Prova-på barmarksdrag, agilitytävling Märsta Sigtuna BK samt Södertälje LKK fast Strängnäs

I torsdags (alltså förra veckan) var Pingu och jag på något som jag aldrig trodde jag skulle göra! Vi var på en prova-på-kurs i barmarksdrag, eller canicross som det visst så fint heter på utrikiska, vilket går ut på att springa med hunden. Ja, ni läste rätt; jag sprang med jycken... nja, småjoggade... ibland.. medan de andra kursdeltagarna kutade om oss. ;) 

Jag vet inte om man blev dopad eller nåt, men man blev ju helt speedad efteråt. Uppspelt och speedad, liksom. Kände en glad lyckokänsla av att det hade varit kul att springa med jycken, och att man vill göra om det igen - fast vi kom sist hela tiden och fast byrackan - som annars drar som en tok - vägrade (oftast) att dra framåt nu när man ville att han skulle dra. Jag misstänker att kroppens eget knark, endorfiner och sånt tog ett fast tag i mitt psyke i och med chocken att min kropp rörde på sig... i snabbare takt än vanligt.

Instruktör för kursen var det duktiga inspirationsknippet Eva-Marie Wergård, och jag vet inte, men på nåt sätt så liksom trodde man på henne när hon peppande hejade på en med ett glatt "Va´ duktig du är!!" med stark betoning på duktig när man släntrar in om och om igen sist in till "baslägret".
    "Tja... lite duktig var jag nog..", tänkte jag småstolt för mig själv. :) :) Stolt att jag hade småsprungit "några steg" samtidigt som jag försökt få Pingu att springa åt rätt håll - och inte åt diverse luktfläckar. :) Ja, Pingu drog mig bara i selet när han vädrade in intressanta luktfläckar (vilka jag då istället utnyttjade för att få honom dra framåt och inte studsa mot mig). Han följde inte strömmen samt baktanken med att vi sprang efter varandra för att just tagga hundarna att springa framåt; att locka dom att springa ikapp den som var framför.

 

Inte världens bästa bild, men här är hela gänget som provade på canicross. Pingu är där längst till vänster, precis innan han tänkte gruffa med kurskompisen som råkade titta mot honom. Fort som sjutton drog vi då oss bortåt - så det blev liksom bara en harkling i Pingustrupen.

Hur som helst så har jag nu införskaffat mig ett sånt där baggenmidjebälte... och jag har använt det (!) Fast bara på vanlig promenad med Pingu i sele och midjebältet samt Zafir i handen i koppel.

Lördag. Agilitytävling på Märsta Sigtuna BK

Tja... bägge hundarna var tämligen odrägliga. Pingu helt hopplöst... kär? Ja, jag kan ju bara spekulera i vad han var ute efter, men... jag är ganska säker. Indicierna tyder på det, liksom. Han till och med gnydde och smågläfste ibland.

Det blev två disk, men...

... när det går åt skogen för en själv får man glädjas åt tävlingskompisarnas framgångar istället; Frasse och Helena slår plötsligt till och nollar hopploppet och kniper åt sig deras första uppflyttningspinne! Stort GRATTIS till er båda!! :) Det är ni värda! Det kändes väldigt trevligt att få se er uppe på prispallens tredjeplacering (av 37 startande).

Okej, jag får väl berätta om Pingus eskapader då...

I agilityklassloppet så tjuvstartade han - och jag släpper igenom. *suck* Han forcerar hinder som han ska (?) men sen när han kommer bort till det bortre vänstra banhörnet så stannar han upp, står stilla - och glor - bortåt. Så här kommenterade Helena sen på kvällen på fejjan:

"Men ni bidrog ju till en hög grad av spänning när Pingu bara stod och stirrade rätt ut från banan! Skulle han bara dra iväg som ett spjut? Lägga sig ner och rulla runt i gräset? Sjunga en sång? Gå tillbaka till det hinder ni var på väg att ta? Ingen visste vad som skulle hända härnäst!"

 Ja, spännande värre var det, och jag gastade "Pingu, kom hit!", som värsta idioten... och efter en stunds fördröjning så kommer Pingu tillbaka till verkligheten och agilitytävlandet (och jag berömmer honom), men han fortsatte strax efter sitt flamseri, så jag bröt. Jag kommenderade "Nära!" och spatserade över agilityplanen med avsikt att bara ta de två sista hindren. Dumt nog så skickade jag honom på det nästsista hindret åt samma håll som det som lockade honom, men han vände strax tillbaka och skuttade de sista hindren så fint. Men så himla glad var jag inte. Pingu var inte heller så intresserad av hans speciella "tävlingsboll" som han annars brukar vara... 

