentlig roll. Det är det mentala som är grejen, liksom.

Hur som i mitt sökande efter en till hund så har jag jämfört MH- och BPH-diagram och stamtavlor, och man blir absolut inte klokare. Hur ska man veta att valpjycken växer upp till en fartig och agilityälskande jycke?

 

Apropå ungar...

Vad är det för fel på dom?

Så här kan man väl för sjutton inte uppföra sig mot en söt liten nalle?!!! Vad är det för fel på barna´ nu för tiden? 😱😧😞😏

 

Zafir som USB-eftersökshund.😊 (fredag 22:a feb)

Ett USB ute på vift. Eventuellt tappad i skogen.
Bara som en kul grej åkte vi till eventuellt (!) rätt skog och testade Zafirs eftersöks-/uppletandeskills. Hade varit ganska coolt om man hade funnit det, men Zafir tyckte det hur som att det var skoj. 😊

Blev inspirerad och fortsatte uppletandeträning hemma på tomten. En gammal fickalmanacka och gamla broddar letade han upp och kastade mot mig, men märkligt nog så totalvägrar han att ta upp ett gammalt koppel i munnen. Annars minsann när man inte vill att han ska bita i kopplet så... 😉

Ja, han kastade prylarna mot sin matte. Vadå apporterande fågelhund? Vadå leverera i handen? Fattar inte vad ni gafflar om? 😉😉

 

Agilitytävlingsträning, (lördag 23:e feb)

Zafir på en godissten ett stenkast från Arningehallen. Bild tagen nu i år den 23:e feb.

Nedan: Samma sten men bilder tagna för två år sen, 26:e mars 2017.

Linslusen Pingu och "Vembryrsigommatte"-Zafir.

Tillbaka till nutid...

Vissa hundar har det bekvämare än andra. 😎

 Zafir var alltså på agilitytävlingsträning i Arningehallen.

    Första loppet, agilityklass, gick riktigt bra. Jag höll mig till min plan (stanna och belöna efter starthindret och efter slalom) och Zaf svarade som planerat - trots att han precis innan vi skulle gå in på banan upptäckte - med STOR förtjusning - löptiksskyddshyllan intill ingången till planen. 😊

Hoppklassbaneloppet gick dock helt åt skogen - för jag hade fel plan (hade tänkt belöna efter två hinder).
    Men Zafir ratade matte med leksak i handen. Han hade nämligen nu prisbordet i minne och i vädringsnäsan. Prisbordet stod utanför banutgången där en GIGANTISK skål med till råge full med tuggpinnar. Minne har han i alla fall.

//En först glad matte full med förväntan och tankar att nu ska vi anmäla till tävlingar... och sen en bittert besviken matte som försöker övertyga sig själv att det är så här hundträning fungerar. Det går upp - och sen går det ned... för att förhoppningsvis sen gå upp igen... nån dag i framtiden. 😉

Zafir solar sig i agilityglansen.

Agilityträningssöndag i Arningehallen, (24:e feb)

Men först en liten skogspromenad... om man törs.
   Ja, ni minns väl förra blogginläggets hat till förrädiska skogen full av snö och is som det inte går att gå på och den döljer värsta blöta insjöar som man lömskt plaskar i och blir blöt om fötterna. Dumma skog!!

Men titta!

Vi hittade en fin vårflod - som gick att ta sig över utan att bli blöt. 😊

Men kolla in isen!! Till synes tjock som pansar, men därunder vittnar vårflodens framfart fram, och på vissa ställen så var pansarisen helt rutten och gick krasade sönder i småbitar. Så förrädiskt, ja!

En obligatorisk "hundfotogodissten". En vacker dag ska jag samla alla bilder från den här stenen med lite olika hundar ovanpå. Känns lite ensligt och tomt med bara en ynka hund på bilden.

"Jaha, så var det dags för den där urtrista passivitetsträningen igen som matte envisas med..", muttrar Zafir.

