Värsta blandblogginlägget! Valptitt, agilityträning, blöt o frusen hund, ny bil med Pingustrul, pubkväll på loftet samt äntligen skogspromenad i DAGSLJUS!!

I söndags, alltså för en vecka sen, var jag och kollade in den nya familjemedlemmen. Så här ser han och hans systrar ut.

Lill-killen kollar in leksakerna.

Lunchdags!!

Morsan kollar noga att alla äter upp sin mat. Alla skötte sig exemplariskt. (egentligen var nog mamma Dextra sugen att sno åt sig lite extra käk. ;) )

En stilstudie på lill-killens aptit.

Sedan efter lunchkäket ut för att göra ifrån sig, och när det var avklarat vild tafattlek.

Väl inne igen var det dags för..

... efterrätten!!

Hallen med skor undersöktes noggrannt. Det var inte lätt för mobilkameran att hänga med i svängarna.

Lill-killen började sen att intressera sig för tapetmönster! Vad ska det bli av den pojken, månntro?

Försökte passa på att ta en bild medan han var stilla för en sekund.

Sen var systertafattjakten igång igen.

Lill-killen och syster har nu "slutit fred".

Lite småsöt är han väl ändå! :)

Med mat i magen och tassarna har fått springa av sig så blir man faktiskt lite trött.

Zzzzzzzzz

Efter nästa helg så är han bara min, min, min. Och jag får pussa och glo hur mycket jag vill på honom. Från alla kanter och vrår, i lek och i vila. Hoppas allt blir bra. Vad ska Pingu säga? Hur ska det gå? Frågorna hopas sig. Men det kommer gå bra. Man har ju en viss vana, ju. :) 

Agilityträning

Vinteragilityträningen har börjat. Typ varannan helg är det ett träningspass i Arningehallen med bästa träningsgänget.

Inga actionbilder precis, men...

... det är ju även viktigt att jyckarna kan slappna av i pauserna. Duktiga Koy, Frasse och Pingu visar upp sina pausfärdigheter.

Apropå agilityträning...
    Fick ju nöjet att få chansen till lite agilitykursande som inhoppare i en annan träningsgrupp. Ja, ibland får man fördel av andras olycka. Fast å andra sidan så slapp den olycklige nu även betala för sig olycka.

Det är alltid lika intressant och spännande att få gå kurs för en för en själv ny duktig instruktör. Det var flera saker jag tar till mig efter denna kurskväll; både för egen träning samt för mitt egna instruktörande. Ja, alltid lär man sig nåt, som exempelvis itutningen av att grundträna, något som jag (ärligt talat) är ganska urusel på. Fyyy på mig!! Och så har vi min stora akilleshäl: timingen! Är alltid antingen för tidig eller för sen i mina handlingssignaler, och förstås oftast för sen. Alldeles för sen. Förstår att hunduslingen blir förvirrad och frustrerad.

Jo! Det finns faktiskt en filmsnutt att visa upp!! Snälla Ann-Marie kom på att filma den första rundan. Tack för ditt infall!! Jag får inte hit filmsnutten, men här är länken: https://www.facebook.com/annmarie.pettersson.39/videos/1102613049750851/?pnref=story

Synd att inte början kom med (de två första hindren), för just starter är nåt som vi alltid (läs: jag) misslyckas med, men här fick vi till det. Kors i taket!!
    Strulet efter tunneln borta i vänstra hörnet beror mest på att jag där blev osäker på banan och då är det ju liksom kört! (I mitt tycke en liten instruktörsmiss, faktiskt; fick inte tiden att banvandra den handling som rekommenderades efter ordinarie banvandring, och man ville ju testa detta alternativ. Ens första memorering satt liksom kvar i kroppen, och då blev det osäkert och konstigt. Men missen är fullt förståelig, speciellt när man ju har en begränsad tid inne i hallen.)

Rallykurs - vad tittar domaren på?

Visst ja!! Har väl glömt att nämna att Pingu och jag går rallylydnadskurs. Eller det har jag väl? Äh, kommer inte ihåg! Hur som helst så är kursen bra. Mycket lärorikt att gå in på just smådetaljer i momenten och därimellan (transportsträckorna), och vad just domaren/domarna har ögonen på.

Jag har bland annat efter tävlande sen... tja, när det nu var vi började? Åratal sen, i alla fall, äntligen fått svar på "mysteriet" varför jag alltid får förarfel i "tysksvängen" (förare vänder, hund bakom ryggen)! Nä, jag har aldrig orkat med/varit tillräcklig nyfiken att fråga vid tävling, men nu vet jag varför. Öh? Tycker du jag ska berätta varför? Blev du nu nyfiken? Nyfiken i en strut...! Haha! Okej, då! Jag stannar omedvetet upp (gör en halvhalt) och väntar in att min långsamma byracka ska runda mig. Skyltbeskrivningen säger ju typ "föraren vänder" - inte stannar. Ja, petigt värre! Men så är det! Take it or leave it, liksom. 

Vi har även kollat in detaljer som exempelvis vilken takt jag bör gå i för att Pingu inte hela tiden ska vilja gå för långt före mig. Ja, förutom att även träna och belöna honom intill mig - eller kasta belöningen bakom mig.