Zafir vid ringside. Annars så fick han faktiskt mest vara i bilen. Tyade inte med att höra hans smågnällgläfs i hundburen, samtidigt som jag inte heller ville ge honom chansen att missköta sig i buren. Jag hade gett honom värsta största glufsiga köttbenet som "underhållning" medan jag gick banvandring etc, men nä. Det dög inte!

 Jag har ju kört rallymoves innan agilitystarterna dels för att få bättre kontakt vid agilityn, speciellt just där vid starten samt även dels för att rallyträna lite tävlingslikt, men idag gick det liksom inte; Pingu var knappt kontaktbar. Enbart korta sekvenser kunde jag bibehålla hans koncentration.
    Sedan var våra ingångar mot starthindret helt nosiga och utan agilityfokus; hade svårt att få upp honom från gräset och få honom att sätta sig. Han tjuvstartade som det visslade om det i bägge klasserna. Kändes verkligen som att vi har tagit många steg bakåt i agilityutvecklingen.

Zafir kollar in banvandring.

I pausväntan till hopploppet så funderade jag förstås över Pingus plötsliga spanande ut från banan: "Vad spanade han efter, månntro?".
    Jag hade förstås redan vid banvandringen noterat löptiksmattan behändigt slängd under inropartavlan, så om jag inte hade förstått det redan innan, så blev mina misstankar besannade.

När jag förstrött kollar in small-klassen råkar jag lägga märke till att en av jyckarna använder löptiksmattan, och jag får då en aha-upplevelse: Ja, men hennes hundar hade ju stått därborta och väntat intill framhoppningshindren. Alltså åt det håll som Pingu hade spanat.
    Så sen när det var dags för Pingu-rastning så gick vi bort och utnyttjade min iakttagelse; vi körde "life reward"-träning där löptiken hade med största sannolikhet varit.

Jag menar, det gäller att ta chansen när den bjuds. Det var ju liksom länge sen vi hade kört tvättäkta "antilöptiksträning". Att det sedan råkar infalla på en riktigt officiell tävling spelar mindre roll.
    Förresten så var det inte bara Pingu som var ovanligt "disträ" inne på banan denna tävlingsdag.

Vid ett tillfälle när Pingu satt där intill mig så råkar jag se hur han länge spanar efter en hund som passerar över tävlingsområdet. Just den hunden råkade likna (!) hunden i "grannlägret" bakom oss. Kanske "grannhunden" löpte, vad vet jag? Det jag dock vet är att ungspolingar kan ha fel när de trånande önsketänker om sin tilltänkta fästmö.

Hopplösa kär-Pingu fick mest vara inlåst bakom lås och bom. :)

Hoppklassloppet

Innan vår start hade jag för säkerhets skull bett Helena att ställa sig i det bortre vänstra hörnet för att mota bort eventuell rymmar-Pingu, men hon behövde inte anstränga sig, som tur var.

Pingu var lika ofokuserad i starten.. Just det! Han blev bajsnödig (!) precis innan vår start, men vi hann slutföra hans toalettbestyr innan vi skulle in på banan. ;)

Tjuvstart (som jag dumt nog släpper igenom), sen minns jag inte mycket, men visst kutade han in i fel tunnelingång, va?

Hur som helst får man väl vara nöjd med att det inte blev några "incidenter", men jag var lite besviken över att jag inte körde första banan, fast å andra sidan var det nog lika bra att jag bröt Pingus flamseri innan det spårade ur.

Söndag. Lagtävlingar på Södertälje LKK

Så sent som dagen innan, alltså när vi råkar nämna lagtävlingarna, så inser jag att det är inte på Strängnäs LKK - utan på Södertälje LKK - och absolut inte på Södertälje BK ;). Jag hade garanterat åkt till Strängnäs!