Lite senare så sken Zafir upp...

"Wow! När jag blir stor ska jag också göra såna högar!". Zafir imponerad. 😉😊

Agilityträningen senare på kvällskvisten...

 Måste säga att det faktiskt tar sig. 😊

Framgång 1: Starten. "Freestyle-mellan" som är brukligt i agilitystarter, men mest för att rikta in hunden, men med Zafir mest för att göra agilityn roligare. Han skiner alltid genast upp när man kör lite freestyle- eller rallymoves. Det här är första gången jag testar det i agilitysammanhang, och det funkade riktigt bra.

  Den första filmsnutten är från när vi fortfarande stannar och belönar efter tre hinder. Det är kanske andra eller tredje rundan som blev filmad, och han började bli lite trött i huvudet. Ganska långsamt slalom, och jag släpper igenom att han fuskade sista portarna, framför allt för att det var mitt fel; jag började "fixa med frisyren" (!) och flaxade med händerna.

Framgång 2: Den andra filmen (med märklig oskärpa) kör vi hela banan utan avbrott. 😊
Den allra bästa rundan blev dock ej filmad. Så typiskt.

Hihi! Rundan där jag blev så less och irriterad, och bröt för jag började tappa humöret blev inte heller filmat.. som tur var. 😉😊

Framgång 3: Hade tre (3) olika belöningsleksaker att variera med. Just det, ja!

Kort aktiveringsskogspromenad efter jobbet...

För en gång skull så kommer jag ihåg - fortfarande intill bilen - att ta med en leksak, och en gammal fleecefläta råkade ligga där i facket i hundgrinden. Sagt och gjort. Glad i hågen knallar man in i skogen...

Haha! Vad jag är avundsjuk på de hundägare som har jyckar som uppskattar nåt så urtrist som en tråkfleecefläta!!😞😠😒😖

Jo, jag försökte! Jag skojade. Jag lekte. Jag drog hastigt iväg med den på marken - framför nosen på hundeländet - för att försöka få igång rolig jaktlek. Nä, jag gav inte heller upp på en gång. 😡😠

Efter att ha testat lite olika varianter, så kom vi - Zafir och jag - på att en simpel fleecefläta är enbart rolig som uppletandepryl.
   Annars så är viltdofterna runtom såååå mycket intressantare. En enkel fleecefläta är blahablaha, liksom.

Nästa gång ska jag ta med mig nån annan leksak. Nåt med skinn på sig... och nåt som rör sig... längst ut på ett snöre/fiskespö eller nåt... När jag nu kommer ihåg det... Just det, ja!

Zafir, hunden som är noga med traditioner och sånt.

Direkt när vi kom hem efter jobbet så fick jag för mig att återuppta städningen efter min "vän" Alfrida. Jag la lass med tallris i skottkärran och rullade iväg till andra sidan av tomten för att dumpa det i "komposthögen sen förr".
   Zafir begrep ingenting!!

Varje gång vi passerade farstubron så kutade Zafir raskt om matte och skottkärra för att mitt framför skottkärran - så jag nästan körde på honom - och skuttade menande uppför altanstrappan och fram till dörren.

"Men hallå, matte!! Vi har kommit hem - och då ska jag ha min middag!!", visade Zafir om och om igen. Vadå, att jyckar tycker det är roligt att vara utomhus och ha aktiviteter tillsammans med sin matte? *denhärmattensuckardjupt* 😉

"Men nu ska vi väl gå in och äta middag, va?", visar Zafir uppfordrande. Ni ser förresten skottkärra med last stå och vänta uppe i backen.

Varje gång man vände sig om...

... så balanserar en hund uppepå nåt som möjligtvis kan frambringa en godbit... eller två.. eller helst en hel hög, som ett middagsmål, liksom. När ska matten fatta vinken?!!

Zafir! Nu är vi klara. Nu går vi in och äter middag. Om det är okej för dig, alltså. Hihi!