Sist så tränade vi "Åttans frestelse", något som ju är typ omöjligt. Jag menar, helt nya spännande leksaker ligger och frestar min nyfikna och extremt giriga hund; "Alla andras leksaker är bäst!!!"
    Otroligt nog så fick vi till det efter ett par försök. Heeeelt otrooooligt!! 
Även mycket bra att få lära sig vad och hur man får muntligen "navigera" hunden mellan frestelserna. Alltså vad som är enligt de flesta domare egalt och vad som får en utvisad från planen - ögonaböj! :)

Bilbyte

Jag har ju skaffat ny (nyare) bil. Till Pingus stora förtret. Han gillar den inte!! Han vill knappt skutta in därbak. "Den är konstig och märklig... och mystisk. Den... kanske till och med.... slåss... eller nåt?", visar Pingu sin misstro till bagageutrymmet.
    Fast nu efter nån månad, så är bilen relativt okej. Med gottisar som lockbete så skuttar han nu i alla fall oftast in utan tvekan. Jag misstänker att det hela började med att det där "dölja vad som finns i bagaget"-skyddet var kvar därbak - men självklart uppfällt, dumskalle!! - de första bilturerna. "Mystiska mörka saker kan plötsligt röra på sig här!!", glodde han skrämt mot det.

En annan anledning till hans misstro kan vara att kupérörelsealarmet har gått igång några gånger när han har fått väntat i bilen. Ja, ja.. Jag är inte världsbäst på att läsa bruksanvisningar; man testar först, läser sen, typ. Men nu vet jag hur det fungerar.

Titta!! Till min stora glädje har hundkräket äntligen - sin vana trogen (i den gamla bilen, alltså) - börjat avslappnat luta huvudet mot den lilla avsatsen vid fönstren. Victory!!

 En annan lite komisk sak om bilen är att innan bilköpet sa jag: "Vad som helst utom en vit!", och vad kommer man hem med? Jo, ni kan ana färgen om du kollar in den högra (yttre) backspegeln som syns på bilden.

Jobbet och daghusse :).

I och med att brorsan nu så tråkigt har blivit utan daghundar (alltså min Wilbur och Linus), så har han fått tillstånd från undertecknad hönsmatte att få låna Pingu för promenader. Något som ju är bara bra och roligt för Pingu.
    Haha! "Roligt" för Pingu. Jo, han tycker det är urskoj under själva promenaden - speciellt när det ju bjuds på läckert godis, oftast mycket godare än mattes ordinarie torrvariant, men det där lilla steget (ja, det är flera steg, strunt i det) från sin korg och ut genom dörren är pest.
    Man skulle ju kunna tro att jycken skulle sprudla av glädje när brorsan kommer till jobbet för att hämta byrackan, men nä. Han ligger kvar i sin säng och trycker samt ibland till och med darrar av.. ? när han inser att kopplet ska på och att han ska med. Stackars brorsan!!

Fast med lite bestämd och glad övertalning (från min sida) och instruktioner till brorsan att absolut inte verka tveksam - eller råka glömma något = tveksam i Pingus ögon - så har det blivit mycket bättre. I början av "träningen" föjde jag med halvvägs ut (typ) genom dörren och avlämnade kopplet till brorsan i farten. Pingu följer numera med ut tillsammans med brorsan genom dörröppningen utan mattes stöttning. Ärligt talat så känns det, hönsmatte som man är, att inte visa vad man egentligen känner i hjärtat. Kanhända att han ändå känner min "oro"? Fast det som talar emot det är ju att han nu går med brorsan. Det är alltså bara de där första stegen ut.
    En annan anledning till Pingus ovilja kan vara att när de tar skogsturer så lånar brorsan min bil - och det vet han.. kanske? Ja, se ovan om vad Pingu tycker om den nya bilen.

Det är så kul att se Pingus spralliga uppenbarelse när de sen kommer tillbaka! Pingu sprudlar av glädje, ignorerar både mig och sin älskade korg. Han har inte tid!! De hinner knappt komma in genom dörren innan Pingu gör en helomvändning strax innanför dörröppningen - och sätter sig för att tigga mer godis!! Man riktigt ser hur roligt de har haft det ute på promenaden.

Det har ju regnat en hel del på sistone, och då blir man lite frusen efter de roliga och uppfriskande promenaderna med brorsan.

Det är förstås inte alltid så kul på jobbet. Och då måste man roa sin hund mellan varven...

Öppnar och mumsar godispaket.

Ett fint Pingutassavtryck.

"Pubkväll" på Hundloftet

Hunddagiset Hundloftet har "pubkvällar" typ en gång i månaden. Man får alltså ta med jycken och så umgås man och har bara lite så där trevligt och fikar med likasinnade. Och om lusten faller på så kan man gå in i träningshallen för lite skoj.

Nja, det här kanske inte Pingu tyckte var så himla roligt; han fick stanna kvar medan jag åkte och hämtade en till pubgäst. "Öh? Vad hände? Först går vi in till värsta roliga stället - och sen blir man inlurad till båsen!!"

Jag var faktiskt ganska glad att Pingu uppförde sig exemplariskt hela kvällen. Han låg vid min sida - trots andra hundar i rummet - utan att försöka gruffa eller fria (beronde på hane eller tik ;)). Visst fick jag påminna honom ibland hur man uppför sig, men ändå. Och han satt duktigt kvar i "sitt hörn" medan matte gick bort för fikapåfyllning - trots söt labradortös precis intill.

    Förra gången muttrade han lite surt över en annan hanhund, men han skötte sig faktiskt även då. Det är bra träning att bara vara och att ta det lugnt i ett tryggt hörn intill sin matte.

 Skogspromenad - i DAGSLJUS!!

Ja, kors i taket. Jag såg dagsljuset igår, lördag. Pingu och jag tog en skön skogstur i över en och en halvtimma. Annars har det ju bara blivit tråkiga - och mörka - koppelpromenader efter jobbet. Nej! Jag lyckas inte komma upp på morgonen. Glöm det!!

"Än tittade han dit...

... än tittade han dit...

... än tittade han nästan hit...

... än tittade han (äntligen) mot matte" (och kameran)

Pingu spanar.

