Sorg... så här lite grann i förväg... Varför jag gillar fotbolls-VM och lite annat

Sorg... Lite grann i förväg... *snyft* *snyter sig och suckar vemodigt*

Men vad har hänt? Eller rättare sagt: Vad är det som kommer att hända?!! 

Jo... Fotbolls-VM är snart slut... 
   ... men det finns visst dom som jublar.

Bild från förra tisdagen. Jag råkade kort titta till mot hallen och möter dessa två förväntansfulla/uppfordrande/förundrande blickar.

Men denna hemska matte gjorde sina hundar besvikna med svaret: "Only in your dreams, dogs! Fotbolls-VM på TV.

En liten stund senare satt Pingu tätt intill mig och sa: "Äh, jag håller på England, jag!". Pingu är en sann engelsk springer spaniel ända ut i klospetsarna.

Fast sen senare på kvällen var det åter dags för Nosautmaningen... Nej! Nej! Jag har ju hela tiden skrivit fel. Det heter ju Utmanarnosen!! Shame on me!

Vi pratar alltså om nose work-spin offen där vi utmanar hundnäsorna i fantastiska och fantasifullt kluriga nosautmaningar där en  liten (ibland fler) eukalyptusdränkt pryl är gömd på olika finurliga ställen.

   Varje nosutmaning har ett lika fantastiskt namn som själva utmaningen exempelvis "Vätternrundan" (rullande cykel), "Temptation Island" (godisstörningar) och "Tonårsrummet alt. mitt (domarens. min komm.) vardagsrum" (massor med leksaker/prylar utspridda i rummet).
    Undrar om vilket som är svårast för Utmanarnospåhittaren tillika domaren? Att hitta på nya nosutmaningar eller hitta på namnen på desamma?

Förra tisdagen var arbetsnamnen på utmaningarna "Tipsrundan" och "Green, green grass of home".
Zafir var ganska värdelös på båda. 😊 Man kanske bör träna även nosework för att det ska funka... Inte bara lita på hundens nedärvda nosakunskaper. 😉

På bilden (till vänster) så sitter Zafir och väntar på sin tur till "Green, green grass of home"-utmaningen. Den kunde även ha hetat: "Eukalyptusnålen i höstacken". 😊
   En liten eukalyptusfyllt sugrör var nedstucket i gräset nånstans i en cirka 20x20 meters ruta på den ena appellplanen (med mitt ögonmått mätt så här en vecka senare i soffan framför datorn 😉),
    Ja, ni förstår "nålen i höstack"-känslan. Hundarna hade urskoj! "Wow! Jag får nosa runt på planen precis hur jag vill!!", njöt en del, bland annat en och annan spaniel, och insöp alla dofter som finns på en välanvänd appellplan. 😉
    Andra hundar, mer åt vallhundstuket, associerade planen med fotgående - och bjöd på den ena fina fotgåendesträckan efter den andra med fokus upp mot matteansiktet. 😊

Ja, vi alla har olika saker att fightas mot när vi tränar och aktiverar våra hundar. 😉😊

"Tipsrundan"-nosutmaningen var ett behållarsök (inomhus)... eller ett och ett? Det var... *funderar* ... fyra behållarsökstationer, väl? Låt mig tänka efter...
   Tipsrundfråga 1: Nio stycken kryddburkliknande behållare uppradade tre och tre märkta 1, X och 2. Ja, domaren/nosautmanarpåhittaren är lite av en fotbollsnörd.. Just det! Tisdagens utmaningstillfälle blev uppskjuten nån timme på grund av Sverige - Schweiz-matchen. Självklart!! Just det klockslagsförbehållet var bestämt redan när denna "Utmanarnos" planerades, alltså innan VM-fotbollsturneringen hade påbörjats; om Sverige går vidare så var samlingen tidigast kl. 19.00. 😊

"Intet är som väntans tider...", skaldar Zafir lite tyst muttrande medan han väntar på sin tur att få nosa.

Hm? Hur var det nu..? *funderar ett slag...* Äsch! Jag kopierar från "Utmanarnosfb-sidan" istället. Vänta! *pausmusik* 🎵🎵🎵

Den kursiva texten är min förklaring, så ni som inte var där fattar nåt.

"Station 1: (vita kryddburkar) Här fanns ingen doft, trots att 7 av 12 tyckte det. Det var tre kryddburkar märkta 1, X, 2, och man skulle gissa (?) vilken burk som hade doft alternativt inte hade doft i sig.
Station 2: (svarta kryddburkar) Här fanns inte heller någon doft, här trodde "bara" 5 stycken att det faktiskt fanns.
Station 3: (olikfärgade kryddburkar) Här fanns det däremot doft, i burk X 😊

Station 4: Doften fanns i hål nummer 4, vilket 5 st av er lyckades pricka rätt. Ytterligare 5 st prickade något av intilliggande hål - 3 eller 5. Det var alltså en tegelsten med 12 tätliggande hål i sig, och man skulle förstås tala om vilket hål doften låg i, vilket var helt omöjligt med en hund med stor nos. 😉


Station 5: Här fanns den färskaste doften i den första kartongen, alltså den som var märkt med 1, i kartong X fanns den äldre doften och kartong 2 var tom. Att tvåan var tom lyckades hela 9 av er lista ut och lika många klarade att den färskaste doften var i första kartongen. Tre pizzakartonger, varav en hade en doftkälla ditlagd typ nyss, en annan med en doft ditlagd för flera timmar, typ cirka sex timmar tidigare och så en som var tom.

Station 6: Doften fanns i tesil nr 4, vilket hela 11/12 fick rätt på." Fyra tesilar upphängda på ett snöre.

Men Zaffe, det är din tur snart. Det är nyttigt att sitta och vänta. Visst var det i det förra blogginlägget som jag skröt att Zafir numera är duktig på att vänta tyst... Glöm det!! *suck*

Undrar ni hur det gick för Zaffe? *skrattar åt oss själva* Eh.. *harkl*
   Vi började kvällen med "Tipsrundan". Okej, kryddburkarna åkte all världens väg. De studsade ned mot golvet och rullade iväg runt rummet. Jag fnissade hånfullt 😉 åt domarens försök att tejpa fast dom på brädan som låg på golvet längst med väggen. Jag var noga med att ställa tillbaka dom med 1, X, 2-märkningen väl synliga framåt. Det var visst fler hundar som hade gått bärsärkagång med kryddburkarna, och bara för att jag avslöjade Zafirs goda uppförande - not inne på söket, så fick man skulden för att burkarna stod i oordning till den sist deltagande hunden. *hmpf* 😉
   Jag gissade vilt hur Zafir hade nosat, men var relativt säker på hur dofterna var placerade. Jag hade ändå en gissning, vilket var bra med tanke på de följande utmaningarna...

Den ihåliga tegelstenen var omöjlig! Måhända att Zafir markerade, men hålen var för nära varann för att kunna urskilja vilket. Och Zafirs så kallade "markering" är ju blixtsnabb, så om man råkar blinka så är det kört. Jag gissade bara på en siffra mellan 1 och 12, som förstås var fel.

Pizzakartongerna blev demolerade av Zaf, framför allt kartong nr 1 vilken jag fick lov att bygga upp på nytt. Efter Zafir hade varit framme blev den nämligen helt platt. Att gissa... eh? Jag menar veta vilken kartong som hade den nyaste doften var totalt omöjligt. Zafir hade knappt markerat nåt alls - bara krafsat sönder hej vilt, så jag gav upp med ett leende åt det hela.

Tesilarna var den enda doftstationen som han visade tydligt var doften var gömd. *puh* Men han for runt så att de hängande tesilarna flög runt och studsade mot hans söta lilla huvud.

Tja, det här med behållarsök är inte min/vår (välj själva) grej helt enkelt. Det vet jag sen förut.