En helt vanlig torsdag, (28:e feb)

När man kom hem efter jobbet. Jag hade med flit låtit bli att kasta ut den sedvanliga näven godis till Zafir eftersom jag tyckte han uppförde sig illa i bilen; han vägrade (!) att lugna ned sig innan han fick skutta ut ur bilen. I och med jag inte hade nån lust att invänta ett ordentligt lugn (han fick hoppa ut halvtystlugn), så gick jag istället surt muttrande direkt upp till huset. 

Jag: "Men? Var är hunden?" Ser mig omkring inne i köket efter att jag plockat in matvarorna. Han brukar ju typ alltid vara bakom ryggen på en.

Zafir: "Meeeen?! Vart gick matte? Hon ska ju kasta ut en näve godis på gårdsplanen när vi kommer hem."

Zafir stod helt oförstående kvar nere vid bilen. 😊

 Ni behöver inte bli oroliga. Zafir fick sin näve godis utkastad. Fast jag förenade nöje med lite nytta.
   Jag tog fram visselpipan och blåste inkallningssignal - enbart för att träna nåt som har blivit tokigt. Zafir, som förut svarade så fint på visselsignalen, associerar numera visselpipan med viltspårssmitning.

*vissel* "Öh? Vad menas?!!", visade Zafir förundrat vid min första inkallningssignal. Jag upprepar visselsignalen...
   "Aha! Hon vill jag ska komma till henne!!", går det plötsligt upp ett ljus för Zaffen, och han kom rusande i full kareta - och godisregnet flög bakom mig när han kom intill mig. Duktig vovve! Duktig matte. 😊

Fredag, 1:a mars

Ledig morgon, så det blev en liten skogstur på förmiddagen.

"Fast den där "sittastillpåsten"-träningen kunde vi gott vara utan", suckar Zaf.

Efter jobbet...

Fredagskväll i Åkersberga på vägen mot den nästan öde infartsparkeringen. Lite småtjusigt med all belysning som speglar sig i vattnet (var tjusigare irl).

Idag, lördag 2:a mars.

Ja, hörrni! Nu är det ju mars. Den magiska månaden med det magiska datumet som ingår i de två datum som alla hundägare ska ha i minnet: 1:a mars - 20:e augusti. 😎😇

Den väldigt uppmärksamme ser att jycken har spårlinan på sig. Är hon månntro ute och spårar? Nä, jag tog bara det säkra före det lite osäkra och använde spårlinan som släpdito. Bara ifall att.

Han är ganska fin ändå, lillgrabben. 💗 (trots kvistar i långöronen och otrimmad lockig päls)

"Fast att vara still uppe på en sten och bara vara är ganska trist...", suckar Zafir (åter igen).

Plötsligt så ökade Zafir på takten, och släplinan släpade förbi matten...

... men jag förstod att han skulle till storstenen.

Fin-grabben! 💗

När vi sen kom fram till det där stället vi för typ nån månad sen eller mer - minst - så visade Zafir att där ska (!) man kasta ut en näve godis ned i sänkan så han sen kan söka rätt på dom.

Som synes så löd hans matte honom. 😊😉

Hemma igen...

Fler rishögar borttransporterade och även fler vedklumpar.

Se! Två rishögar borta och fler vedklumpar likaså samt stammen där till höger är lite kortare än vad den var nyss. Bågsågen (som ligger slarvigt slängd till höger i bild) har åter igen fått jobba.

Kan väl erkänna att efter man har fått prova på att motorsåga (se förra blogginlägget) så känns den manuella bågsågen lite väl primitivt och jobbigt. *suck* Ja, har man väl fått smaka på det goda livet så...

Vilken fin vårkänningslördag det var idag! 😊

 Det var länge sen man kunde sitta i solsken på farstubron under klarblå himmel och se hur ens hundar... Jag menar sin hund lugnt söka godis.

Bäst att passa på idag, för imorrn kommer jag vara inne hela dan. Vasaloppet!! 😊😊