Strax efter jag tog dessa bilder (ovan) gick jag och muttrade för mig själv om att det alltid ska vara så himla svårt att ta en bild medan jycken ser in i kameran, så börjar hundskrället att varningsvoffa!! "Öh? Vad nu!!", undrade jag och tyckte det var så typiskt när man liksom går och filosoferar och inbillar sig att man är ensam i hela världen så möter man - för en gång skull - nån i skogen.

Men det var inget farligt; det var ju denna lilla söta krabat, Titti. Pingu och hon blev värsta vännerna.

Jag blev glad att se att Pingu uppförde sig som en normal hund. Lilla Titti fick minsann nosa och vara närgången både här och där (ja, jag är dum, tror alltid det värsta ska hända.) och Pingu i sin tur var inte överdrivet "uppvaktande" (för att uttrycka sig lite finare). De hade tafattlekar och dragkamp med en pinne. När jag uppmanade Pingu att ta det försiktigt (inte brottas oschysst) eller sluta med att för enträget "rumpnosa" - så löd han!!
    Sedan när det var dags att skiljas åt så gick bägge hundarna åt respektive håll med sin matte/husse. Duktiga vovvar! (hussen var osäker om Titti verkligen skulle välja rätt ägare). Vilken skillnad mot när Pingu var ett och ett halvt (som nu Titti är) och valde att byta familj, följde med grannens schäfertik istället och totalignorerade mina inkallningsförsök. "Öh? Är inte du hundinstruktör?", retades schäferhussen smått nöjt då jag fick skamset traska efter för att hämta min odåga.

När Pingu och jag sedan kom tillbaka till nästan samma ställe som de hade lekt, så smet förstås Pingu bort till platsen, och jag lät honom hållas, tänkte att han bara ville kolla om hon fortfarande var kvar. Men... oturligt nog så hade de tydligen vänt och var inte så långt därifrån, så Pingu försvann mellan träden. Jag visslade... och Pingu kommer farande (efter en liten stund) som ett jehu med lilla jack russeln kutande efter sig på stigen. Fast hon vände sen tillbaka när hennes husse visslade. Duktiga hundar!!

Tänk att jag alltid blir så överraskad över att min hund uppför sig korrekt!! :) När vi sen traskade hemåt så funderade jag just på det här att jag alltid tänker att när jycken är fyra år då!! Då faller allt (det mesta) på plats. Hunden har mognat, tonårshormonerna har lugnat ned sig. Jag har längtat till att Pingu ska bli vuxen, ska bli hund; han blir fyra år i slutet av mars... och så ska man nu börja om igen, med en till valpspoling.
   Ja, ja.. det blir bra. Vanan sitter i.

Bilden är med berått mod snodd från Kennel Lindcrofts hemsida. Lilla Majestic Marwin.

 

Och så här ser han ut från sidan. Fin va!!

Agility-DM 2015 i Väsbyhallen

Jaha, så var det dags för 2015-års sista agilitytävling.. för oss, alltså. De andra agilitynördarna tävlar väl året om.

Jag hyser ju lite agg mot att tävla inomhus; hatar trängsel och den ofrånkomliga (?) höga och stressande ljudvolymen med framför allt uppstissiga och skälliga hundar samt förstås hejaropen. Det sistnämnda är självklart uppskattat och trevligt, men det minskar ju inte ljudvolymen liksom. Och så måste jag tillägga att de allra flesta försöker tysta sina hundtelningar inklusive mig själv.

Ja, jag blev faktiskt först lite överraskad hur Pingu uppförde sig därinne i hallen; när det var dags för uppvärmning så började han storvoffa direkt utanvör hundburen, innan vi hann göra nåt överhuvudtaget. Det är väl förstås den uppskruvade stämmningen i hallen som blir så påtaglig.
    Haha! Okej, innan hans storvaffande så stannade han faktiskt plötsligt först upp - och började stirra upp i taket en liten stund. "Öh? Vad glor du på?", undrade jag och tittade upp...

... och det han glodde på var detta: fläktarna. :)

 Jag brukar ju undvika (rata) att tävla i inomhushallar - för jag riktigt, riktigt avskyr den höga volymen; jag blir sur och grinig - och stressad - och min hund blir förstås likaså. Bläh!
    När jag satt där i min stol och surade över det övermäktiga stimmet, så dök denna tanke upp: "Men.. du kan ju inte - här och nu - göra nåt åt oljudet, så glöm det! Håll för öronen eller nåt, män´ska! Och lugna ned dig! Ät din matsäck, coola ned och njut av agilityunderhållningen, det trevliga sällskapet eller ta en avslappnande tupplur - eller nåt. Passa på och njut när det är något tystare och mer lugnt; vid banvandringarna och/eller under banombyggnad." Ja, så försökte jag övertala och skjuta bort de negativa tankarna. ;) Och det funkade... typ.
   Jag blev även lite förundrad (?) över att ovanligt många hundar påvisade "avståndstagande signaler". Alltså fler en vad det annars (utomhus) kan förekomma på agilitytävlingar. Så man kan väl anta att även hundarna blir påverkade av den stressande omgivningen.
   Haha! Nu låter det som om jag vill förbjuda inomhustävlingar - men så är inte fallet!! Fast... arrangörer kan (och säkert även också gör) tänka på just det här med vimlet i start- och målfålla samt även in- och utfartsvägar, men det kan inte vara lätt eftersom väggar liksom står där de står och även samma problem utomhus där träd, diken, förrädiska gropar etc är placerade där de är... placerade, liksom.


Sluta gnäll! Till saken, tävlingen...
 
 För dagen var det fyra lopp: lagklass och individuellt, både hopp- och agilityklass. De två lagklassloppen blev inte filmade, så jag försöker minnas loppen nu i kronologisk ordning...

