 |
| Vissa pryder sina hundburar med en massa prisrosetter... Inte jag inte! Pingu is in da house... jag menar in da car!! 😀😊 |
Fb-citat:
"Jaha! Så har man kommit in i min dumma "odygnsrytm" igen. 😞
Är uppe till 2-3 på natten. Upp o jobba sen på morgonen. Man tror inte det är sant när alarmet går igång. När man sen väl kommer hem igen, och efter man ätit vill man bara ta en "liten tupplur". Vaknar flertal timmar senare, typ vid 23-24 snåret. Går ut med hundarna i det klara månskenet, men så pass mörkt att jyckarna fick ha blinkhalsbanden på sig för första gången på läääänge. Vart tog de ljusa nätterna vägen, liksom?
Är nu klarvaken. Har suttit en stund ute på farstubron och kurat natt samt lyssnat på syrsorna - och 276:ans sporadiska natttrafikbrus, förstås. Det sistnämnda kunde jag dock vara utan. 😉
Pingu är med tätt intill och kurar natt. Ni kanske ser vad Zafir bär på?"
 |
| Ledtråd finns i förra blogginlägget. 😉 |
Förra lördagen...
... var jag på utflyttningsfest.
Min vana trogen hade jag förstås med mig mina hundar, men de fick vänta i bilen - för allas trevnad. 😉😊
Efter ett tag funderade jag att det är nog dags att rasta av dom lite, men... jag drog mig för det. Jag förstod ju hur exalterat glad Zafir kommer bli, det vill säga SKRIIIIKA ut sin glädje att få lufta tassarna på upptäckarfärd i Svinningeland med skog precis intill samt alla nya dofter från alla hundar som bor där i nejden. För att inte tala om värdhundarna, Hjördis och Bodil. Två söttikar man ju kan ha kul med!! Och när Zafir blir exalterat glad så är hans glädjetjut ÖRONBEDÖVANDE i värsta skrikfalsetten som lätt kan missförstås att han lider värsta kvalet och har slagit ihjäl sig från nos till svanstipp.
Tja, ni kanske förstår varför jag tvekade att släppa ut honom i närheten (läs: inom höravstånd) av en massa oinvigda, icke hundmänniskor till festfolk?
Men till slut, så bara måste jag ju, så.... Jag tog vänsternäven full med godbitar. Öppnade bildörren och innan Zaf hann börja lyckligt falsettVRÅÅÅLA, så hade han näven framför nosen. Det är svårt att glädjetjutSKRIIIIKA med munnen full med godbitar. 😉😊😋😀😊
 |
| Värdhundarna Hjördis och Bodil. |
Söndag. Rallylydnadsskrivarutbildning
Förra söndagen, alltså.
Det var tydligen åter igen dags för att utbilda en ny liten drös av rallylydnadsskrivare, och självklart så ställer man upp som "försökskanin". Ju mer de får öva att skriva desto bättre liksom, och då är det ju bra att undertecknad med hundar finns till förfogande. 😉😊😊
 |
| Ni ser väl rallyskyltarna? Man kan ana dom bakom de fina containrarna. 😊 |
 |
| Det var både nybörjar- och avancerad klass. Här är det Lukas som visar framtassarna i den magiska konsten att behärska högerhandling. |
 |
| Det kom ju värsta störtskuren, men Lukas sitter ändå fint på rumpan på den blöta asfalten. |
 |
| Fin-Lukas skuttar medan skrivarna tittar på. |
Gissa dock vad de fick skriva när Zafir och Pingu körde!! 😉 Men vadå? Det var ju därför vi alla var där. 😊 Vi testade först högerhandling, men... nä! Jag gav upp. Blev ju mest antiträning, så strunt i det. Körde vänster och försökte ha kul istället.
Att vara med på skrivarutbildning är ju som att träningstävla. Gäller att passa på när erbjudandet finns, liksom. Och så gör man också rallyvärlden en liten tjänst - och det vinner vi alla på!
Varför dessa två bilder från skogen?