Ja, det blev lite missvisande när Strängnäs är arrangör, alltså det är Strängnäs som visas på SAgik-tävling, men visst stod det helt klart - som underrubrik - i fetstil - på PM:et att tävlingen var på Södertälje LKK. Men har man liksom blivit itutad på SAgik-tävling Strängnäs, så tänker man Strängnäs. Allra helst när Södertälje också är ett ortsnamn som börjar på S och har prickar över bokstäver i början och slutet. //Den knappt läskunnige. ;)

Okej, får väl erkänna att jag blev lite "besviken" när jag insåg att tävlingen var på denna plats; jag hyser lite agg mot den, faktiskt. Säkert helt orättvist, men så är det. Det enda braiga med denna plats är den lyxiga toan med rinnande vatten och gott om plats.... och den var låst med hänvisning till trånga bajamajor.

Problemet med denna plats är framför allt parkeringen, som ligger typ "en halvmil" bort (hunden blir i alla fall ordentligt rastad vare sig man vill det eller inte ;) ) och därborta är det allmän kaos och panik att hitta en tillräckligt stor plats att parkera bilen som inte inkräktar på granntomterna till p-platsen.

Vid lunchpausen, inne i klubbstugan, i cafeteriakön, där samtalsämnet råkade komma in på parkeringseländet, så nämnde jag att man kanske borde ha en p-vakt. "Men... det ska inte behövas! Det är ju uppritade p-rutor!!", protesterade kvinnan bakom disken. "Jo, men visst... fast det hjälper inte. Folk parkerar ju hur som helst.", upplyste (?) jag i min tur.

Att jag burdust blev totalt ignorerad att få inhandla mitt eftermiddagsfika tänker jag inte nämna; tjejerna bakom disken råkade helt enkelt hoppa över mig i kön. Men envis som jag är - samt något försynt - så upptäckte de till slut sin lilla fadäs. Det är sånt som händer. Been there done that. //Butiksjobbaren ;)


Okej, måste väl ändå ge lite plus till stället; själva tävlingsområdet kändes öppnare och rymligare att lyckas passera till och från banor och tältläger än förra gången man var där på lagtävlingar med fyra banor igång samtidigt. Man tackar det allra ödmjukaste för lyxen!! (Förra gången fick jag panikkänslor med ilskna "Aldrig mer!"-tankar malande surt i huvudet när man nästan förgäves försökte ta sig till och från stället med ens ouppfostrade odågor till byrackor stramt hållna i kopplen.)


Nä, nu ska jag sluta gnälla!

Först och främst, så var Zafir jätteduktig i sin hundbur! Jag blev ju lite orolig när jag insåg vart tävlingen var, och jag förstod att det gick inte att ha nödlösningen med att ha Zafir i bilen under själva loppen och banvandringarna, men det var inga problem idag. Det stora benet dög idag som underhållning när det blev lite trist och ensamt i hundburen. Inga problem alls! //Jätteglad samt lättad matte. :) 

Precis innan bilden (till vänster) togs så låg Zafir i tjusig lejonställning med framtassarna hängande över burdörrskanten. Typiskt, va!

Så här låg Zaffe lite då och då medan hundar och folk passerade bara några meter ifrån honom.

Zafir trivdes i sin hundbur.

Zafir inbjuder till lekstund med...

... söta Leia.

*harkl* Ja, ja.. sådana lekar... *harkl*

Det här ser lite trevligare ut.

Duktig och fin Zafir medan matte har gått bort en liten bit för att kika runt tälthörnen för att se om det snart är dags för banvandring.

Eftersom det inte fanns högtalaranläggning till alla fyra banorna, så fick man själv försöka hålla koll när det var dags för banvandring och sen själva loppen. Vårt lag ZaPi-FraKo hade startnummer 20, och Kalaspuffarna nr 19.
    Ett säkert tecken på att det snart var dags för start var när man såg Rosie knata omkring med sin hundbur, det vill säga hennes för dagen två startande hundars mobila "avbytarbänk".

Zia och Sheena samsas inne i hundburen. Bilden är tagen när det var dags att åka hem och nedmontering av lägret.

Apropå Kalaspuffarna så måste jag passa på att gratulera till vinsten i agilitylagklass A!!

Måste även säga att dagens hjältar utnämner jag...

•  Rosie som körde två hundar i sitt Kalaspuff-lag, som med andra ord sprang dubbelt så mycket som oss andra, och skötte hundbyten med hjälp av den mobila "avbytarbänken".
• Anneli och Helena L som bägge körde andras hundar, vilket är en konst att bemästra.