Första loppet, hoppklasslag med det eminenta laget vid namn"Knasligan". Say no more... :) Sharon och Frasse tog sig i mål, men Tee och Pingu gjorde det inte. Med andra ord, precis som vi förstod hur det troligtvis skulle gå.
    Pingu var allmänt flamsig hitan och ditan, men vi höll oss på banan - även efter sista hindret. Pingu fick återse sin speciella tävlingsboll; han dragkampande glatt och vilt med den. Allt frid och fröjd! Kul!!

Sedan var det dags för Hoppklass, individuellt...

    Pingu tjuvstartar. Efter det andra hopphindret så kommer jag fel; hade ju bestämt att inte göra bakombyte innan tunneln, men men... det grejar sig ändå. Efter samma tunnel och precis innan nästa hopphinder känner jag att jycken börjar dra sig bakom min rygg (!) men jag får fram honom och han skuttar så fint hindret.

Han kutar så fint in i den gula korta tunneln (vid banvandringen var jag orolig han skulle istället ta hopphindret som egentligen står i samma raka linje som han kommer ifrån). Pingu tar slalomingången finfint (vi sajfar sen i slalomet). Det är allmänt vaffigt, skuttigt och väldigt mycket kollande på mig (istället för att kuta rakt mot hindren, en sådan slöseri med bantid, sånt har vi egentligen inte tid med, om man tänker resultatmässigt).

Jag är alldeles för sen med att ropa Pingu vid den tvära "U-svängen", men han kommer tillbaka. Jag är även alldeles för otydlig - och sen (hade jag varit snabbare/tydligare så hade det gått) vid det tredje hindret från mål. Missförstånd - och disk. :) Äh, sånt som händer. Jag var glad över att jycken var med mig hela banan och även efteråt. Det glatt dragkampades ordentligt med tävlingsbollen. :) 

På bilden ser det faktiskt ganska folktomt ut, men det blev mer folk- och hundvimmel sen.

Agilityklass, individuellt...

   Jag förekom jycken, så ingen tjuvstart. ;) (Ja, det är ju ett förfärligt bra sätt att "lösa" det problemet.) Medan jag hade tittat på de andra tävlandes lopp, så bestämde jag mig för att inte göra bakombyte före balansbommen (som jag hade velat lite fram och tillbaka under banvandringen), men... om jag hade kutat på - och inte fortsatte mitt dumvelande - så hade jag hunnit med "framförbytesvarianten" som hade blivit mer flytig - och framför allt mer fartig (vilket det ju nu inte blev). Jag har hört att det här med agility går liksom på tid. ;)

Pingu-grabben sätter tassarna så fint på kontaktfältet! Sedan är han på väg mot fel tunnelingång, men han ändrar sig (lyssnar på sin matte, kanhända?), sedan full fart (i spanieltakt, alltså) framåt. Och han grejar gungan!!!! Jippeee!!! No problemas! No tvekan alls!! Heja Pingu-grabben!! :)

Han missar slalomingången, är fullt upptagen med att vaffa, månntro? (börjar bli så smått trött?). Han fixar dock hela slalomet vid andra försöket. Hahahaha! Sedan kommer upploppsstrulet. :) Tja, det upploppet körde vi typ ett steg fram och två steg bakåt. Men spela roll! Vi hade kul!!! Skrattande kutar jag i mål - fast diskade (tre vägran).

Efter målgången så ratar han först mig; han försöker istället börja flirta med en pudel. Men flirten avbryts direkt av mig (fick tag i Pingus svans) och han intresserar sig istället för den speciella tävlingsbollen; han kampar glatt och friskt medan vi tar oss raskt ifrån start- och målfållestället (samt in- och utgångstråket).

Ahhhh, vilken skön pausbild!! Vad skönt med tystnaden och lugnet utanför tävlingshallen. Ni ser väl månen på den klara himlen?

 Jag passade på att gå ut lite då och då, inte bara för att rasta av Pingu - utan även för att komma ifrån oljudet därinne i hallen. Tyckte ibland synd om alla funktionärer och domare som var mer eller mindre instängda i denna höga ljudvolym. Fattar inte hur domarna - och funktionärerna - orkade koncentrera sig - hela långa dagen. Visserligen bytte domarna av varandra - och förhoppningsvis även funkisarna, men ändå.

Jo!! Favvo-Felix!! Felix, 10,5 år gammal ESS, pensionerad agilityproffs fick ju köra som efteråkare i en av small-klasserna. Åhhhh! Jag blev faktiskt riktigt rörd över att se hans lycka att få åter köra tävlingsbana, och även över att se hans mattes glädje att få se sin hund lycklig. *får tårar i ögonen även i skrivande stund*
   Sedan, där på plats efter Felix skuttat i mål, vandrade tankarna istället till Spirou. Saknad. Tårfyllda ögon. Det här var den första agilitytävlingen utan min fina Spirre som hejarklack. Men samtidigt... så enkelt det är med enbart en hund.

Bästa Pingu, lugn och fin. Faktiskt. 

En liten parantes: Pingu har inga bekymmer med hundmöten; allra oftast glor han lite men väljer sedan att fortsätta promenaden - och kollar in sin matte om man möjligtvis får nån godbit för beröm godkänt i uppförande.

Det sista loppet för säsongen: Agilityklass, lag...

Sharon var den enda som kom i mål - trots mattesnubbling och fall mitt i banan!! Frasse diskade sig och Tee hade åkt hem.

Det var en svår start med hopphinder "på snedden" (samma som upploppet i föregående klass, fast åt andra hållet), men vi "typ" grejar det. Framför allt tar "vi" inte den hägrande balansuppfarten (som en del andra gjorde).

