Men nu är man på väg tillbaka igen. Ja, så är det ju; uppåt och nedåt och sen (förhoppningsvis) uppåt igen. Varför man blev så off och förtappad (eh?)? Jo, framför allt för den där dumma agilitytävlingen i Nacka, eller rättare sagt; det sista loppet. Bläh!! Ja, för det var absolut inte något fel på själva tävlingsarrangemanget. Tvärtom; det var mycket bra arrangerat. Det sista loppet var ett rent katastroflopp (ja, en flopp kan man säga), med ett avslut efter målgång där det där som inte får hända händer...
Jo, och sen nån dag efter på jobbet, som grädde på moset, så hände det där som - inte heller - fick hända... *suck*
Lilla skruttfian Malou, dum valp som inte förstår sitt eget bästa - trots tidigare "stick-härifrån-morr-och-gruff" från Pingu.
Den här dagen var hon extra glad för att få jobba och åter få träffa jobbarkompisarna; både två- som fyrbenta, men lyckas kvickt som attan smita in genom gallret som avgränsar in till Pingu medan sin matte passerade grinden. Jag står precis bredvid. Dum och trög som jag (uppenbarligen) är så hinner jag inte reagera. Fattar inte hur trög man kan vara?!!
Valpskri och gruff direkt!! Folk och grind i vägen! Jag kommer inte fram!!! "Flytta på er!! Släpp fram mig!!", tänker jag, men både Lillskrutt-Fia-matten och brorsan som också var där gjorde nog vad de kunde i paniken. Till slut (vi pratar säkert om typ tre fyra sekunder, som dock kändes väldigt länge) lyckas jag komma fram till Lillskruttans undsättning. Jag känner med fingrarna ned till Pingus öppna gap, känner tänderna - och så bänder jag upp fulkäften (utan svårigheter) - samt "skakar ur" en vettskrämd och storskriande lillskrutta.
Malous ena öra fick sig ett sår - och vi fick inte ens vara i närheten med våra händer. "Sluta upp å döda mig!!!", skrek lillstackarna i högan sky om man råkade (eller med berått mod) närma sig örat.
Efter den här dagen, så har lillskruttan - som förut typ älskade mig - gett mig "onda ögat" meddetsamma hon ser mig. Okej, vid ett tillfälle så glömde hon bort sig, lekte lite kort med mig, men sen - plötsligt - som kom hon ihåg... och undvek mig.
Ytterligare nån dag senare, så sa jag på morgonen när vi träffades ett litet glatt och ljust "Hejsan!"... med ett surt fnys gick hon då och la sig i sin hundbur, med framtassarna hängande utanför burdörren. Varje gång jag kollade åt hennes håll, så backade hon in några centimeter, för att sen - när jag tittade bort - kika fram igen. *suck* Tala om att vara långsint!! Och hörru du, Malou!! Det var faktiskt jag som räddade dig från bestens käftar! Hmpf! Eller är det så att lillskruttan verkligen kan lagen; att det är strikt ansvar för hundägare... och ja, Pingu är min hund. Okej, jag surrender! Du har rätt, Malou.
Nedan lite bilder på världens sötaste - men mest långsinta - hundvalp. Zafir och hon leker mycket bra ihop. Zafir är så snäll så; om Malou piper till så lugnar sig Zafir direkt.
"Vad har du för en rolig leksak?", undrar lillskruttan försiktigt.
Som vanligt hinner man inte få upp kameran förrän leken har typ slutat. Hur som helst, så när de brottningsleker, så är det typ helt tyst och går ganska lugnt till.
Som en liten jämförelse; Zafir brottningsleker med Pingu, filmad samma dag som filmsnutten ovan. Lite skillnad, alltså mycket skillnad på intensiviteten på brottningen mot när Zafir leker med lilla Malou.
 |
| Liten och stor... |
 |
| ... tänk att bara för några veckor sen så var Zafir den som var liten... |
 |
| ... och nu är han ju stor som ett hus!! |
 |
| Hur kan man få vara så här söt? Fast hon fortfarande är liten så ser man att hon har växt. |
 |
| Lite trist blev det allt när lillskruttan ska sova middag. |
 |
| "Men lillkompis!! Vakna!! Jag vill leka, ju!!" |
 |
| Men liten valp måste få sova klart... |
 |
| ... till Zafirs stora förtret. Man blev förskansad in till storebrorsan Pingu. |
 |
| "Hallå? Var är min riktiga matte? Jag är inburad tillsammans med den där... hemska tanten som förut försökte mörda mig!!!" |
 |
| Kan man inte klättra över, så försöker man gnaga sig ut. |
 |
| Den här bilden är från nån dag efter "incidenten". Malou har inga större problem med att ligga nära Pingu, båda hundarna är helt lugna... |
 |
| ... men visst har Pingu koll. Ja,helt klart mer koll än sitt offer verkar det som. |
 |
| Så numera, vart än Pingu går, så har han - för säkerhets skull - med sig dessa tillbehör: bomull, sårrengöring samt en stor burk med lite tröstegodis. Ja, inte till Pingu alltså, utan till hans brottsoffer. (Jo, man måste få skämta om eländet.) |
Fortsättningsblogginlägg följer inom kort, om (förhoppningsvis) vägen ur off-heten, då man bara vill skippa allt, sälja hundarna och skaffa sig en sköldpadda istället. Vägen upp och ur "off-modet" med agilityträningstävling, kennelträff, agilitykurs samt rallyträning.
