Västerås KK Dag 2, dubblerad hoppklass eller "Depp! Depp! Depp!!"

*suck*

Rubrikens "Depp! x 3" har - tyvärr - inget med en viss Johnny att göra utan det är jag som deppar. Ja, jag deppar. Får jag inte det, va? Jaaaaaa! Jag veeeet! Men ibland så får man ha sin deppartime - och sen blir allt bra igen, och man tänker: "Revansch! Revansch! Revaaaaansch!!!" Jag ska minsann ha revansch nästa helg. Så det så!! Jag ger inte upp. Jag förväntar mig inte att odågan ska leverera roliga agilitylopp varje tävling (läs: försöker övertyga mig själv att Pingen behöver minst ett år till).
    Och för att toppa bägge tråkdiskloppen, så kom domaren fram till mig efter sista loppet för att "tipsa mig/förmana mig" att inte göra det jag nu gjorde inför starten. Och för att verkligen "rub in in" vilken dumdag det är så avslutade jag tävlingsdagen med att ta sönder Annelis tält. *skrattar* Ja, jag skrattar åt eländet.
    Anneli själv blev typ själaglad för att hon nu fick anledning att skaffa det tält hon egentligen vill ha, fast jag får lite dåligt samvete i alla fall.

Bilden har inget med texten att göra... förutom att Pingu-grabben busar.

Jo, jag vet att jag är lite off just nu så därför tar jag liksom inte riktigt till mig när folk beklagar sig över "nära skjuter inga pinnar"-syndromet. Själv så rent ut sagt skiter jag i pinnar!! Jag skulle bli jäkligt glad om jag ens var nära att erövra en pinne, (det vill säga nolla och hamna bland de 10% bästa av startfältet); för då vet man att det finns liksom en större chans att nå dit; att komma i mål, och att nolla, alltså.
    Min dröm är att jycken skulle "behaga sig" att köra banan tillsammans med mig. Att han inte bara lämnar mig övergiven för mig själv medan han kör sitt publikminglarrace. Tillsammans, det är vad som egentligen är det viktiga. Och att ha skoj!

Självklart så förstår jag pinnhetsen - eftersom det är visst det det hela går ut på poängmässigt - och viljan att klättra i svårighetsklasserna. Man skulle kunna tro att min avsaknad av pinnåtro är nån slags efterkonstruktion eller avundsjuka, men jag bedyrar att så är icke fallet. Har aldrig varit så särskilt pinntokig. För mig är varje enskild bana den stora utmaningen och tävlingsglädjen (den förhoppningsvisa).
    Självklart skulle jag tycka att det vore urskoj och hedervärt om man skulle hamna bland de allra bästa eller vinna nåt lopp. Då skulle man ju ha varit bäst - och bäst är just det: Bäst! :)

Pingunos som envist nosar en larv i öronen.

Jag är envis. Nästan (!) lika envis som byrackan. Och han är exeptionellt envis. Hans nos är den som är envisast. Men det ska bara gå, liksom!! Jag jobbar i motvind... men tänk sen när man når till sitt mål; att få köra flera lopp tillsammans med sin jycke!! Vilken seger!! Men... nåt år till, så...

Vad hände idag, då?
    Jo, Pingu var liksom upptagen med annat. Jag tar dock på mig det mesta (till exempel uppfostran *harkl*).
    Första loppet så missade jag - förstås - banvandringen. Det gör mig inte så mycket, faktiskt. Ärligt talat så går jag lite igång på utmaningen att köra lopp utan att ha banvandrat. Ja, det är knäppt.

    Jag har också lyckats sträcka/överbelasta ryggen som är stel och smärtar/hugger till i vissa lägen. Det är nog ingen bra kombination med hårt dragande jycke och otränad, fet matte som var dum att igår överanstränga ryggen när jag lastade hundburar och andra prylar in i bilen som stod lite trångt till (brukar annars vara lite smånoga med hur jag lyfter, men...) Med andra ord så rör jag mig stelare än vanligt och har svårt att vrida ryggen (jag får liksom ta i för att lyckas). Dumt speciellt vid uppvärmningen, som blev extra uppstyltad. Under själva loppen känner man ju ingenting, förstås.