Nu minns jag inte riktigt, men jag antar... att vi åter blev diskade på grund av för många vägran; i det här sista och fjärde loppet så kunde Pingu inte längre forcera slalomet. Han var väl trött i skallen? Fast efter några försök så tog vi väl oss igenom alla portarna. Resten av banan funkade väl bra - speciellt gungan. Jiippeee igen!!

Men sen... *suck*
    Tala om att 2015- års agilitysäsongsbägaren blev nedsudlad med igenproppad solk. "Varför? Varför nu? Den sista tävlingen, det absolut sista loppet.", suckade jag djupt *suck* medan Pingu stod helt stilla intill mig med undrande blick varför han inte får sin tävlingsboll.
   Ja, det var faktiskt många varför just då - och även nu efteråt. Vad som hände? En liten incident som jag inte vill/bör fördjupa mig i här, för en tredje part kan bli satt på pottkanten, typ, och det vore väldigt dumt.

 Det var ju inget kul avslut på säsongen, men samtidigt... (ja, nu börjar det där förnuftet poppa upp igen med kloka tankar om att jag kan inte göra nåt åt situationen; den har redan liksom hänt) ... så var det kanske bra att "incidenten" hände just då; nu har jag ju hela vintern på mig att få jycken ännu bättre - och vi har ju redan kommit gaaanska långt. Ja, jag tar mitt ansvar!
   Samtidigt så kan jag inte låta bli... att undra varför inte "andra" även kan ta sitt? (och varför --- om man samtidigt hoppas att det inte blir ---? *ruskar suckande oförstående på huvudet*) Men.. det kan jag inte göra nåt åt. Så åter igen studsar ansvaret tillbaka till mig.

Apropå studs...
    En filmsnutt hemifrån.

Pingu går - sin vana trogen - lugnt och stilla ut för en första morgonkissning - eller inte då. Ja, vad var det dom säger om hur viktigt det är med uppvärmning och sånt.. Tja... Pingu har i alla fall inte lyssnat.

 

 Detta Pingu-skutt är hans sedvanliga sätt att "gå" ut på tomten - all tid på dygnet - som ofta har föregåtts av en stunds ivrigt "tjat" från hans sida. Jag menar, jag lyder inte precis genast varje liten vink han gör.

   Ibland undrar jag om han möjligtvis hör eller känner vittring av något utanför, för han har väldigt ofta - minst sagt - bråttom ut. Ibland skuttar han rakt fram som på filmsnutten, men lika ofta tar han vänsterkurvan - slickad runt husknuten - i full kareta (utan skutt) och bara storvoffande försvinner bort "i fjärran".
   Vill poängtera att även om Pingu här bara ruuuusar ut bara jag öppnar dörren, så kan jag med ett (!) enkelt och lugnt - men alert - "Stanna!" få hejd på byrackan, bryta hans framfart så att han slirar uppe på altangolvet. Visserligen är detta en väl invand och relativt störnngsfri situation, men jag vet ju att det går att bryta hans framfart här - så då ska det ta mig sjutton även funka vid andra tillfällen.

Ett STORT GRATTIS till alla DM 2015-guldvinnare!! Ni är bara bäst!! :)

Kärran avslöjar... :) Lite fler hundträningsfunderingar

Det här blogginlägget påbörjade jag i slutet av oktober, men sen kom "nåt annat" emellan, och blogglusten... bara dog. Sen har jag lite då och då försökt färdigställa inlägget.

 För ett par blogginlägg sen så hundträningsfunderade jag ju om oxfilé och hästbajs. Min funderingsfråga var helt seriös, och till min stora glädje upptäckte jag att en vänlig själ svarade. :) Tack!! Tack för responsen och träningstankarna.

Tänk att numera är det ingen som sitter/ligger i snurrfåtöljen... Den sista tiden var det ju bara Spirou som använde den. Keaton och den yngre Wilbur låg där ofta... men nu finns ingen av dom, snurrfåtöljnyttjarna, kvar längre.

Ni undrar säkert (är nyfikna) över rubrikens teaser, vad jag tänker avslöja? Jo, att i den där träningsfunderingsfrågan var det - förstås - egentligen varken oxfilé eller hästskit på riktigt, utan jag fantiserade ihop det för att få störningarna/frestelserna mer konkreta i ett försök att få de som inte har hund som är så betagna i olika dofter att förstå. Ja, där kom avslöjandet; dofter.

 Jag har ju en längre tid (det senaste året eller rättare sagt åren) jobbat med - istället för mot - störningar/frestelser som ju finns därute. Vare sig vi vill det eller ej; de finns där!!
    Alltså jag har kört "life reward"-stuket: "Du får - om du först gör som jag vill". Jag tycker att det har fungerat - men inte fullt ut. Pingu-grabben har fattat grejen - men som sagt, inte fullt ut: Han fuskar! ;) 

Jag har en längre tid kännt att "folk" inte fattar grejen (samtidigt som jag uppskattar deras ärlighet): "Äh, det är ju bara att säga till hunden att låta bli! Det är förbjudet!!" samtidigt som "de" kan bli förgrymmade över att "de andra" är så klantiga och hänsynslösa med att tappa godisar över träningsplanerna. "De sabbar ju min hundträning när de dräller godisar över hela planen!", morrar de i kör samtidigt med att deras hundar raskt och glatt tuggar i sig godisresterna i gräset.

Men hallå!!! Alla (!) dräller ju lukter - överallt! Över hela förbaskade appellplanen, agilityplanen och överallt jag och min hund går.
    Vad är egentligen den stora skillnaden? Alltså mellan godisfrestelser och doftdito? Förutom att du själv inte ser dofterna, och inte heller kan plocka bort dom; dom är kvar vare sig du vill det eller inte!
    Bör jag gå omkring och vara sur och grinigt jämt; "morra" över hur "andra" sabbar min hundträning samt överrösa hundskrället med förbudsord twentyfour/seven, typ?