*I och med att Annika, Koys matte, inte kunde närvara, så fick vårt lag köra värsta rockaden: Anneli, som egentligen är matte till Zack, fick köra Koy, medan "inhyrda" Helena L, som tyvärr så sorgligt är "inbetween dogs" fick köra Zack.

Här kommer resultaten från loppen... En liten ledtråd till den oinvigde: För att få ett resultat måste minst tre hundar komma i mål.
    Kan också berätta att Pingu var typ lika ofokuserad som dagen innan; extremt nosig och dan. Fick knappt nån kontakt under den numera sedvanliga rallymovesuppvärmning. Han var även (precis som dagen innan) totalt ointresserad av sin speciella "tävlingsboll".

Hopplagklass A
http://sagiktavling.se/resultat/start-och-resultatlistan-lag/
Zapi-Frako
Anneli Lindkvist*        Zack    Ej Stambokförd I Skk    Waxholm BK    0,00    Disk
Kerstin Eriksson        Pingu    Engelsk Springer Spaniel    Österåker BK    0,00    Disk
Helena Jansson        Frasse    Ej Stambokförd I Skk    Österåker BK    5,00    39,15
Annika Hamilton*    Koy    Border Collie    Waxholm BK    0,00    Disk

Agilitylagklass A  Tjohooo! Vi har ett resultat!! :)
http://sagiktavling.se/resultat/start-och-resultatlistan-lag/
22 (av 29 startande)   Zapi-Frako    45,00    136,66
Anneli Lindkvist*        Zack    Ej Stambokförd I Skk    Waxholm BK    0,00    Disk
Kerstin Eriksson        Pingu    Engelsk Springer Spaniel    Österåker BK    10,00    53,52
Helena Jansson        Frasse    Ej Stambokförd I Skk    Österåker BK    25,00    45,59
Annika Hamilton*    Koy    Border Collie    Waxholm BK    10,00    37,55

 Det här loppet kändes roligt och bra - trots flera panikräddningar; minns bäst när jag ser att Pingu är på väg att springa förbi hopphinder som ska tas, och jag panikräddar - och Pingu svarar så fint och skuttar hindret åt rätt håll medan jag utbrister ett glädjetjut-Yes!!!" :)

Hopplagklass B
http://sagiktavling.se/resultat/start-och-resultatlistan-lag/
Zapi-Frako
Anneli Lindkvist*        Zack    Ej Stambokförd I Skk    Waxholm BK    0,00    Disk
Kerstin Eriksson        Pingu    Engelsk Springer Spaniel    Österåker BK    24,23    50,23
Helena Jansson        Frasse    Ej Stambokförd I Skk    Österåker BK    0,00    Disk
Annika Hamilton*    Koy    Border Collie    Waxholm BK    0,00    Disk

Agilitylagklass B
http://sagiktavling.se/resultat/start-och-resultatlistan-lag/
Anneli Lindkvist*        Zack    Ej Stambokförd I Skk    Waxholm BK    0,00    Disk
Kerstin Eriksson        Pingu    Engelsk Springer Spaniel    Österåker BK    0,00    Disk
Helena Jansson        Frasse    Ej Stambokförd I Skk    Österåker BK    30,00    41,81
Annika Hamilton*    Koy    Border Collie    Waxholm BK    0,00 Disk

Den här banan hade för mig en "mardrömsstartsträcka"; värsta raksträckan längs hela (!) långsidan plus lite till in i banan. *pust* 
    Pingu kändes tämligen flamsig och okoncentrerad. Jag ser också hur han mitt i slalomet kollar in en svart labrador/labradorliknande hund som passerar utanför banan. Pingu missar sista porten i sin okoncentration/trötthet? och jag tar det säkra före det osäkra att bara fortsätta och därmed frivilligt diska oss; ville inte riskera någon "incident" med hund som kutar av banan. Jag tog även en egen hinderväg med min flamshund, fort in i mål (och koppel) med odågan.

Pingu med "kär-min".

Pingu gjorde nog i varje lopp försök till "publikmingel/friarstråt" efter målgång, men med hjälpsamma tävlingskompisar så avvärjdes dessa försök kvickt som attan. Stort TACK för det!