Höstacken/Green grass of home gick inte heller. Jo, gick gjorde det. Vi gick och gick och nosade runt, runt i rutan (och lite utanför, men då tog kopplet emot). Zafir tyckte det var ganska roande och var nöjd och glad. Jag var mest förvirrad. 😏 Som vanligt, då, tänker väl nu ni. Hmpf!
   Zafir var väldigt intresserad på ett ställe, men.. varför då? Han doftmarkerade inte. Så vi fortsatte runt i rutan samtidigt som jag funderade på hur sjutton jag skulle hitta den där doftfläcken igen på gräsplanen innan tiden gick ut. Sen så stannade han upp igen.. och kanske det var på samma ställe - så jag sa att doften var där, men det var ju förstås fel.
   Sen fick man fortsätta med sökhjälp genom "varmare"/"kallare"-uppmaningar från domaren.. och då hittade han väl den... eller var det precis intill..? Äh! Jag minns inte... *kollar resultaten på Fejjan, och kopierar hit*

"Ja men då kör vi resultatet från utomhussöket "green, green grass of home". Endast två ekipage fixade att hitta doften helt själva:
1:a Prima & Annica 05:16
2:a Bilbo & Malin 05:59
Sen var det flera som hittade med lite guidning, men det räknar vi inte här 😉 Men om ni vill veta tiderna så kan vi fortsätta listan fast inofficiellt:
3:a Zafir & Kerstin 06:09
4:a Stella & Johanna 06:10
5:a Zia & Rosie 07:00
6:a Bella & Marie 07:03
7:a Xanto & Catherine 08:18
8:a Mahogny & Irene 09:05
Bra jobbat!
Återkommer med nästa resultat, ska bara rätta lite först."

Ja, men då hittade han rätt! 😊 Fast efter att vi hade gissat fel och med riktningshjälp.

Utmanarnosens sista tillfälle...

Zafir var sist ut, så nu blev det ledigt uppe på bänken.

 De flesta bilderna här är från Utmanarnosens sista tillfälle, och så här i VM-fotbollstider så hette kvällens övningar just VM med först gruppspel och sen finalmatchen.

Nu kom vi "lite" sent (jobbade till kl. 19.00ish, Utmanarnosen började just kl. 19.00, vi var där kl. 19,38), så vi bara blev typ "inslängda" i hetluften direkt från den nyss parkerade bilen. Så jag har inte riktigt koll på reglerna, men...

I gruppspelen var det två parallellnoseworkbanor med behållarsök (pizzakartonger) fast utomhus. Man fick inte gå fram och tillbaka i banan. Om man kom till slutet, så fick man gå tillbaka till början av banan. Först hittad doft vann den matchen.
   Vi vann inte, men fick fortsätta utom tävlan bara för nöjets skull. Då hittade Zafir rätt låda.

Den andra matchen var det behållarsök i form av doft gömd i en penna som låg bland en mängd andra pennor som var snyggt utlagda i form av en tjusig stjärna... Haha! Tills Zafir kom dit. Han till och med tuggade sönder en penna.
   Hunden i parallellbanan bredvid vann igen, vilket då inte var samma hund som i den andra matchen. I och med att det var pennbrist, så riskerade vi inte att Zaf skulle tugga sönder några till pennor, så han fick inte chansen att hitta doften utom tävlan. 😉

Sen var det tydligen från början en till parallellbana med tegelstenar, men lite kortfattat... så ställdes den in pga yttre omständigheter, typ. Så direkt till finalmatchen eller slutspelet där man fick fördel om man hade vunnit i gruppspelen, det vill säga man fick längre tid på sig i finalsöket. Jag hängde inte riktigt med hur reglerna var, men... i finalen var det i alla fall rumssök med tre doftställen. Det fattade jag! 😊
    Zafir, som var sist ut, fann en doft. Han var nära en annan, men markerade den inte. Den var lite svår; för att nå den måste hunden klättra upp på en stol. Ja, det ska vara lite utmaning! Det finns en anledning var för det hela heter just "Utmanarnosen". 😊 Sen utom tävlan så fixade Zafir alla tre.

Pingu (som inte var med i själva tävlingen) passade på att nosa av rumssöket innan allt plockades bort. Han hittade en helt på egen tass, men det låg långt inne. De resterande två doftställena fick han lite hjälp att hitta.
   Så med andra ord så är det uppenbart att hundarna behöver träna även i denna sport för att lyckas prestera nåt. Det har ju liksom gått utför för varje tillfälle, och vi har ju inte tränat nåt mellan gångerna. Om jag minns rätt bara en kort träning inför det första tillfället.

Om jag får fortsätta att vara kritisk mot mig själv, så tappar jag liksom sugen under själva söken när jag ser hur hundskrället bara nosflamsar hej vilt runt utan nån slags plan.
   Det stör mig även att jag själv inte har en clue var doften finns, och i och med det så blir det en sån halvlam belöning när de finner doften, eftersom jag måste invänta domaren om det verkligen var rätt.

Denna ovisshet och vacklande känslan gör att jag på sätt och vis tycker jag det är roligare när jag faktiskt vet var doften finns.

 Fast å andra sidan - om - man har en hund som markerar tydligt, det vill säga att man tränar jycken, så famlar man inte längre i denna ovisshetens mörka töcken. Just det, ja! 😏

Otrimmad och värdelös noseworkhund, men sötast och bäst ändå. 💗😊

Sommarcupen

En lekmannadomares vy.
På Sommarcupen hjälps vi alla åt att funktionära, och ibland får undertecknad låtsas vara domare. Numera är jag ganska van att stå där helt ensam ute på planen, och undra varför börjar vi inte för. 😉😊

Den nästsista deltävlingen i cupen. Vad ska jag säga om det, då? *funderar i en sekund* Jo! Alltså, jag ska inte bygga upp mål och förväntningar. Blir bara besviken - och det tycker jag inte är skoj. Dum som jag var hade jag peppat upp mig innan att Pingu och jag skulle minsann inte diska oss, och vi skulle göra allt för att köra felfritt. Hmpf!
   I hoppklassen blev det hela 15 fp. En vägran var vid en halvdold tunnelingång där jag vid banvandringen sa till mig själv att jag måste vara övertydlig. *suck* Nä, inte tillräckligt tydlig var jag, eller kanske rättare sagt så hade jag för bråttom bortåt, så den ibland så plötsligt signalkänslige Pingu följer efter sin urusla handler - istället för att kuta in i tunneln.
   Och så rev han det sista hindret, och så var det, antar jag, nån vägran till. Vet ej.

Sen i agilityklassloppet, så var den urusla handlern framme igen och hade för bråttom, så jycken springer förbi rätt tunnelingång - och in i fel - disk! Alltså, när man vill att jycken ska vara så där signalkänslig och fin, då minsann så bara suuuuger han in i fel tunnelingång innan man hinner stoppa honom mer radikalt.
   När vi i alla fall var diskade så passade jag på att ta om A-hindret så att han fick dit sina söta tassar på kontaktfältet. Jag brydde mig dock inte om att han hade genat förbi hopphindret innan, för det var helt och hållet mitt fel.

Nä, jag fick en liten besvikelsekänsla och det stör mig. Jag fick/får hela tiden typ påminna mig om att Pingu fixade fina starter där jag lämnade honom helt allena i luktparadiset och kunde gå låååångt in i banan utan tjuvstart eller luktfrosseri i gräset från hundkräkets sida.

Men vad är det här för bild? Uppätna tårtbitar!!

Den här bilden ser trevligare ut? Hm? Tänk lite före-efter-bilder - fast tvärtom. 😉😋

Vi firade att Malin och Eo samt Tina och Zimra hade lyckats knipa åt sig varsin agility-SM-silvermedalj helgen före. För att vara helt korrekt så lyckades Tina knipa åt sig två silver; individuellt och i lag.