Saknar honom!

    Förr i tiden blev man halshuggen (typ) om man kom med en löptik till träningen/tävlingen (vissa vill förstås göra processen kort fortfarande, vilket är tråkigt), men nu är det helt legitimt (eller borde i alla fall vara det) - om man visar hänsyn (just det, ja, det där viktiga lilla om:et). När ska det bli "legitimt" med tappade godbitar, alltså något som man ju inte gör avsiktligt (till skillnad mot att deltaga med löptik)?
    Nej! Jag vill inte få ännu fler frestelser/störningar på planerna, bara ändra folks inställning och tänk. Så undvik (!) att tappa godisar om det går. Tackar på förhand.
    Fast tappade godisar stör inte mig personligen så himla mycket - utan jag välkomnar istället dom (men det behövs ändå inte bli fler). Skillnaden mot luktfläckarna är att jag ser godistappfläcken - och kan då lättare jobba med fläcken (och eventuellt plocka bort den om jag nu skulle vilja det).

Undrar hur valpen kommer bli? Pirrigt.

Nu till Pingu-träningen...

 Sen den där Kenth Svartberg-föreläsningen så har jag tagit med mig framför följande saker:

1. Dra ut på tiden (vi talar alltså om sekunder) mellan mitt "Yes!" och själva godisutdelningen (undvika att ha godiset i handen), och för att verkligen förstärka samspelet mellan mig och jycken så kutar vi glatt iväg några meter från punkten där "yes:et" kom. Men samtidigt random belöna på plats för att kunna ge en bra och tydlig belöningsplacering.
2. Försöka få jycken komma in i "Det roligt är att utföra tricken/momenten"-mode, alltså att jycken bör tycka att själva jobbet/utförandet är minst lika roligt som belöningen. Haha! En utopi, typ. ;) 
3. Att aldrig glömma bort att vara tydlig när träningspasset är slut. Influens inte bara från Svartbergsföreläsningen utan även från ovan nämnda bloggkommentarsskrivare.
4. Att försöka både att komma ihåg och att även få Pingu att gilla att bli omklappad innan/under godisutdelningen. Ja, vid godisutdelningsproceduren visar han ofta mest hur mycket han ogillar att bli klappad: "Sluta larva dig! Hit me´ godiset, irriterande dum-matte!!". Om jag tänker efter så är det när han förväntar sig godis som han visar sin tydliga ovilja att bli omklappad eller lekt med (annars gillar han vild lek och ömsinta klappar). Aha! Jag borde alltså ha olika belöningsord! Hmpf! Och hur sjutton ska jag komma ihåg det "i stridens hetta"? Har ju fullt sjå att hålla reda på "Yes!" och "Varsågod!", ju.

 Jag har även de här senaste träningstillfällena kommit ihåg (!) att "bemöda mig" att arrangera och ställa ut en stängd belöningsburk som finns där som en uppenbar störning/frestelse. Mina träningspass brukar oftast vara så hiiimla spontana så några förberedande "arrangemang" hinns liksom inte med ;).
    Godisburkens funktion är dels för att få störningen, dels för att pränta in (gäller både hunden och mig själv) skillnaden på de två belöningsorden "Yes!"/alternativt klickern (belöning med godis) och "Varsågod!" (tillåtelse att kuta iväg till belöningsburken/alternativt luktfläck och dels slutligen för att förstärka samspelet matte/jycke genom att gemensamt kuta iväg och få hjälp att öppna godisburken.

Jo! *fnissar lite för mig själv* Härom kvällen körde Pingu och jag ett superspontant torr-rallypass i P-huset. Vid ena sidans p-rutor låg en tillplattad, spräckt och särdeles vämjeligt motbjudande plastkasse med nåt vidrigt äckelblött innehåll. "Åhhhh, så intressant och väldoftande!!", visade Pingu. :) *urk* (min kommentar).

  Vi påbörjade träningspasset på motsatta sidans p-rutor (ja, vi höll oss vid sidorna eftersom av nån märklig anledning så körde folk ibland förbi oss med bilar i P-huset), och det gick rätt så bra. Men sen när vi avancerade och körde på samma sida som äckelpåsen...
    Det var sååååå svårt att koncentrera sig visade Pingu. Jag blev faktiskt för några sekunder riktigt förbaskad på hundskrället (och Pingu blev förvirrat låg, vilket är nåt jag absolut inte vill). Jag skärper dock till mig, är envis som synden men också lite förnuftig och drar oss bara nån knapp meter längre ifrån den ljuuuuvligt förföriska äckelpåsen. Och Pingu grejar det!!
    Jag är smart (om jag får säga det själv) och inte utmanar för mycket, där intill äckelpåsen, utan det blir ett hejdundrande "Varsågod!!" - och jycken fick kuta iväg till äckelpåsen och slicka i sig högst två slick!! (påsen var verkligen uräcklig!!), sen drog jag jycken därifrån. Pingu slickade sig rätt så nöjt om nosen *urk* (bara han inte blir sjuk nu, tänkte jag). Därefter fortsatte vi träningen på den motsatta sidans p-rutor med en matte (alltså jag) som var så på - och jycken går som på räls med en helt underbar attityd!! Lycka!!

Alltså, om jycken kan köra så här på träning så ska det - ta mig tusan - även gå på tävling!!

 Tänk att jag aldrig mer kommer lite smått irriterat behöva säga med en uppgiven suck: "När ska du lära dig att stänga dörren efter dig?" Saknar dig så..