Jo, det var ju agilitysektorsmöte (på hemmaklubben) i måndags, och efteråt fick man "erbjudandet" att hänga med på hundpromenad, men... Nä! Jag orkar inte! "Det enda sättet att få hundarna att lära sig är att träna.", fick man så rätt höra.
Men näe. Var så trött, och tyade inte med att träna mina odågor i konsten att gå fint tillsammans med en drös andra hundar. Dumknät gör ju inte heller saken så mycket bättre. Så jag skjöt - åter igen - upp det. Äsch!
Så istället för att göra nåt åt saken, så åkte jag till skogen - och var sååååå nöjd med mitt (dumma) val. 😊
 |
| Efteråt la jag upp dessa två bilder på Fb med den lite menande och internt skämtsamma texten: "Vad går upp mot en skön o ledig skogspromenad på kvällskvisten? 😉😊" Och fick raskt svaret: "Träningspromenad med massor av hundar och trevligt sällskap 😊" 😊😊😊 |
Onsdag. Norrortscupen
Grannbrukshundklubbarna, Waxholm, Danderyd-Täby och Väsby samt hemmaklubben Österåker har ju gått ihop för att köra denna Norrortscup. I onsdags var den första deltävlingen som var på Waxholms BK
Jaaaa! Det är agility vi pratar om! Vad annars?!! 😉😊😊
 |
| Bästa Pingu. 💗 |
Från Fb:
"Det var en ren chansning när jag anmälde oss till Norrortscupen (agility), och tyvärr visade det sig att jag jobbade sent. Men vi hann iaf dit till det sista loppet.
Måste faktiskt glatt säga att det var Zafirs hittills bästa lopp. Diskad förstås, men utan leksak i handen kom vi igenom hela banan. 😊😊
Pingu körde felfritt, men med lite halvdålig tid (12 (!) sek efter ettan) - trots han kutade på bra - men blev ändå en 5:e placering av 21 startande. 😊
Man ska visst inte träna nåt mellan tävlingarna. Det funkar ändå, liksom. 😉
Fast å andra sidan är mina hundar vana med "natt-agility". Mörker o dimma rullade nämligen sakta in över agilityplanen under tävlingens gång."
Torsdag. Agilitykurs för Maria Alexandersson
Det var Pingu som kursade medan Zafir väntade i bilen. Nån vacker dag kanske även Zafir får gå kurs.
Vi har gått kurs för Maria tidigare, och det är alltid nåt nytt man får jobba med. Man gör ju liksom saker man inte tänker på (läs: viftar med armar uppe i luften) och saker man tänker på men inte får till ändå (läs: går för nära hinder helt i onödan så man inte hinner med till nästa kombination) samt timing, timing, timing!! Att det ska vara så himla svårt med den där förbenade TIMINGEN?!!
Sen kan jag inte låta bli att fundera på vad en SM-förare med supersnabb bc egentligen tycker om en sääävlig ESS med en ännu sääääävligare förare bakom (läs: låååångt, alldeles för låååångt bakom). 😏
En bra instruktör ser varje ekipages möjligheter, och jag log lite för mig själv när alla de andra fick vid en hinderkombination köra dubbelt blindbyte medan det fanns inte en tanke på att jag skulle göra nåt annat än ett simpelt/enkelt "Hit- och skicka". 😉 Som jag för övrigt hade jädrans svårt att få till. *harkl* 😉😊😊 Den där jäkla timingen, alltså!!
Jag hade för övrigt först valt att vid just den hinderkombinationen köra den enkla varianten (och vid några andra hinder där det var valfritt håll, ville känna känslan att lyckas), men ändrade mig sen för utmaningens skull, det vill säga; ge en själv chansen att utvecklas och att bli bättre. När jag då frågade hur jag skulle få till det, så sken Maria upp med ett litet leende. Hon kanske uppskattade att undertecknad plötsligt visade upp lite framåtanda och pondus. 😏
Det är något irriterande när jag innan tänker - i god tid - att nu ska jag dirigera/kommendera Pingu! Men ändå så kommer orden ur munnen ur mig alldeles för sent. "Du måste säga "Hit!" när du är där. Det blir för sent som nu när du sa det här.", pekar Maria. "Men jag tänkte ju "Hit!" där, ju.", svarar jag något undrande.. "men det kommer alltså inte fram förrän här..?". Med andra ord tar det för lång tid mellan tanken och att jag får fram det verbalt... eller är det så att jag springer för fort för mitt eget bästa? 😀
 |
| "Alla andra hundar får hålla på mycket längre än jag..", surar Pingu, men nä du, Ping! Det är bara som det känns. |
Haha! Som vanligt fick man frågan om man skulle hänga med på hundrastning efter kursen, och som vanligt avböjde jag. "Nä, det blir för jobbigt!", muttrade jag.