Stort GRATTIS från stolta klubbkompisar!! 😊😊

Hehe! Sen kunde jag inte låta bli att skoja med Tina strax innan hennes ena start på lilla Sommarcupen: "Du känner pressen nu, va?". //Mycket elak klubbkompis 😉
   Ja, ja, det är enbart för deras egen skull.😏😊 Träning att fixa lopp under press. 

Zafir sitter fortfarande på agilityavbytarbänken - trots han är helt symptomfri vill jag vänta ett tag till, men det är svårt att motstå agiltiyfrestelsen.

 Jo! Apropå Zafir, nosa och agility...

Jag tror jag glömde nämna att man känner sin hund (i alla fall ibland). Det var på Bro-Håbo BK, och vid banvandringen såg jag en leksak kvarglömd (?) i gräset mellan sekretariatet och målfållan. När jag passerade den så tänkte jag att ägaren kommer väl och hämtar den... eller ska jag ta upp den?
   Jag lät den ligga kvar, och det var lite dumt för när Zafir sen kom (väl diskad) i mål så kutade han genast bort till den, och det blev tråkigt nejande från min sida.
   Som sagt, ibland känner man sin hund. Det är kanske inte helt fel av mig att jag ofta "städar" medan jag går banvandring och kastar iväg pinnar, fågelfjädrar eller liknande prylar.

Som vanligt efter Sommarcupen en kort skogstur vid 22.00-22.30-snåret.

 

Jo! (igen) Apropå hundträning och att känna sin hund

För nåt år sen (typ) råkade jag se en klubbkompis agilityträna sin hund. De upprepade samma övning typ 20 gånger på raken. Ibland med en liten variation, men nöta, nöta, nöta. Den lilla hunden hade samma glädje och intensitet hela tiden. Den ville bara träna mer och mer och mer. Jag blev mäkta imponerad - och förstår varför det går så bra för dom på tävlingar -  samtidigt som jag ruskade på huvudet. Alltså, det skulle aldrig gå att nöta samma sak så om och om och om igen med mina spaniels... eller..?

Är det jag som har fel inställning?  Är det jag som är dålig på att motivera min hund? Skulle klubbkompisen (eller annan superduktig hundtränare) även kunna få upp mina spaniels i SM- och internationell nivå, som hon har gjort med sina egna?

Hur viktiga är egentligen hundens nedärvda egenskaper? Skulle det gå att "koppla om" exempelvis en spaniel till border collie-stuk? Om ni fattar vad jag menar.

Hm? Skulle en typ bc-förare ha förmågan att lyckas med en spaniel? Eller skulle de lacka ur tämligen direkt? Jag menar när jycken för sjuhundraelfte gången börjar nosa runt istället för att fokusera på agilityn? Hm? Men med rätt träning så kanske den inte längre har motivationen att nosa runt, utan fokuserar på agilityn istället - precis som vallhundstyperna...?

Ja, funderingarna haglar... Ja, ja, det finns förstås en anledning varför det finns ett antal olika hundraser med olika egenskaper som är bra att ha - fast vid olika tillfällen. 😉😊

Fast ändå så fastnade jag lite i den där sista frågan: Tyar en vallhundstypförare med en mer sävlig spaniel? Finns det agilityutövare som har både ock? Det finns förstås även spaniels modell jakttypen som är värsta kvicka kraftpaketen. I min lilla fundering så räknar jag inte med dom.

Hm? Så kan man förstås vända på frågan: Skulle jag klara av en fartig border collie? Svar: Nej. 😊 Troligtvis inte.

Man skulle kunna inbilla sig att man är själv i skogen vid 22.15-tiden på kvällen, men nädå. Vi mötte två hästar med tillhörande ryttare ovanpå. Zafir och Pingu följde dom länge med blicken när de skrittade bortåt.

En liten bildkavalkad på världens sötaste ESS:ar.

Vem är den allra finaste hunden i skogen?

 

Jo! Apropå skogen...

Kommer ni ihåg förra blogginlägget där jag hävde ur mig mitt hat gentemot skogen, och dess vegetabiliska innevånare? Minns ni ormbunksslyngeln som hade ohyfset att rota sig mitt på stigen?

Bild från förra blogginlägget på den uppkäftige ormbunksungdomen.

   Haha! *skrattar rått* Jag gick samma stig för nån dag sen, och se vad jag upptäckte...

Skrattar bäst som skrattar sist.

Och jag försäkrar er att det var inte jag som med berått mod har trampat ned ormbunksslyngeln.

En annan skog, en annan varm dag, där Zafir plötsligt tar första initiativet att skutta upp på en godissten. Pingu föredrog att vara kvar på marken.

Strax efter så travade de båda med bestämda steg av stigen för att undersöka mossen. Jag blir lika fascinerad över hundars inbyggda förmåga att leta reda på vatten. Visserligen fann det inget denna varma dag, men det var på rätt plats. (bilden är dock arrangerad efteråt)

 

Bästa bilden...

"... och högst upp på bergsknallen står Herr och Fru Träd och ser ut över deras ägor.... och de var sååå lyckliga."

Jag la ut den här bilden på Fejjan och det var intressant att få läsa de olika tolkningar av bilden. Lite ledsamt att de flesta tolkade den sorgligt - trots att jag hade (med flit) lagt dit texten "... och de var sååå lyckliga.". Kommentarskrivarna hade i och för sig rätt. Bakom bergsknallen är skogen skövlad, men det syns ju inte på bilden.
   Herr och Fru Träd kanske var lyckliga för att de hade överlevt, eller så tänkte de att de var lyckliga förr, innan alla deras släktingar blev förintade?

När jag tog bilden tänkte jag mig hela tiden att det är Herr och Fru Träds ryggar man ser, att bilden är tagen bakifrån, men nån dag senare när jag såg bilden, så såg jag dom framifrån istället... att de ser ned mot fotografen.
   Hur som helst, i min fantasi såg det gamla trogna paret ned på deras frodiga och bördiga egendom.

Haha! Mycket snack om en fånig bild... men en enkel bild som jag gillar.

 

Apropå skogen och tokiga mig...

... och två helt värdelösa bilder.

Vi hade varit i "Lill-skogen", och när Zafir skuttade in i bilen så ser jag att en liten skogsmyra kravlade omkring på hans vänstra tass. Självklart så lyfte jag ut skogsmyran eftersom jag antog att vare sig Zafir eller myran uppskattade situationen som hade uppstått.

Innan jag satte mig i bilen, så fick jag infallet att kolla efter myrstackarn på marken. Han var helt vilse och sprang runt, runt i cirklar i sin förvirring.

Så klart att han var förvirrad, stackarn! ("stackarn" *fniss*) Att helt plötsligt vara typ tusen mil (i myrmått) från sina vänner och familj. Att bli utslängd till helt okända marker långt ifrån sitt hem och stack. Jag tyckte faktiskt riktigt synd om honom!
   Men... jag kunde ju liksom inte bära tillbaka honom till stället jag misstänkte han hade påbörjat sin Zafirtassliftning. Sen bestämde jag mig att han hittar nog tillbaka av sig själv. Skogsmyror är nog vana med lite äventyr under deras strapatser i skogen.

Här hade han lugnat ned sig något. Han hade kanske nu fått pejl på läget.

 

Apropå lugn och skog...

En passivitetsstund mitt i skogen på en passivitetsträningssten från förr.

På förekommen anledning så blev jag påmind att det var ett tag sen vi tränade passivitet i skogen.
   Haha! Nu blev ni nyfikna, va? "Vadå på förekommen anledning?", finurlarna ni tyst för er själva.

Okej. Jo, precis när vi hade äntrat skogens stigar så sticker Pingu (!) i ett huj med nosen i backen längs ett rådjursstråk - och Zafir efter, förstås.

Ja, där blev jag varse att Pingu - som annars inte brukar bry sig om vilt - har jaktanlagen intakta, väl dolda under sin "jagärbaralöptiksintresserad"-fuskpäls.