Haha! Zack och Pingu är typ samma skrot och korn, fast på lite olika sätt (viltspaning/löptiksfrieri). Jag fnissade gott åt de båda strax före vår sista start för dagen, där vi väntar intill startfållan, då bägge kastar sig ned på marken för att rulla sig i gräset - samtidigt - intill varandra. :)

Jag minns inte nu säkert, men i starten till det sista loppet (eventuellt var det det näst sista) så låg (!) Pingu och "löptikslickade" gräset framför sig, men jag fick upp honom och till agilityskutt ändå. Seger!! :) 

Efter fyra lopp så blev man nog lite trött i Pingu-huvudet.

Pingu och Zafir "vänslas" lite.

Fin-hundarna kollar in passerande hundar, lugnt och fint.

Nu är det dags att åka hem och allt ska monteras ned. Pingu passar på att sabotera lite genom att försöka pressa in huvudet under den nyss neddragna tältduken.

Just det! Lugnt och stilla ska man vänta om man är en väluppfostrad jycke.

Zia och Sheena i sin "mobila avbytarbänk" medan vi plockade ihop lägret.

"Hur ska det gå på rallylydnadstävlingen nästa helg när Pingu numera har plockat tillbaka sitt gamla flams- och hopplösa jag?", funderade jag i bilen hem... Tja, vem vet? Men det kommer vi få veta på lördag eftermiddag... Vad kommer jag då ha för hund i andra änden av kopplet? Spänningen är oliiiidlig!!

Undrens tid... var här förrförra helgen. Det tog undret cirka tre år att komma och titta förbi. Rallytävling på Olandstraktens BK

Ja, det är på riktigt. Bilden här ovanför är varken fotoshoppad eller fake. Den är på riktigt!! Bilden är förvisso tagen av mig själv strax efter bilden nedanför blev tagen av en hop fotografer. Bilden nedanför med en full prispall är inte heller fake eller fotoshoppad. Jag stod där överst på prispallen för första gången - någonsin - på en officiell tävling.

Bilden är lånad från Kennel Tans & Tins hemsida där deras Celine kom med en ynka liten poäng efter Pingu. Foto: Nettan Bergendorff.

Agility är ingen konst, men rally... det är typ omöjligt, ju!

Ja, för tre år sen började Pingu med rallyn... Vi (läs: jag) har kämpat, har skämt ut oss, har gett upp tävlandet i längre perioder för att åter testa igen, men med urusla resultat - och så den där retsamma (!) domarkommentaren längst ned "Men matte kämpade väl!". Absolut, jag förstår den vänliga uppmuntraravsikten... men jag är så evinnerligt less på "kämpade väl"-kommentaren. Jag tror att den står på typ vartenda domarprotokoll i min ägo - intill de urusla poängen eller "ekipaget bryter/disk"-kommentaren. 

Och så kastade man åter igen in rallytävlingshandduken för en längre tid. Pirran är packad för hemfärd.

 Men skam den som ger sig!!

Bild tagen på en av de första tävlingarna. Typexempel på Pingus och min samarbetsförmåga - NOT; jag visar sväng vänster, Pingu glor på vad som händer rakt fram, totalt borta i sin egen lilla värld.

Rallylydnad kan vara lätt... om man har en hund som är van att tävla. Spirou fixade sitt RLD N-diplom på tre raka tävlingar. Bilden är tagen när han, då 10 år gammal, blev klubbmästare i rally 2012 på hemmaklubben (i och för sig mycket beroende på att Xanto och Catherine (SM-ekipage) inte ställde upp ;) ).

Personligen anser jag att rallylydnad är såååå mycket svårare än agility. I alla fall om/när man har en ungspoling till jycke som är extremt nosig och som inte är störningstålig. I agilityn hjälper farten och stressen hunden att få tunnelseende och därmed fokus på själva arbetsuppgiften, det vill säga agilityn, och upptäcker därmed inte störningarna runtom.
    På en av Pingus tidigare rallytävlingar, så la han sig plötsligt ned - mitt på banan - och började gnaga på en liten pinne som låg på planen. Haha! Ja, vad kan man mer göra än att bara skratta åt eländet. Numera plockar jag bort allt "skräp" jag upptäcker vid banvandringen.

Det Pingu (och jag) har haft mest svårt för är just transportsträckorna mellan skyltarna. Själva rallymomenten är det absolut inga större problem med. Jag minns ett par tävlingar där det var väldigt lång sträcka mellan banbandet och fram till själva startskylten. Hahaha! Say no more... Hunden var lost redan "flera mil" innan själva rallybanan började. ;)

Jag har skämts så mycket att jag bara ville gömma mig i gräset och.... bara försvinna.