Hoppklass A (utan banvandring :) ) (filmsnuttar kommer sen.. Nä, för nu är den här. :) ):
    Pingu "fastnar" framför första hindret (däcket). Han glor på nån hund som passerar vid ringside. Jag får lov att ropa "Pingu!" ett flertal gånger där jag står bortom däcket innan jycken vaknar upp ur hans drömmar. En bit in i banan så springer Pingu förbi ett hopphinder som han egentligen inte borde behöva missa, sedan missar han slalomingången (vi var igår kväll vid halv 10 uppe på brukshundklubben just för att träna bara det, men vad hjälpte det?). Sedan klantar jag mig mycket beroende på brist på banmemorering innan. Precis när jag "ser" mig göra ett blindbyte, så tänker jag: "Nej, så skulle jag ju inte göra, ju!!", men för sent. Pingu går givetvis förbi hindret, men jag struntar i det och diskar oss med flit, typ.

Hoppklass B (med banvandring!! :) )
    Pingu är jättenosig i starten. Jag får lov att draaaa upp nosen från marken. Jag "knackar" lite humoristiskt på hans hjässa för att se/höra om det finns nåt därinne. Det var just detta som domaren sen efter loppet inflikade att det var olämpligt; han ser ju inte hur "hårt jag slår". Jag tackade för upplysningen. Tänk, att något som man själv bara tyckte var lite på skämt kan uppfattas så annorlunda.
    Pingu missar slalomingången - igen (vad var det vi tränade sent på kvällen innan? Just det ja!). Sedan klantar jag mig. Känns som jag bara upprepar min story från förra loppet. ;) För att visa Pingu "i god tid" att det blir en U-sväng (typ) så körde jag ett litet "handlingstrick", men klantar mig och gör det en halvsekund för tidigt. Hmpf! Nu minsann är jycken superlyhörd! Han gör precis som jag visar; struntar att hoppa hindret och kutar in i tunneln istället. Disk.
    Sen blir det blajblaj, och sen sticker jycken iväg bort mot startfållan i värsta kareta. Matten som står där och inväntar sin start typ värjar/skyddar sin hund, men Pingu ratar dom: hans nos drunknade istället i en luktfläck där i startrutan före det första hindret.
    Jag får med mig hundskrället, vi går typ fot bort mot målfållan, men jag vill ha nåt att belöna, så han får skutta de två sista hindren. Det var nu domaren joggar fram och förmanar/upplyser mig". Känner mig ganska värdelös.

Tält var det här!! (gammal bild)

Sedan toppar jag tävlingsdagen med att när vi ska plocka ned Annelis tält, så knäcker jag en tältstolpe (jag följde faktiskt hennes instruktioner, men tog tydligen i för hårt eller nåt).


Om den här bloggen skulle handla om mina två nöjda och glada tävlingskompisar så hade jag även nämnt att de bägge fick varsin uppflyttningspinne idag...

GRATTIS Annika och Koy samt Anneli och Zack!! Det är ni båda väl värda. Ni har kämpat!

"Det hade varit bättre att man hade fått pinne i agilityklasserna istället. Har ju så många i hoppklass, men för få i agility..."
    "Hmpf!!", säger då jag, vissa är då aldrig nöjda! :) :) :) :) (man måste få retas lite, va!)

Epilog
Varför gick Pingu sååå mycket bättre på inoff-tävlingen på Waxholms BK? Tja... min lilla teori är att här på den officiella tävlingen så är det så mycket fler ekipage, det vill säga; fler störningar som kan lukta gott/vara intressanta och spännande.
    När det gäller nervositet, så tänkte jag faktiskt på det på hemvägen igår; att jag inte hade känt en endaste tillstymmelse till nerver eller pirr. Bara koncentration och fokusering.
    Kan Pingu vara trött efter att ha tävlat nu i tre dagar i rad. Är det därför det blev mer publikmingel? Tvivlar starkt, men har inga bevis. ;)
    Kan dessa - plötsliga - och evinnerliga slalomingångsmissarna bero på att han har svårt att koncentrera sig på det knepiga slalomet när det är så mycket som stör/lockar runt om på tävling?

Ja, frågorna haglar, men inga svar minsann.