Jag visslar upprepade inkallningssignaler, men tystnar och lyssnar också.

"Men hallå!! Det är "hundförbud" i skogen fortfarande!", vrålar ni mot dataskärmen så spottet skvätter av ilska blandat av ett kryddmått skadeglädje.
   Lugn, lugn, bröder och systrar! Zafir var ur hand i cirka... 12 sekunder. Pingu kom tillbaka efter... tja, uppskattningsvis 20 sekunder.


Jag förstod nu att det där rådjursskallet/lätet som jag hade hört i fjärran strax innan min onödiga skogsfadäs tillhörde ett rådjur som nyss hade traskat i sitt rådjursstråk som korsar stigen.
    Jag blev också varse att Pingu tänder på purfärsk rådjursvittring.

Jag kan också berätta att Zafir fick en euforisk belöningsstund där godisbitarna regnade över honom när han kom tillbaka till mig. Pingu fick ett mycket mer lamt beröm, typ: "Hörru! Bra att du kom tillbaka, men GÖR INTE OM DET DÄR!!"


När vi var typ halvvägs på vår promenad, så stannade vi vid den där stora godisstenen där vi för nåt år sen tränade passivitet med störning. Det var när Pingu och jag gick den där filtträningskursen och gjorde vår kursläxa.

Pingu la sig spontant utan jag behövde säga nåt (bilden till höger).
   Zafir fick jag vägvisa lite.

Men sen satt vi där på stenen och bara var för en liten stund.

När sen skogsturen nästan var slut, så var det åter dags för att sitta på en sten i skogen och bara vara.

Pingu hittade en pinne att roa sig med under tiden, och det fick han göra.

"Hörni! Nu är det dags att gå hem!", säger jag och reser mig upp...

"Men hallå?! Vad var det där?", undrade båda. Jo, det var rådjuret som skällde långt bortifrån. De fick lyssna.

När vi sen gick hemåt, så funderade jag hur hundarna skulle reagera när vi åter igen korsar rådjursstråket...

Spännande, va?! 😉

Zafir reagerade inte alls. Pingu stannade dock upp och åt upp godisresterna från Zafirs belöningsgodisregn 😊😊 , som i och för sig var en bit ifrån själva rådjursvittringsfadäsen.

Till sist... sorgen... 👀

Vad det är jag sörjer så här i förtid? Jo, att fotbolls-VM snart är slut. Det ju för sjutton bara två matcher kvar. *snyft* Vad ska man sen pyssla med om dagarna och kvällarna? Ingen spännande fotboll! *suckar djupt*

Varför jag gillar fotboll? Om man ska vara fullt uppriktig så är det just fotbolls-VM som jag uppskattar så mycket. Det är de bästa lagen och det är bara var fjärde år. Lite OS-känsla, alltså.

Det är inte så att jag håller på något visst lag. Jo, visst var det roligt att Sverige kom så pass långt som till kvartsfinal, men jag tycker matcherna är lika roliga ändå fast det svenska laget nu är ute ur spelet.

Det som fängslar mig är inte bara spänningen om vilket lag som kommer få till flest mål inom det däringa 90 minuterna. utan lika mycket nöjet att få njuta av skickliga dribblingar och finter, tjusiga mål, skickliga och otroliga målvaktsräddningar, men framför allt samspelet och det sanna teamworket inom laget.
   Jag själv blir så lycklig av att se glädjen som sprudlar när man lyckats göra mål, men också de uppmuntrande klapparna och tummen upparna spelarna emellan när det nästan blev mål.

Jag uppskattar och gillar när spelarna bryr sig om motståndarlagets spelare, och hjälper till när nån ligger och biter i gräset.
    Okej, så har vi alla dessa fåniga filmningar... 😒 Fast å andra sidan så kan jag förstå att de försöker få till fördelar, men ibland är det bara löjligt och skrattretande. De borde åtminstone göra det snyggt. 😉

Tyvärr så måste ett lag förlora... och jag lider med dom när förlusten står klar; de hann inte få till det inom matchtiden... Det är över. Bara att åka hem med nedböjt huvud. Att se sorgen och bedrövelsen i spelarnas och deras hejaklacks ögon är känslosamt.

Desto roligare är det förstås att se överlyckliga spelare som rusar runt helt galna i lyckorus. Att få se deras tindrande ögon är.. allt. Man blir så glad för deras skull!!

Avslutar detta blogginlägg med Belgiens vinnarmål mot Japan. De låg först under, men fick till slut till vinsten precis i sista stund i nittionde slutminuten.
   Ett sant teamwork, allt från målvaktens insikt att det är bråttom för att kunna hinna innan slutsignalen, att han måste fort som sjutton få iväg bollen efter Japans hörna, och sen det fina samspelet och passningarna över hela planen, mittspelaren som låter passningen glida förbi honom och istället rulla mot lagkamraten... som sätter bollen i mål så nätet rasslar! Titta och njut!! 😊

Alltså, blir man inte fylld med glädje inombords när man ser detta så...  (klicka vidare till Youtube)

Jag trivs... eller gör jag? Hatar skogen!! :( och Kärran tycker till lite grann samt Zafir trasig?

I osedvanligt ordning så kommer texten här nedanför inte i kronologisk ordning.

Hatar skogen!! 😡😡

Ja, just det! *ruskar på huvudet* De orden är lite märkligt att de kommer från undertecknad, för alltid förr i tiden så älskade jag att gå i skogen. På vinterhalvåret jäktade jag alltid efter jobbet för att möjligtvis hinna att ta en liten skogstur innan mörkret faller över ens huvud, men nu...

 Alltså... varför... Ja, varför är det en sån oordning i skogen? Träden står huller om buller, stenar, kottar och kvistar ligger hur som helst, buskarna gömmer sig lömskt bakom buskagen... och så har vi dessa luriga... Jag hatar dom!! (bilden nedanför)

Jag HATAR dom!!! Lömska små rötter som man snubblar över som absolut ska vara mitt på stigen.

 Förr i tiden så snubblade man bara, tog ett litet felskär, typ, men nu så smärtar det till i vänster vad för varje snubbelsteg. Sluta stöka till i skogen så man snubblar hela tiden!! 😠😠😡

Titta här!! En halvdold gren ligger där och lurar så man ska stå på öronen och efteråt irriterat muttra: "Hatar skogen! HATAR skogen!!"

 Alltså, dessa ser man ju... om man inte tittar upp för att kolla omgivningen - som i och för sig är livsfarligt; inte släppa stigen ur blicken, liksom, men de här nedanför...

Vad har dom på stigen att göra?!!! 😠 Vet ni hur lätt det är att råka stå med ena foten på kvisten och sen fastna med den andra foten i steget framåt och så... fastnar man, snubblar till och står på näsan.

Att man alltid ska behöva städa efter andra!! Här har jag flyttat kvistskräpet från stigen - så att stigen blir gångbar. Att det ska vara så svårt att ha ordning på grejerna? Det ska vara tomt och gångfritt på stigen! BASTA!! Jag har full sjå att städa undan allting under skogsturerna, och hålla stigarna rena och fina.

Se bara!! Mitt på stigen. Stök! Stök! Stök!!

Vad har den här stenbumlingen på stigen att göra?!! Den kan ju lika bra vara vid sidan om stigen! Eller?!! Nu är den ju en livsfarlig snubbelfälla, ju!!

Här har vi en förrädisk rackare! Tänk er man går där i skymningsmörker... och Aj!!

Och se här bara! Vad har den där att göra?!! Ser ni inte? Jag ska zooma in åt dig...