Helst har jag bara velat sticka huvudet i sanden (påsen) och hoppas att ingen ser mig och min ohängda byracka.

Fast trots bristande tro på sig själv och längre rallytävlingsuppehåll, så har vi mer eller mindre ständigt tränat lite då och då, med eller utan skyltar och vid mer eller mindre märkliga platser. Allt för störningsträningen.

Här råkade vi komma typ fem minuter tidigt till jobbet...

... och då passade man förstås på med lite torr-rallyträning mitt på trottoaren.

Här är också utanför jobbet, en varm sommarmorgon...

... och en sen kväll på en regnig järnvägsstation.

På vinterpromenaden såg man det spontana träningstillfället på ett uppskottat vägskäl.

Och självklart även på infartsparkeringen.

Vi har träningstävlat på olika platser... (Vid just denna träningstävling blev jag överraskad att jycken plötsligt började ihållande skälla ut mig.)

Vi har förstås ställt upp på varje KM, mest som träning. Så här skrev jag i bloggen...

KM 2013
Sist ut på rallylydnadsbanan var Pingu - och tur var välan det!. Att han var sist, alltså. Han var totalt, genomtotalt, tusentotalt, megatotalt helt borta. Med nosen i backen stretade han iväg med mig i andra änden av kopplet - hårt utsträckt. Redan innan vår start, så var han helt borta; han nosade hejvilt runtom på marken, i buskarna, överallt. Pingu hade annat i huvudet än rallylydnad. Helt klart.
    Inne på banan, vid slalomet (som var typ riktad ut från planen) så försökte han rymma iväg, och jag flyger efter där jag krampaktigt håller fast i andra änden av kopplet. *suck* Jag bröt där, och säger högt: "Äh, vi börjar om från början!". Jag får då svaret från domaren (tror jag, är ganska säker): "Det är nog ingen idé." (!!!)
    Envis som jag nu är så går jag trots allt tillbaka till start-skylten (en rookie skulle nog inte vågat "trotsa" domaren). Medan jag resolut går tillbaka så uppmanar skrivaren dock mig att belöna med godis eller leksak (tack, skrivaren, jag tror att det var så, det kan dock vart tvärtom). När jag åter står beredd vid startskylten säger jag:"Ja, ni kan ju gå... om ni vill!" (de stod kvar i alla fall en liten stund)

Och året efter blev typ etter värre...

KM 2014
 ...så diskade jag mig frivilligt genom att ta upp en liten korvbit ur fickan, visade upp den för domaren och höll den sedan framför nosen på byrackan - det hjälpte inte så särdeles mycket. Så jag bröt. Det var inte kul. Det ska vara kul att tävla. Punkt.
    Dessförinnan så skällde också Pingu som en liten ful idiot. Jag testade lite olika för att få honom tyst: kommenderade "Tyst!" lite barskt, viskade lugnande, visade övertydligt att jag ville han skulle sätta sig ned och slutligen stå helt still och vänta ut en eventuell tystnad. Jo, han tystnade en liten stund... men var lika oregerlig för det. Det var då korvbiten kom fram.

Nä, rallyn är definitivt körd. Aldrig mer. I alla fall inte de närmsta två, tre åren. Det är synd för det är ändå en rolig och tilltalande sportgren. *känner sig besegrad och kastar in handduken*

 Agilityn, då...
    *suckar hånfullt, åt mig själv, alltså* Om man säger så här... det var en trevlig tillställning i det fina höstvädret. Ja, allt var precis som det ska vara på ett KM - om man tänker bort ens egna prestationer. Jag kommer med all sannolikhet inte delta på ÖHU:s KM nästa helg. Hmpf! Jag kommer sannolikt aldrig mer delta på nåt KM överhuvudtaget.

All min tro (!) på en själv, ens träningsskills och ens hunds agilityfärdigheter visade sig enbart vara en chimär, ett luftslott. Det enda som behövdes för att spränga hål på det var en ynka liten löptik. En löptik som försökte hålla sig - så gott det nu går - vid skymundan bakom träddungen.

Vi har även passat på att träningstävla när nya skrivare skulle ta sin examenation. Haha! Ja, de fick skriva så pennorna glödde. Hihi!

Jag har känt mig vissen och eländig och helt värdelös som hundtränare...

Jag har i ren frustration bankat mitt huvud mot väggen...