 |
| Men Zafir måste ju få lufta tassarna, så jag släppte ut honom på den nu öde brukshundklubben. Gick runt lite grann... och hamnade nere vid agilityplanen... och helt plötsligt så började Zafir och jag köra agility i skymningsmörkret. Vi hade skoj! Det enda sättet att bli av med en frestelse är att falla för den... typ. |
Idag, lördag. Rallylydnadstävling på ÖBK
Just det!! *fnyser lite* Ni kanske kommer ihåg att jag har ju min "max-två-timmars-resväg-till-tävling"-regel? När det var sista anmälningsdag till agilitytävlingarna i dagarna tre (?) i Frövi, så blev jag övertalad att anmäla mig. "Vadå för långt? Det tar ju bara en timme och 57 minuter!! (enligt Eniro) Det är ju inom din tvåtimmarsgräns.", fick man som svar från ens klubbkamrater vid min protest till att anmäla mig.
Det visade sig att dumma 😉 Frövi hade flyttat tävlingen till en idrottsplats några kilometer närmare Åkersberga!! Så jag anmälde både Pingu och Zafir till lördagen, inte en dag till. Att hålla på att sova över och campa och hyra stuga/hotellrum tyar jag inte med. //Hon som ständigt längtar hem till sitt hem därhemma med virkade antimakasser och pipställ av almrot. (Om ni oallmänbildade själar inte fattar vad jag yrar om, så säger jag bara Hasse & Tage som en liten ledtråd.)
Nån dag senare blir jag varse att klantskallen jag hade glömt att notera i min fickkalender att det är rallytävling på hemmaklubben just denna lördag. *suck* Med andra ord så var jag nu plötsligt dubbelbokad. Och som grädde på moset, så visade det sig senare, nu i veckan, att det plötsligt blivit personalbrist på jobbet samma dag. Så nu vart jag trippeldubbelbokad.
Ärligt talat så hade Frövi-tävlingen gått bort ganska tidigt. Blev inte heller ett dugg sugen när jag läste PM:et. Inte för att det var något fel, utan för att jag hyser agg mot stora tävlingar. Inte sugen på att trängas med tusen andra folk och fä samt tältlinor att stå på näsan på, banband att snubbla över, hundar att försöka zick-zackande undvika, spöregn, hetta.. och allt. Nä! Tur var väl det att jag redan från första början avstyrde samåkningserbjudandet. 😉😊
Nä, istället för jäktig och bökig tävling i fjärran agilityland blev det rallyfunktionärande på förmiddagen samt jobb på eftermiddagen på hemmaplan.
 |
| Jag kikar ut från mitt inropartält. Ja, det regnade i princip under hela tävlingen, men när allt var över - så var också regnet över - och solen kikade fram. |
Jo, att vara inropare är faktiskt ett steg ur min comfort zone. Vägrar förresten att vara inropare på agilitytävlingar, men i rallyn är det ju lite annorlunda. Dels så har inte "alla" svartvita border collies (som i agility, i alla fall i klass 3) och dels så är det inte lika jäktigt; man har (relativt) god tid på sig att leta reda på nästa ekipage medan ekipaget före är inne på banan. Fast de kan ju överraska en med att bryta, därför har man även lite koll på nästnästa ekipage.
Jag fick också uppdraget att lite då och då gå in till domare och skrivare inne på banan för att hämta de färdiga protokollen, så att sekretariatet kan löpande räkna poängen.