Alltså! Ungdomen nu för tiden! 😠 Har ingen respekt för andra! Nädå! Man rotar sig mitt på stigen utan hänsyn till andra. De äldre ormbunkarna visar ändå en viss respekt genom att ställa sig vid sidan av skogsstigen. Men ungdomen idag!! Slyngelormbunke!!, säger jag! Ungkräken borde veta hut!! 😡

Men hur kan man låta sig falla rakt över stigen?!! Sluta stöka till i skogen, kvistiga trädusling!!

Sen har vi dom där retsamma kvistarna och pinnarna som lägger sig i ormliknande slingeri mitt på skogsstigen. Man hoppar högt när man ser dom i ögonvrån i tron att det är en blodtörstig huggorm. Jag har dock inget bildexempel på dessa lömska kvistar. Vilket mycket beror på att man måste ha typ tusen tjog fantasi för att lyckas inbilla sig att pinnarna på något sätt påminner om ormliknande tingestar... Dom gör sig inte riktig bra på bild, liksom. *harkl*

Okej, det finns vissa bra saker också...

    Väl markerade berg och "trappor" är helt okej i skogsområden. Dom gillas! Mer såna, tack!

En väl markerad skogstrappa. Ingen risk för snubbel.

Allra bäst är när skogen är ordnad så man kan välja vilken stig man önskar beträda: En med lite lagom höga trappsteg eller en annan med lite lagom sluttad mark och väl avvägd doserad kurva...

Välmarkerad "trappa" till vänster och lagom sluttad stig till höger.

Pingu är alltid en verklig gentleman vid detta ställe. Vi kommer uppe från vänster (se pilarna) och så stannar han upp - helt självmant - på bergsklippan 😉 (precis där han står på bilden) och inväntar att hans lytta matte ska ta stöd på hans manke för att kliva nedför (se de andra pilarna). Bilden är tagen efteråt när jag har klivit ned - som ni kanske förstår och ser. Då kom linslusen Zafir fram för att komma med på bilden.

 

Nu skuttar vi - vigt - till dåtid...

Ledig söndag - utan nån tid att passa!! Så skönt!!

   Frukost utomhus så där vid halvtvå tiden på "morgonen". 😊

Zafir har placerat sig intill sin matte som inmundigar sin frukost. Men vad är det Zafir spanar mot?

Jo, lillebror Zafir spanar hotande mot sin storebrorsa som knappt syns i gräset. Pingu visar sina vänliga intentioner genom att hela tiden vända huvudet från oss: "Jag vill inte bråka."

Här har den annars så sturske Pingu gått och lagt sig ännu längre bort. Han kikar lite försynt mot oss.

Nu har han kommit lite närmare, men så avvaktande och gör sig liten.

Först så stelnade Zaffen till med mörka ögon, men här så gäspar han i ett försök att lugna ned sig själv och situationen, månntro?

Pingu bara ligger lugnt och inväntar bättre tider.

Zafir tror sig ha makten över mattes tallrik, men se där har han fel!! Min tallrik är min tallrik! Zafir har inget med den att göra.

Efter en liten stund så blev det ombytta roller, fast Pingu vaktar inte några tallrikar.

"Sånt behöver man inte pyssla med. Det är inte mitt jobb, plus jag är självsäker nog att låta bli att larva sig med sånt.", tänker Ping.






























Senare på kvällen blev det en simtur i sjön.

"Varför hoppar du inte i spat, brorsan?", kanske Zafir undrar, "Det är hur skönt som helst ju!"

Nä, Pingu vågar sig inte att simma, hur skönt och trevligt det än ser ut att vara.

Nu till nåt helt annat! Nu ska vi stöka till denna för tillfället alldeles för tillrättalagda blogg och tycka till lite...

"Det är inte lönt att förklara för den som inte förstår"

Eller originalcitatet: "Hä löns int´ förklar´ för den som int´ begrip´."

Alltså, när Stenmark uttalade dom orden var det när han vart (sic) irriterad på ettriga och dumma journalistfrågor, så jag har full förståelse för Stenmark, men... när en hundinstruktör citerar Stenmark med dom orden (underrubriken) som inte ens är i affekt, så tvivlar jag på att hen är på rätt plats. Visserligen var det troligtvis - förhoppningsvis - sagt med en viss sorts humor, men ändå...  Kanske inte en så smart eller förtroendeingivande kommentar av en instruktör på en offentlig Fb-sida.

På Fb-sidan är ett TV-klipp länkat och jag blir förstås nyfiken och klickar dit, och jag förstår nu uttalandet - för de förklarar ju inte! Programledaren frågar hur? Men... det kommer inte mycket till svar, mest påstående om att hundägaren (som de inte känner), påståenden som är ganska nedvärderande,  som exempel: "Din hund anser att du är dennes bäbis." och förlöjligar hundägare som ger godis: "Och så har de en massa olika godis beroende på..." och så förstås klassikern: "Du ska aldrig hälsa/gosa med din hund om den ber om det!".

  Hm?  Tja, de har i alla fall en röd tråd i sin lära - och det gäller tydligen både hund som fä: Först trycka ned, sen bygga upp. Det gäller förstås att hund som hundägare pallar trycket - så de inte bara blir till en grå, mörk skugga utan förmåga till att ta egna initiativ; blir en följare. Tja, fast det är ju det de vill... *ryser av sektkänslan*
    Hur sjutton kan man vilja att ens familjemedlem, visserligen en hund, att den ska vara en grå skugga?!! Det är för mig helt obegripligt!

Jag skulle bra gärna vilja träffa personen/personerna ifråga, nyfiken som jag är skulle jag vilja fråga hur de egentligen gör, men vägrar betala pengar för det.

Självständige Zafir - på gott och ont - alltså, mest för honom själv

På jobbet. Pingu hade gått ut med min brorsa, och som vanligt så kastade brorsan ut några ostbitar åt Zafir precis innan Pingu och han går därifrån.
   Jag fortsätter med mitt ute i butiken. Efter ett tag så råkar jag kika in till kontorsrummet/varumottagningen där Zafir är...

Jag ser Zafir stå blick still och tyst glo in mot väggen...

Ja, ni ser väl vad han glor på? En ostbit hade hamnat bakom gallermanicken, och därmed lite halvsvår för Zafir att få tag i. Han hade ju kunnat burdust "armbågat" sig fram till ostbiten... eller kanske bett sin matte om hjälp, kanske? Men nädå! Kan själv... men inte, då..

Eftersom jag är en ganska snäll matte, så hjälpte jag honom.

Tre dagar senare var det dags igen...

Haha! The story remains the same.. En bra stund efter att Pingu och brorsan hade gått, så råkar jag titta in mot Zafir... som inte har gjort sig tillkänna på något vis. Han bara låg där och stirrade mot den ointagliga lilla ostbiten under vagnen. Lite märkligt beteende med tanke på att Zafir annars ljudar så hiskeligt när han är förväntansfull.

Lite vardagsbilder...

Man skulle kunna tro att hundarna vädrar i luften och undrar: "Var är fåren?", men det gör de inte - utan: "Var är fårbajset?". Fåren sket de fullkomligt i.

Här har man kommit hem, och jag har antagligen varit och stängt grinden. När jag vänder tillbaka så ser jag söt-Zafir med sin älskade "Den gröna pipormen" i munnen.

Skönt och kul att vara hemma. Lek med mig!

Det här är från en annan dag. Brevbäraren hade råkat lägga grannens brev i min brevlåda, så jag knallade bort för att rätta till brevbärarens lilla misstag. "Men var gör du, matte?!!", undrar Pingu och rusar till tomthörnet när han upptäckte att jag var ute på vift utan honom. Ni ser väl att också Zafir skymtar där i buskagen. Inte? Ledtråd: Leta reda på pilen.

Om mobilen hade behagat reagerat lite snabbare, så hade bilden visat hur själaglad Zafir blev när matte kom tillbaka.

Några timmar senare...

... en fortfarande leksugen Zafir.

Tisdag 12:e och 19:e juni. Nosautmaningen

Nu har vi nosat färdig för ikväll.