Jag har försökt komma på nya vägar, påhitt och träningsmetoder...

... planterat ut störningar när det inte finns där på riktigt.

Och så hände det ibland - lite sporadiskt - att jycken ser ju på mig!!! :)

Ja, jag sa ju sporadiskt. Oftas blev det fortfarande nos, nos, nos.

Alltså den där spanielnosen den hittar prylar om än så små.

Eller så blev det så här. Visst är det här en normal rallylydnadstävlingspose? Hahaha! Men han ser ju faktiskt på mig!

Eller här. Jycken skäller så att spanielhängläpparna fladdrar i vinddraget.

Men se titta! Han ser på mig. Han har kontakt med matte. Även om han är ur position.

Men sen gick man kurs igen...

... och lekte hela havet stormar. :)

Och så ändrade man innebörden på den här skylten. Ni ser väl att det står "Sitt!" på den - och inget annat. En skylt som alla andra inne på banan.

Själva startskylten är osynlig för alla andra än mig. Den är där nånstans precis utanför banbandet. Om man tittar väldigt noga så kan nog även ni se den.

Jag har också i en nu ännu högre grad använt rallymovesen som uppvärmning inför agilitystarterna, så även agilityn har blivit mycket bättre. Framför allt starterna.

Jag har även ändrat inställningen till rallytävlandet; tänker mer agility, alltså går enbart på känslan - och struntar totalt i poäng och resultatlistor, men - förstås - om det skulle gå bra, så är pinnar (agility) och kval.poäng en STOR rolig bonus.

Sedan, nu i vår, så kom det första riktiga genombrottet: Pingu erövrar hela 90 poäng på kvällstävlingen på hemmaplan. Heeeeelt otrooooligt!! :) :) :) 
    Jag var jätte-glad efter denna tävling! A long lasting dream come true, liksom! Gick på små rosa moln - länge.

Utan ens rallyträningsbästisar hade man nog aldrig nått hit.

Men... skulle vi klara av det en gång till, eller var denna 90-poängstävling bara en engångsföreteelse?

 

The rallytävling! Olandstraktens BK

Det var en dubblerad nybörjarklass-tävling, vilket var något Pingu och jag aldrig har testat innan.

Den första rundan gick hur bra som helst. Känslan satt där. Han var något för ivrig, några få nos och sträckt koppel samt nåt voff. Men annars satt det mesta.
    Det var jättekul att få höra ett spontant "Vilken energi!!" från en medtävlande när Pingu och jag rusar bort från tävlingsbanan för belöningsritualen. Orden värmde.

Sen vid prisutdelningen så säger dom: "Vi ska inte dra ut på spänningen så vi kör från toppen.." och så säger de mitt och Pingus namn!!!! Jag blev helt chockad - och lite rörd. Jag går fram till "prisutdelningsfolket" som står på en rad, och tänker: "Jag måste/vill tacka domaren!", men jag ser henne inte, och blir lite förbryllad, men tar protokoll och priser och tackar.

Vi hade även fått utmärkelsen "Domarens val" (vilket valdes innan poängen hade räknats ihop), och då upptäcker jag domaren som hade stått först i "prisutdelarledet" med orden "Men där är du ju!!". Jag hade helt sonika bara gått förbi henne. Jag ursäktade mig själv med att jag var helt chockad. De skrattade gott åt mig. :)  

Leksak och ett par tjusiga muggar (domarens val-priset) fick vi med oss hem. :)

Under tiden man väntade på att det var dags för nästa runda, så rastade jag av bägge hundarna (ja, Zafir satt i bilen medan Pingu tävlade). Jag typ skämdes ögonen ur mig hur de båda drar i kopplen. Bägge två åt varsitt håll eller förstås även åt samma håll. Jag vet inte vilket som är värst, faktiskt.
   Det luktade ju så intressant överallt. Jag brydde i och för sig mig inte om var löptikarna hade blivit ombedda att bli rastade. Äh, det spelar liksom ingen roll; det luktar som sagt intressant överallt.
    Och vad vet jag? Det kan ju likväl ha gått värsta höglöpstjejen runt planerna kvällen innan. Det är liksom ingen idé att försöka undvika; det är bättre att bara slänga sig in i dofternas värld - och försöka bemästra dom.

Nu är det äntligen banvandringsdags igen. Pingu ser dock inte lika glad ut över det.