Haha! Där kom timingen in igen!! Denna nedrans timing! 😉 (se ovan) Man vill ju inte gå in för tidigt och typ jäkta på medan domaren fortfarande funderar över domarkommentaren etc (alltså efter tävlingsekipaget har gått av banan), men inte heller för sent så att domaren precis är på väg att välkomna in nästa tävlingsekipage, och därmed vara i vägen och fördröja tävlingen.
 |
| Man ser till höger i bild hur regnet skvalade mot tältduken. Det här stackars ekipaget körde i den värsta regnskuren. De fick förresten sen hedersomdömet "Domarens val"; hunden kämpade på, visade att den ville göra som matte sa, men att det blöta tog emot. |
Så förutom att hålla reda på de tävlande, mig själv att jag har ringat in/streckat startnummer på inropartavlan och vilka tävlingsekipage jag redan har uppmanat att hålla sig beredda, så skulle jag även ha koll på domar/skrivarjobbet inne på banan för att tajma in protokollhämtandet.
Haha! Det svåraste var nog att minnas när jag hämtade protokollen senast; var det alldeles nyss eller för två eller kanske tre till fyra ekipage sen? I och med att det regnade så var det ju även bra att pappren kom bort från det blöta.
Och nej, alla hämtade protokollen råkade inte alls flyga all världens väg när det kom en oberäknelig och lynnig vindpust genom mitt inropartält. "Nej! Stopp!! Vänta på mig!!", ropade jag högt till pappren när jag jagade efter dom. (Det var bara två stycken.... hoppas jag... 😉)
En annan anledning att inroparjobbet är utanför min comfort zone är för jag är inte en sån person som hörs eller kan ropa högt.. och så blev jag så osäker hur högt och framför allt när jag törs ropa utan att störa ekipaget som är inne på banan. Ja, sådana där lydnadshundar är ju så himla känsliga (i alla fall vissa förare 😏). En annan är ju mer van med balanserade agilityhundar. *retas*
Jag är inte heller som person en sån som plötsligt går fram till okänt folk och pratar.. Nä, jag är med andra ord inte född till inropare, men jag tycker ändå att jag fick till det helt okej på rallytävlingen.
Jo, en lite komisk detalj. Det var ju en löptik med, som därmed startade sist och höll sig lite avsides. Den trevliga matten berättade så hjälpligt att hon höll till vid parkeringen, strax bakom häckarna. Lite då och då kom hon fram för att kolla hur långt tävlingen hade fortgått. Ibland tyckte hon att det typ stod stilla, ibland blev hon lite överraskad att så pass många ekipage hade hunnit kört.
Sen när jag skulle berätta för henne att hon var näst på tur.. så var hon puts väck!! Meeeen!! Och ropa - rakt ut i luften - varken kunde eller ville jag. Liiite panik fick jag, men sen så dök hon och hennes hund upp borta från gångstigen. "Nummer 24!! Du ska strax in!! Ekipaget innan är halvvägs in i banan.", ropade jag till den nu mycket förvånade matten. "Oj!! Vad fort det gick nu!", jäktade hon fram från buskagen.
Haha! Jag vet inte vad hon mest blev överraskad av; att det alldeles strax var hennes tur - eller för att jag plötsligt kallade henne för "nummer 24"? Hon hade nämligen startnummer 14, som i och för sig typ var nästan som startnummer 24. Dels skiljer det sig bara med en (1) siffra och dels eftersom hon startade sist och det hade varit 24 anmälda (men alla kom inte till start).
Jag säger ju det! Jag och siffror och papper... *himlar med ögonen åt mig själv* 😊
 |
| Okej, vid nästa rallytävling där jag på nåt sätt är inblandad i, så ska vi inte glömma ta fram ättiksvattensprayen. Observera att det var inte ekipaget på bilden som föranlede den kvicka (läs: försök till) samt graciösa rusningen iklädd stora, klumpiga gummistövlar och fladdrande regnrock samt haltande knä bort till den röda boden på andra sidan av planen och sen lika graciöst tillbaka igen. 😎😅 |