Latmansbloggar med hjälp av Fb från dagen före Utmanarnoseriet:

"Har ju inte tränat nose work på evigheter, så tyckte det borde passa att tjuvträna idag inför morgondagens "Nosautmaning". Det fick bli utomhussök, och jag kör ju lite på mitt sätt som passar mig (kommer aldrig tävla i sporten). Kvällens träning var ju även mkt för att jag ska bli påmind hur jyckarna visar att de har hittat doftkällan.

Pingu blev själaglad när han hittade den första doftprylen. Han blev så glad att han skuttade jämfota upp i famnen på mig. 😊 Nu är det iofs Zafir som är anmäld. Zafir, även känd som nose work-tornadon som är snabbare än mattens blinkningar. Jag får mao inte blinka för då missar jag allting. 😊"

Va? Vet ni inte vad "Nosautmaningen" är för nåt? Då ska jag förklara...

   Det är en spin-off från "Nosacupen" som hemmaklubben ÖBK körde i våras med flitiga och mycket påhittige Katarina i spetsen.

Vi pratar alltså om nosework, eukalyptusdoft och lite ovanliga samt utmanande sökvarianter. Vid det första tillfället så var arbetsnamnet för den ena utmaningen "Vätternrundan" 😊, dvs en variant av fordonsök där doftgrejen satt på en cykel som rullade (blev ledd av domare Katarina).

Elak matte som jag är, så kan jag inte låta bli att skvallra att Zafir blev först lite skrajsen för den rosa kaninen. Hehe! *fnissar elakt åt min stackars hund*

Vid det andra tillfället så hette behållarsöket "Temptation Island" 😊 = Rummet var besudlat med korvbitar på ointagliga ställen, ex uppe på bord, i marschaller etc.
    Rumssöket hette "Tonårsrummet (eller Katarinas vardagsrum)" 😊 = Rummet var.. tja, ni ser själva på bilderna...

Pingu fick köra efteråt bara som träning. Det är nämligen så pass många som deltar i "Utmanarnosen", så alla fick inte plats i själva tävlingen. Pingu och jag tycker det är lika kul utom tävlan - om inte roligare. 😉

Pingu vilar medan mattarna städar undan.

Bilder (nedanför) tagna medan vi satt utanför och väntade på vår tur, alltså bilder tagna innan bilderna här ovanför togs. Ja, jag sa ju att vi inte kör i kronologisk ordning i detta blogginlägg...

Bilden här ovanför la jag ut på Fb dagen efter, med följande lite retsamma men även eftertänksamma text:

"En lite småintressant o komisk bild från igår kväll medan vi väntade på vår tur på Nosautmaningen.
De tre vallhundarna i bakgrunden blåstirrar lugnt o stilla mot sina mattar som pratar med varandra, alltså inte med hundarna, medan min spaniel blåstirrar ut i det blå; var som helst utom på sin matte.
Nu är frågan... beror det på att Zafir har missat orden i rasstandarden om ESS:ens "will to please" eller har jag misslyckats i träningen (precis som med alla mina andra hundar)?

Eller är det så att man har missat det sista ordet i rasstandardtexten? Det ska eg vara "Will to please themselves"? 😉 Som en klubbkompis så vänligt antog. 😉😊"

Fick sen lite roliga Fb-kommentarer. Ett litet utdrag:

"Mina vallvovvar brukar förresten stirra på varandra. Inte mig..."

"Ser du inte att...  försöker få min uppmärksamhet genom att retas (lipa åt mig) och ... är totalt matfixerad så hon försöker hypnotisera mig att ge henne köttbullarna jag har i fickan. 😊"

"Och om ni tittar noga så står jag med handen i godisfickan, så inte konstigt min gamla matglada gubbe stirrar 😅"

"Dessutom står det i Aussiens rasstandard att de ska ha förmåga till självständigt arbete och det tycker jag att de lyckas med. 😊"

Sen min egen sammanfattningskommentar:

"Okej, en sammanfattning av fakta från bilden:
ESS som enl rasstandard ska ha en vilja att vara till lags ignorerar sin matte totalt på bilden. Är det verkligen ett uttryck för att vara till lags? Aussie som enl rasstandard ska vara självständig har all sin uppmärksamhet, lugnt o stilla, mot resp matte, visserligen med "ont uppsåt" = vill få åt sig godis. Är det verkligen ett uttryck för att vara självständig? I mina ögon så borde självständiga jyckar fysiskt försöka få tag i godiset, inte ödmjukt be om det eller helt enkelt traska därifrån. 😉 

Slutsats: Alla våra hundar är helt utdömda från rasstandarden. 😉😊😊 ... eller så har vi förstås det där med träning... *rodnar* ELLER!! Så är det så att ESS inte har samma uthållighet som aussies. Zaf kanske tittade till mot mig i en sekund eller två, sen gav han upp. 😊"

Fler kommentarer:

"Jag har ju en ... med handen i godisfickan skulle hon stirrat på mig i max 10 sekunder, sedan skulle hon skällgnällt ytterligare 10 sekunder innan hon gjort ett tappert försök att gräva sig in i min ficka! Men hur var det nu? Skulle spaniels ägna sig åt självständigt arbete? 🤔"

Sen kom repliken:

"Det kanske är så att de som tränar har haft sån ”tur” att deras hundar är skapta med uthållighet? 🤔😏"

Min replik till detta kom blixtsnabbt:

"Nedrans Stenmark!! 😉"

Ser ni förresten hur de begynnande Stig-Helmertofsarna vajar i vinden?

Onsdag 13:e juni. Rallytävlingsträning

Klippan Katarina var i farten igen!
    Denna gång med genidraget att arrangera en tävlingsträning. Alltså, inte träningstävling - utan tävlingsträning, dvs att träna på att tävla; inga poäng eller resultat utan en bedömning vad som gick bra och vad man kanske ska träna mer på.

Jag valde att anmäla Zafir.

Och se! Vilka som också var där! Inger och Wila. Kul att träffas! 😊 Och jag har inte alls glömt att vi ska träna tillsammans. Det har bara varit för mycket VM-fotboll än så länge.

Så här såg Zafir och jag ut. Foto: Inger Petersson.

Wila och hennes matte i rallyaction!!

Måååål!! 😊 Fick tyvärr ingen bild på deras mycket fina och imponerande högersnurrar. Bra jobbat!!

Zafir och jag in rallyaction! Foto: Inger Petersson.

Som vanligt så blir jycken som förvandlad och förbytt genast man kliver över banbandet. Så jag passade på - eftersom det ju var tävlingsträning - att kliva tillbaka och göra om. Då gick det mycket bättre.
   Sen inne på banan fick jag jobba och slita. Jag testade lite olika sätt att försöka bibehålla Zafirs rallyfokus (alltså istället för att nosa runt); prata pipigt, viska, köra "Pingu-tut-tut", tjoa och tjimma eller vara helt tyst och enbart använda kroppspråk. Min tanke är att hela tiden försöka vara en motvikt så det blir en balans; när han går upp i varv, blir jag lugn, när han tappar fokus, blir jag peppande osv. Visserligen svajar balansen ordentligt, men ändock ett försök.
   När det gick helt åt skogen, så vände vi tillbaka till föregående skylt för att göra bättre och mer rätt. Som sagt: Är det tävlingsträning så vill jag utnyttja det.

Så här blev vår bedömning:

"Bra startrutin. Bra tempo. Tydlig matte, lite flamsig hund. Bra belöningsbeslut! Behöver mer banträning."

Apropå "Bra belöningsbeslut", så var det när jycken efter att ha varit för en stund totalt ofokuserad och tappad - så tittar han upp på sin matte - så åkte pipleksaken fram för några sekunders dragkamp mitt bland skyltarna. Han gick bra mycket bättre sen på resten av banan. Vi tog i och för sig om transportsträckan mellan målskylten och banbandet. På andra försöket gick det riktigt bra. Jag var mycket nöjd över denna nyttiga träning.