Jag måste säga att jag gillade bägge banorna. Lite kul att domaren sa att hon försökte få till banorna så att de blev lite utmärkande för just den klubben som arrangerar tävlingen (om jag uppfattade det rätt). Den första banan var som ett O och den andra som ett T. :) 
    I den andra banan var "Sitt. Stå!"-skylten med. "Oj!", tänkte jag, "Den måste jag testa innan om han kommer ihåg!". Så en liten stund efter banvandringen går vi upp till den övre appellplanen för lite testing team. Efter en liten påminnelse så kom Pingu ihåg. Duktig vovve!

När jag sen går tillbaka till den nedre planen, så står det ett par hundar på varsin sida om den relativt smala gångvägen ned till tävlingsplanen. Jag misstänker att Pingu kan reagera mot den ena hunden (modell lite större och med mycket päls), så jag håller kort koppel och tänker bara passera som om det inte var nåt särskilt; det ska bara gå, liksom.... Dum som jag är. *suck* Det blir ett - i och för sig - mycket kort gruff från Pingus sida, och inget mer - och det gruffet kom för att jag petade till Pingu och han missförstår; tror att det är den andra hunden, eller nåt. Det där lilla gruffet är nu typ det enda jag minns från tävlingsdagen. *suckar djupt åt min dumma enfald*

Pingu och jag väntar på vår tur.

Så nu när jag sitter där och väntar på att få starta så går mina dumma tankar typ: "Nä, jag är inte värd den där vinsten. Undrar om alla de andra tycker så? Tänk om nån rapporterar Pingus gruff? *suckar djupt* Varför kan man inte få vara glad? Lagen om tingestenas jävelskap, liksom. *suck* Varför skulle jag envisas med att passera så tätt? Varför var jag dum nog att peta till honom? Hade jag inte gjort det, så skulle vi sannolikt bara ha gått förbi utan nån dum incident. Dumma!! Jag är inte värd första placeringen." :( 

Förutom detta, så kommer jag på den nu uppkomna "pressen" från den förra rundans vinst; "Nu ska vi se om hon kan göra om det igen!"


Jag peppar upp mig ändå inför nästa start...

Jag tyckte också att det skulle bli intressant att få se hur Pingu reagerar på att ett par löptikar hade kört (sist) i den första klassen. Banan var (förstås) på samma plats, men start och mål vid helt annan plats än vid första banan. Från djupet av mitt hjärta så tyckte jag att det skulle bli väldigt spännande, roligt och intressant.

Vi värmer upp lite kort intill banan. Pingu är något mer nosig än innan förra starten. Men jag bryr mig inte. Jag jobbar. Vi går in. Visst, han är nosigare nu, men inte alls så mycket jämfört hur han kunde har vart (om man tänker på hur han var förr). Det som överraskade mig dock är att vid andra skylten "Sitt, stå" så stannar han upp - och glor - på domaren och skrivaren. Han är helt i sin egen värld en liten stund innan jag lyckas väcka honom. Vad det är underbart att jobba med hundar! :) 

Resten av banan går egentligen helt okej; nosigare, mer flams och voff än rundan innan. Fast han var väl trött i huvudet. Precis som domaren kommenterade i protokollet.
    

När Pingu hade tävlat klart, gick jag och hämtade Zafir. Även han behöver träna att sitta och titta på andra jyckar...

... och sitta uppbunden medan matte hjälper till att plocka undan banan.

När jag och hundarna sen - lite moloken - åker hemåt, så tar jag dock mig själv i kragen med orden: "Men nu får du väl ändå ge dig! Glöm det där lilla gruffet (det var ju en annan hund som gruffade flera gånger, och ingen brydde sig)! Glöm den där 65-poängaren! Tänk 90!! Och vinst!! Du och Pingu har stått överst på prispallen - på en officiell tävling! Efter all tandagnisslan i flera års tid. Nu har du uppnåt det som förut tycktes helt omöjligt. Tänk på 90-poängaren - och var glad, män´ska!!"

Jag lyckas övertala mig själv att glädjas, men dock inte helt ut. Nä, revansch om nån vecka... Tänk om vi lyckas få till ett tredje kval.poäng...! Men nej! Nej! Nej!! Titta, nu börjar jag ju igen! Jag ska inte tänka poäng och resultat - jag ska tänka känslan - och att ha kul!! Precis som i agilityn! Gå ut och ha kul, vetja!!