(Om ni undrar vad de där kursivt skrivna texterna är för nåt, så är det mina tankar som plötsligt vandrar iväg till annat.än själva blogginläggsämnet, ofta påkomna tankar beroende vad som händer runt mig eller var min blick råkar söka sig medan jag försöker fundera på bloggämnet. Känner mig lite schizofren med tanke på de hastiga kasten från taggat pepp med dröm om framtiden till vemod och sorg samt saknad i hjärtat. )

 

The magical klicker rules! :)

 Lite vardagslydnad....
    För en tid sen började Pingu med ofoget att i sin euforiska och virvlande fartiga "Vi är på väg hem!!"-dans i korridoren på jobbet att halvskrämt varningsvoffa. Jag vet inte, men jag misstänker att han ser sin egen spegelbild reflekteras i dörren. Ja, vem har påstått att spaniels är smarta? Man hör skillnad på hans voffande; först glädjevoff som lite då och då går över till varningsvoff när han kommer närmare dörren. Han springer alltså fram och tillbaka med kopplet i munnen.

Jag har barskt och bestämt verbalt försökt att korrigera honom - men utan bättring. Det enda som händer är att jag blir på dåligt humör och Pingu... tja.. inte vet jag. Han bryr sig i alla fall inte så särkilt mycket. Tycker nog mest att matte är dum och tråkig när man egentligen borde vara pigg (!) och glad efter en lång arbetsdag. Ja, Pingu sover ju mest på jobbet, till skillnad mot hans matte... Just det, ja!

En dag kom jag ihåg att plocka fram klickern och klicka precis exakt innan jag misstänkte att Pingu, sin vana trogen, skulle börja varningsvoffa. Tja... det tog typ en hemgång per dag i typ två dagar, så nu är hans varningsvoffande finito. Tala om att förekommande positiv förstärkning funkar!! Behöver knappt använda klickern något mer där, inte.

    Okej, jag får väl erkänna: Jag har fått en bieffekt... jycken är nu mer benägen att trava intill mig istället för att rusa åstad som ett vilt jehu i korridoren, men den bieffekten kan jag faktiskt leva med. :) (allra helt med tanke på att det finns risk att nån utomstående kan råka komma gående i korridoren; alla älskar inte hundar.. har jag hört. ;))

Jag har även testat att använda klickern i skogen, eller rättare sagt där i skogens utkant, där man släpper lös  hundeländet som då mer än gärna bara rusar åstad i sin glädje i att vara lös och fågelfri (eh?); jag vill inte att han kutar iväg i full kareta: Jag vill ha kontakt - även just där i själva "släppa lös"-situationen. Men... det är tydligen mycket svårare i den alltid så spännande SKOGEN.
    Först funkade det inte alls med klickern; det blev surt och grinigt ändå när jag blev tvungen att barskt hejda hans framfart. Alltså, jag har inga större problem att få tillbaka honom. Det är bara det att jag vill slippa att det varenda skogspromenad ska behöva påbörjas med att hundkräket och jag, hans matteelände, blir osams, typ. Var eviga gång! Därav klickertänket. Men jag gav först upp...

Fast... sen (ett antal dagar senare) testade jag igen. Och det funkade så mycket bättre när min klicktiming satt; lyckades att klicka exakt precis när han vände på huvudet för att ge mig en mycket kort och kvick blick *klick* innan han rusade iväg... och han rusade inte iväg! Att ovan nämnda klickerträning i jobbkorridoren också finns kvar i hans minne har väl också en del i saken.

Idag (alltså den dagen jag nu skriver just denna text, denna mening; detta blogginlägg har plitats ned över en längre tid när andan har fallit på) så "fuskade" Pingu igen, med andra ord; jag får ju inte bara sluta belöna honom... så där "cold turkey". 

 

Vem ska bära tomteddräkten i år då? Ja, inte är Pingu ännu värd att axla det hedersuppdraget... Nä, det blir ingen tomtesaga i år...

Keaton som tomte, och Spirou som en vanlig tomtenisse.

 Sen fick Spirou ärva Keatons tomtedräkt.

Tänk att nu är även lillpysen borta! Lilla Linus. Saknar. Att han "passade på" precis under den där ynka timmen när han var ensam. Stackarn! Undrar vad som hände? Men han såg ut som om han sov (fast med öppna ögon), så lugnt och stilla. Hoppas det gick fort..

Saknar dig faktiskt, lillpysen.

Rallylydnadsträning - på riktigt. Alltså banträning.

Måste säga att de här två senaste banträningarna har gått rätt så hyfsat - minst sagt, med tanke på hur det brukar se ut när vi har tävlat då han har - på sekunden vi kliver över kantbandet - börjat stornosa med minst sagt sträckt koppel alternativt frustrerat (?) storvoffa på mig.

 Vid banträningen uppe på brukshundklubben (förra söndagen) hade vi (Rosie, Sharon, Sheena, Pingu och jag) - förutom alla ordinarie doftstörningar - även en agilitykurs precis intill samt som ytterligare extra störning: en bortglömd gammal, smått tillplattad, fylld bajspåse strax intill startskylten. :) Alltså, det där med bajspåsestörningen var inte medvetet; det bara blev så. Speciellt när det är två virriga rookies som försöker bygga rallylydnadsbana. ;) 
    Detsamma med agilitykursen (där förresten alla var jätteduktiga, instruktörer som kursdeltagare, i alla fall det lilla jag nu noterade. Jag var faktiskt mer koncentrerad på vår egen rallylydnadsträning, men lite nyfiken var jag på vad som skedde bakom ryggen på mig. Det värmde i ens gamla instruktörshjärta när jag hörde de unga instruktörerna peppande ropa: "Spring! Spring! Spring!" när kursdeltagarna kom till målrakan - precis som man själv brukar göra. Ja, det var ÖHU-agilitykurs, och instruktörerna var ens egna gamla (?) kursare, min stolthet. :) Hihi! Kommer ni ihåg att ni fortfarande läser i en parantes? En ganska lååååång parantes.) den störningen var inte heller planerad.