Vem är det som sitter så sött och faktiskt tyst därborta?

Jo, det är Zaf! 😊 (= stolt matte) Jag var stolt och glad över att man har tränat passivitet under hans första levnadsår. Det ger utdelning nu. Andra jyckar runtom gläfste och skällde och hade sig på rådjur som spatserade ute på närliggande åkern och en fågel traskade intill banan, men min spaniel var tyst och lugn. Och Zaf var tyst - trots löptik precis intill - vars husse påstod att tiken inte längre löpte... Spela roll - för gott doftade hon. 😉

Stilstudie på duktig hund. 💖...

😋😊

Lördag/söndag, 16:e och 17:e juni. Agilitytävlingar på Bro-Håbo BK

Bild från fredagskvällen innan tävlingshelgen.

Från Fb:

"Inte kunde man låta bli att åka upp till brukshundklubben för lite agilityträning en sån här fin fredagskväll. Hade hela brukshundklubben helt för mig själv. Jag njöt! Hoppas grannarna inte blev störda i deras fredagsmys av Pingus ystra skall; jag gjorde allt i min makt att vara så tyst som möjligt, så så farligt var det inte! Och vi slutade kl. 21.52. Så det så! 😉 Både Zafir (!) o Pingu var riktigt duktiga. 😊"

På lördagen var det klass 1 och på söndagen klass 2. Med andra ord så skjutsade jag dit Zafir på lördagen och Pingu på söndagen.
   Till min stora förtret så började båda tävlingsdagarna med XL-klasserna i ottan. Ingen chans att jag var där då inte! Så det blev bara ett lopp med Zafir på lördagen, agilityklass. Det var lite synd att vi missade hoppklassloppet för den såg rolig ut från ringside. Men spela roll! Zaf hade nog ändå nosaruntsabbat alltihopa.

Agilityklassloppet.

Som ni märker så tar jag - på ett vis - inte så allvarligt på saken; skojar med Zaf att alla glor på honom när han stannat vid bankanten och nosar runt, men då blev det lite fart på honom... i typ två hinderpassager... om inte ens det. Målrakan - väl diskade - funkade i alla fall... *suckar tungt*

Nedan citat från min Fb-status när jag kom hem...

"Tja... här en bild på det mest intressanta idag när Zafir körde sitt sista officiella agilitytävlingslopp för i år: Några fina blommor på Bro-Håbo BK:s parkering. 😏
Undrar varför jag plötsligt började nynna på "Another One Bites The Dust"? 😉😊"

Pingu i bilen under vår silvershadeduk.

Det är fint där på Bro-Håbo BK med hästhagarna precis intill. Hästarna där får lite agilityunderhållning medan de betar runt. Om ni kikar riktigt noga så ser ni hästar i hagen.

Senare på lördagskvällen blev det lite agilityträning hemma på klubben.

Duktiga söthundarna Lukas, Noppe (med världens minsta nos 😉) och Knatte. Foto: Helena Jansson.

Pingu på avbytarbänken i väntan på sin tur. Foto: Helena Jansson.

Zafir och hans matte i startposition. Foto: Helena Jansson.

Fb-citat:

"Först tävla (typ? 😏) borta på Bro-Håbo BK, sen VM - ja, fotboll, vad annars (Heja Island!! 😊) - sen tupplur i soffan, och sen lite agilityträning en lördagskväll med 2 förare o 5 hundar där den ena hunden var duktigare än den andra.
Lite lustigt (olustigt?) att se att Zaf är såååå mkt duktigare med hindersug - inkl slalom - och lite fart under tassarna när man tränar hemma."

Pingus lopp på söndagen...

Ja, vi missade ju det första hoppklassloppet för dagen som var för tidigt på morgonen för oss (vissa kallar det för förmiddag).
   Efter att "Smitar-Pingu" var tillbaka nån helg sen på Häverö BK, så är jag livrädd att det ska hända igen. Att klass-1-hundar är ute på vift är en sak, men klass 2.. Nä! Jag känner ett ännu större krav att det absolut inte för hända.

Pingu var urnosig innan loppen, så jag var så på spänn. Det blev två disklopp. I det första loppet så är jag otydlig så att han springer förbi ett hopphinder, men jag ville inte strula och ta om. Det är ju just när det blir fel som det kan flippa ut.
    Pingu skötte sig bra. och höll sig på banan, men... Ändå vågar jag inte typ "slappna av" och fokusera mig på själva agilityhandlingen. "Det syns på dig!", fick jag höra efteråt - och det tar jag till mig. Skärpning!

Lite kul att jycken kan banan och tar slalomet helt rätt utan att jag visar. Vi diskar oss för min timing är helt fel, så Pingu skippar ett hopphinder. Jag var för orolig att han skulle dra bort mot mål-/startfållorna och därför ropar en sekund för tidigt.

I och med vi strular (läs: mest jag), så tog jag en liten mikropaus mitt i loppet för att hämta agilityfokuset, och för att börja om igen. Jag skippade dock svängrundan genom tunneln (som banan egentligen gick) utan kutar rakt på direkt mot mål. Där jag i falsett ropar "Här!!" i min oro att han ska "publikmingla", men Pingu vänder så fint tillbaka till sin matte.

Prisrosetter, prishögar i mängder, ekipage som värmer upp, hästar i hagen...

Det var ett dignande prisbord på Bro-Håbo BK båda tävlingsdagarna . Allt man behövde göra för att få sig en prishög (!) var att ta sig i mål utan disk... men nä! Zafir får agilityvila tills vidare och
Pingu och jag får ta oss i hand/tass och träna över sommaren för nya tag till hösten.

Den här ryggraka tistelblomman som spirade upp från färggranna småblommor intill agilitybanan illustrerar säkert nåt likt typ nån metafor för mitt agilitytävlande på nåt sätt... vet dock inte hur. Men jag gillar den! 😊

Hundarna är nu i bilen. Dags att packa ihop resten för hemfärd.

Zafir, som på söndagen satt i bilen och väntade medan Pingu tävlade sina två lopp, alltså ombytta roller från dagen innan, fick lufta tassarna innan vi rattade hem.

Jo, apropå mitt ständiga, numera kanske notoriska, frånvaro på varje tävlingsdags första lopp...
   Undrar hur det låter när jag inte är närvarande? Efterlyser de mig och speakern ropar desperat upp mitt namn i högtalarna? Eller har jag nu blivit ökänd 😎, så att de säger till varandra: "Vilket startnummer? *checkar startlistan* Äh, det är morgontrötte Kerstin.. Det är bara och ta in nästa ekipage! Kerstin, Pingu/Zafir kommer säkert insläntrande lite senare under dagen.." 😊

När vi sen kom hem, så välkomnade den här filuren oss när jag parkerat bilen...

Eh? Lipar han åt mig?!

Nu ett skutt till onsdagen den 20:e juni. Årets Sommarcupspremiär

Måste ändå säga att både Pingu och Zafir var helt hyfsat duktiga på Sommarcupspremiären. Jag har ingen agilityactionbild utan bara från banbygge och banvandring med två prickar - både bokstavligt och bildligt talat - i bakgrunden (under pilen).

Jo, de är ganska duktiga på att vänta på sin tur, tyst och lugna är det också. Bara nåt enstaka gläfs eller skall, så de skulle säkert kunnat föra liv.

Och så blev det plötsligt midsommarafton...

Fast först var det dagen före midsommarafton. Från Fb:

"Uppe till halv tre och plitade ned Sommarcupsresultatlistor. Sen upp tidigt (i mina mått mätt) för att jobba ett par timmar på ens semester (folk sjuka). Sen handla till det årliga tårtbaket imorrn innan jordgubbar etc tar slut. Sen tillbaka till ICA o trevlig kö igen för man glömde ägg. Sen hem. Sen "städa" kylskåpet från allt gammalt o utgånget för att få in alla jordgubbskartonger samt bereda plats åt tårtan. Sen kommer man ihåg att betala p-avgiften, 20 spänn, för att man hade bråttom imorse o hade inte tid att åka omvägar för att järnvägsövergången mot infartsparkeringen var avstängd (typ).
Nu FRUKOOOOOST!! Ah!! Och lite VM-fotboll."

Jaha, så var det årliga tårtbaket fixat! 😊

Och som vanligt varje år säger jag högt till mig själv när jag smetar dit fyllning och grädde: "Jag ska inte hålla på med sånt här!" 😊
   Sen när jag upptäcker att jag faktiskt lyckats få till en symmetrisk (typ 😉 ) jordgubbsdekoration, så bara måste jag lägga dit en till gigantisk jordgubbe (den till höger) och den typ tragiskt fula och lite missbildade (till vänster om mittengubben) bara för att. Här ska alla med! Även de fula och de som är lite på sned.😊😊

Apropå sned...

Undrar om Pingu anser att om man är på midsommaraftonkalas så ska man sitta som människorna gör? 😊😊

Senare på midsommaraftonskvällen gjorde vi ett kort besök på brukshundklubben enkom för att städa lite bland hindren..

Zafir, vad gör du därborta?

Hm? Undrar om Zafir tycker att bordet ska återinföras i agilityreglerna? 😉 Han stod där läääänge och envist väntade att matte skulle ge honom nån notis.

Det hände nåt med Zafir där på midsommaraftonkvällsagilitybanestädningen (vi körde alltså inte agility) - vilket jag inte tänker gå in på här 😎 - men jag kan säga som så att Zaf har varit lite låg efter Sommarcupsloppen. Han som annars brukar fara runt som en tornado (alltså utanför agilitybanan). Den yttersta udden var borta. Man skulle kunna beskriva det att tornadon har mojnat något - eller så har han plötsligt blivit vuxen, vilket är ganska osannolikt att det händer så där bara.
    Den mojnade tornadon höll i i cirka fyra dagar, så nu är han som vanligt igen - pigg och glad och yster - men för säkerhets skull så kommer nu Zaf få agilityvila tillsvidare. Och ja! Veterinär är inblandad. Oroa er inte!! 😏

 

En vardagsfilmsnutt som kan vara från varje morgon...

Man skulle kunna tro att nu när man har semester (typ) så passar man på att göra sånt man inte hinner med annars, alltså städa, fixa och dona eller träna hundar, men nä!

VM-fotboll!! Säg (sic) no more! Har nog aldrig sett så mycket fotboll. I början var det ju tre matcher per dygn, nu "bara" två gånger per dag. Jag har sett så många matcher så fotbollar sprutar ur öronen på mig!
   Faktiskt så igår, eller i förrgår, dagarna går liksom ihop (detta skrevs för nån dag sen. min komm.), så tog jag en liten paus och ratade (!) en match för att se på hederlig vanlig TV-serie. Kändes märkligt utan fotbollspublikens ständigt brus och sorl samt tutilurenoväsen i bakgrunden. Det vart så tyst liksom.

Kan i och för sig erkänna att detta ständiga publiksorl är liksom sövande. Perfekt att dåsa till till. 😴

Nedan en filmsnutt då Pingu och jag ser på VM-fotbollen tillsammans. Vi båda tyckte det var mäkta spännande!! 😊😉

Pingu och jag ser på VM-fotboll.

Nu är det inte VM-fotboll varje dag längre, och när det är så är det bara två matcher per dag... Vad sjutton ska man göra nu?!!

Hm?

 Har ju i ett svag ögonblick tackat ja till att vara med på Waxholms BK:s firande av Hundens Dag den 25:e augusti med Pingus och mitt freestyleprogram. Fick för mig att man kanske ska friska upp minnet på oss båda. Sätter igång musiken på mobilen i avsikt att jag först ska torrgå för att påminna mig själv om movesen. Haha! Genast när musiken började - innan jag hann reagera - så kom Pingu ystert skuttande. Han känner definitivt igen musiken!! 😊

Efter freestylen blev det lite rallyträning med både Zafir och Pingu.

 

Meeen! Jag hade ju tänkt avsluta detta blogginlägg här...

Men det händer ju mer hela tiden. Det är lika bra att forsätta mitt evighetsbloggande.

Dom här sötkillarna träffade jag i fredags (ja, faktiskt nu i fredags 29/6 😉). Ozzy, Sheldon och Bosse.

Sheldon stilade med att buga så tjusigt.

Mina finkillar var vid bordet bredvid.

Zafir iakttar när Pingu tränar.

Lustigkurren Pingu.

Intet är som väntans tider vid avbytarbänken.

"Matte!! Är det min tur nu då?!!", undrar Zafiren.

Agilityrookien Sheldon skuttar friskt!

😏😊😊😉😎😀 (vissa hundar är lugnare än andra... *fniss* 😏)

Uppgiven matte iakttar lustigkurren Pingu. 😉 Foto: Therese Kvarntorp.

Även om Zaf för tillfället har agilityvila så måste han få göra nånting. Så lite rallylydnad (utan skyltar) blev det. Han blir faktiskt allt bättre på fot... Märkligt att ju mer vi tränar desto bättre går det... Hm?  Foto: Therese Kvarntorp.

Man kan ligga fot också. 😊  Foto: Therese Kvarntorp.

Sen på lördagen så var det träningsdags - igen!!

Hihi! Lite kul att jämföra de två träningspassen.

  På fredagen så låg nog vikten på själva fikastunden... Tja, stund och stund..? En läääängre stund. Men har man med sig bästa mumsiga hallonrulltårtan så... stannar man liksom kvar intill fikabordet. 😋😊

På lördagen fanns det inte en tillstymmelse till fika. Man hade då liksom inget annat att göra än att kuta agilitybana. Och vilka springbanor det blev!! 😊 Man var helt ledbruten sen när man kom hem - precis i tid till kvällens VM-fotboll. Eftermiddagens match hade man "spelat in" och såg sen när man kom hem.

Man får bara vänta och vänta och vänta... 

 Ni ska bara veta hur svårt det var att stå emot frestelsen att köra agility med Zaf! Allra helst när hindren låg på Noppe-höjd samt han är helt symptomfri. Men jag höll emot; det blev bara lite rallymoment - för nåt måste han ju få göra!

Lukas, Noppe och Ettan (som efteråt fick några extra hål i sig) väntar också, medan...

... Knatte skuttar hinder. Tjohoooo!!

(Lill-Ettan fick sig en rejäl åthutning bara för att sur-Pingu ville ha sitt space och godbitar för sig själv. Just for the record: Nä, det blev visst inga extra hål. Ettan är helt tät runtom sin lilla kropp - som tur är.)

Bästa bilden!! 😊 Full fart, men ändå har Pingen tid att spana in fotografen. 😎 Foto: Helena Jansson.

 Faktum är (om jag ska vara ärlig) att där och då när bilden här ovanför togs, så var jag sur på Pingu för att han helt struntade i mitt "Fram!"-kommando, men en fin bild blev det!!

    Vi gjorde sen om målrakan - och då satt "Fram:et" perfekt!! 😊 Duktig vovve! Duktig matte! 😉

Haha! Nu kommer det bästa... En stilsudie i Zafirminer - och Zafirdregel... 😊😋😳😱😦😨😛😒😖😘😊

Väl hemma, strax efter kl. 20.00

Kan det bli så mycket bättre? 😊 Hundarna är tränade. Jag har sprungit mig flåsig, så man känner sig ledbruten i knä och ben, men nu med en voltaren i magen tillsammans med McDonkenkäket och VM-fotboll på TV:n som man ser i efterhand så är allting bara bäst! 😊 Och hundarna sover nöjda intill. 😊😊