Sheenas framfart i rallybanan var oslagbar. Jag tror inte jag har skrattat så mycket på länge. Sicken hund!! :) Det var alltså den allra första gången hon körde rally, och den hunden är påhittig - om man vill uttrycka sig så. ;) 

Innan rallyträningen körde Pingu och jag lite agility. Pingu var först jätteduktig, sen var han inte lika duktig, sen blev han duktig igen. ;)

 Lite då och då under rallyträningens gång så kom jag på mig själv att undra om det kanske är för kallt för hundarna som väntar i bilen. Jag hade ju varit där på brukshundklubben ett bra tag... men... Nej! Det finns ju inga hundar i min bil längre som väntar... Bilen är ju... tom.

 Så enkelt allt har blivit så plötsligt... och tomt.

 

Strax innan rallybanträning inne på Hundloftet (i torsdagskväll) med Katarina, rallyproffset, som coach: Pingu kikar ut från toan medan de inneboende jyckarna Zero och Izza kollar in inkräktaren eller gästen om ni tycker det låter trevligare.

Sharon (som skulle tävla helgen efter) och Pingu väntar lugnt och förväntansfullt medan mattarna banvandrar. Men hallå?! Jag tar ju bilden. Jag banvandrar ju inte. Hur gick det här till egentligen?

 

Ser ni kroken som Pingu är fastkrokad i? Jo... innan jag hakade fast kopplet kände jag min vana trogen hur fast och stadig kroken var fastsatt i väggen. Stadigt nog tänkte jag. *harkl* När vi sedan gick därifrån satt den inte lika fast i väggen längre... Sorry! *host, host*

Egentligen kanske jag inte ska lägga ut den här bilden, men (lättroad som jag är) så tyckte jag det var komiskt att målskylten fick bli utanför dörren. *fnissar fortfarande*

Vad jag tar till mig efter dessa två banträningar:

• Att även muntligen förtydliga för Pingu att man ska sitta framför matte hela vägen i 1-2-3-steg bakåt med ett tydligt "Framför - sitt!" (med betoning på "Framför"). I sin frustration (?) i att inte riktigt förstå vad som förväntas av honom (det är ju just vid denna skylt som han ofta brukade (Tack, klickern! ;)) börja vaffa) drar han sig för varje sitt mer och mer mot fot-position istället för att sätta sig framför mig.
• Vid den första träningsrundan fick jag en uppenbarelse!! Jag blir ju spänd och dan bara för att det är bana och att mina träningskompisar glor på mig. Störtlöjligt, ju!! Den sannolika anledningen varför jycken blir som förbytt meddetsamma man tar klivet över tävlingarnas kantband är för att jag blir stel och "konstig"; jag blir inte nervös, men får den där "Nu gäller det!"-känslan i kroppen. Fick tipset av Katarina, rallyproffset :), att vid varje stopp andas och tagga ned (vilket jag också gjorde vid de följande rundorna - och det gick mycket bättre.
• Eftersom jag ju vet att Pingu hastar åstad och går alldeles för långt före mig; förtydliga med ett "Här!" och klappa på benet vid varje start (startskylt samt sträckor mellan skyltarna) innan mitt sedvanliga "Kom!" för att visa var jag vill ha honom.

Förutom ovanstående punkter så var Pingu med god kontakt nästan hela banorna, i alla fall mycket bättre kontakt än det brukar.
    Att tävla inomhus kanske också är "vår grej". I alla fall om vi får startnummer 1. :)

 En vision jag har för rallyn är att det ska vara ett fint flyt (inte så där dumt kantigt och oflytigt som det brukar kännas). Man är ju agilitynörd i grunden där man ju alltid försöker nå detta flyyyyt. Ett flyt som nästan är viktigare än själva resultaten. Har ibland fått tanken att ha musik till när jag tränar för att lättare komma i rätt mode. Rallyfreestyle, typ. :) Jag har dock aldrig lyckats få till det.

Pingu passade på att ta sig en tupplur medan vi byggde om banan.

Sharon däremot satte sig bekvämt på sin (!) stol och övervakade banbyggararbetet samt banvandringen.

Vissa andra snarkade vidare.

Häromdagen roade jag mig att stjärnmärka 2016 års tävlingar i SBK-Tävling, och att även föra in dom i min fickkalender. Mellan vecka 18 och 30 blir det tävlingar varje helg!! Hur ska det gå?!! Hur ska jag orka det? "Eh? Måste du tävla varje tävling?", frågade min jobbkollega undrande. "Duh! De är ju där - då måste man!!", svarade jag och tänkte på varför bergsbestigare klättrar upp för värsta bergen. Typ samma sak, ju!
    Trettio tävlingar sammanlagt (hittills) blev markerade varav elva är rallytävlingar. Ta mig tusan om inte jycken (läs: vi) ska fixa rallyn!! Det skulle va nåt det!!
  

Snart flyttar lillparveln in. :) (om allt går som man tänkt)

Undrar när Linus "kommer hem"? Det har nu gått fjorton dagar... nästan.

"Call Front Bark at Owner" är Pingu specialité. Öh! *tänker efter* Nä, förresten.. alla är Pingus specialité-skyltar (förutom "Chase Tail"). :)

Drar mig till minnes Spirous ögon, hans lugna (?) ögon där på ultraljudsbritsen. Undrar vad han kände?

Lillparveln. Snart.

 Nu på torsdag är det rallylydnadskurs "Vad tittar domaren på?". Kommer bli intressant att se hur kursen är och hur den är "domarvinklad". :)
   Och på lördag är det agility-DM!! :) Och sen börjar inomhus-agilityträningen. :) Och så lillparveln! :)

"Vår ljusnande framtid är..."