Jag somnar ifrån precis allt; förpackning av bilen, tvätt i tvättmaskinen och så det där jag bara måste göra på jobbet. Vaknar till strax efter midnatt, och fullt klar i huvudet - not - så bestämmer jag mig för att jag fixar allt imorrn istället - före det redan allför tidiga klockslaget man måste gå upp för att hinna i tid till tävlingen (ja, largeklassen startade först och Pingu som nummer typ 7) - utan att ens ha ställt väckarklockan (!). "Jag vaknar...", beslutar jag sömndrucket och somnar om.
Sedan vaknar jag till, kollar ut och konstaterar att det fortfarande är mörkt. Utan att ens kolla på klockan bestämmer jag att det är absolut inte dags att gå upp. Nästa gång jag vaknar till är det ljust ute, klockan är 04.12. "Nä, inte än. Blundar lite till halv fem.", beslutar jag "klok" som jag är.
Drömmer om att jag arrangerar nån typ av skogsagility, alltså riktiga agilityhinder som var utplacerade ute i terrängen på fint, klurigt och säkerhetsmässigt bra utvalda platser (eh?). I drömmen frågar jag ett gäng hundförare som ägnar sig åt spår på ett närliggande fält om det är okej att vi kör agility där strax intill i skogsbrynet. :)
Klockan 04.53 vaknar jag och är klarvaken (typ). Känner liiiite panik över att hinna, men bara lite. Sätter igång direkt med att hänga upp tvätten och så rullar morgonbestyren på. På vägen till att lämna Linus hos brorsan så gör vi en kvick avstickare till jobbet. Helt otroligt så hinner jag till tävlingen i god tid; är där en hel halvtimme före banvandringen!! Kändes märkligt. Under själva banvandringen började jag dock att slumra till igen; kände absolut ingen lust att köra agility. Soooova!! Jag vaknade dock till under själva loppet. ;)
Hoppklass A
Hm? Vad kommer jag ihåg från loppet? Pingu tjuvstartar inte. Han får dock för vid sväng efter tredje hindret; så han kommer fel till det fjärde hindret, så jag får tillfälle att visa att han kan "Gå runt" ;) . Sen flera för viiiida svängar. I och med att han (och jag) ju jämföresvis är ganska långsam/långsamma så måste (nja.. måste och måste) vi försöka få bort onödigt slöseri av bantid genom att tighta upp alla svängar/sträckor.
Före tre hinder från mål (lång makaronitunnel) så har han plötsligt inget drag mot tunneln, så han springer förbi ingången, men jag får tillbaka honom och rätt. Där glömmer jag banan (!) så medan han är inne i tunneln får jag lov att tänka till hur banan egentligen går och därmed är jag felplacerad när jycken far ut från tunneln. Den tredje vägran (= disk) kommer vid slalomet. Men spela roll. Han är med mig.
 |
| Men Spirre! Se inte så trött ut. Vakna, va! |
När Pingu och jag sen kommer tillbaka till vårt läger efter nedvarvningsvändan, så kommer jag knappt fram för allt folk och fä i trängseln vid start- och målfållorna (det var två banor samtidigt). Jag får stå och vänta in två ekipage som står mitt i vägen och pratar med varandra medan Pingu drar åt alla håll samtidigt i sin vilja att nosa och hälsa på varenda jycke. Jag håller honom i kort koppel och en godbit framför nosen på honom. Jag lyckas komma förbi och in i tältet där jag får ett smärre utbrott: "Jag tål inte denna trängsel! Jag tååååål det inte!!!!" Morr!
Arrangörerna hade ändå försökt att spärra av mellan de två banornas start- respektive målfållor med hjälp av ett gäng hinderstöd som ett avskiljande staket. Man får vara tacksam för tanken. :)
Agilityloppet (blev tyvärr inte filmat) var på samma plats som en av förra årets värsta "rymmarlopp", han drog upp i skogsbrynet direkt efter första hindret och drunknade i en luktfläck vid stigen upp till skogen... eller var det före första hindret när jag sa mitt "Kör!"..?
Jo! När vi ska precis gå iväg för att värma upp inför loppet, så går Pingus koppel av när han drar/rycker hårt för att följa en luktfläck som ringlar sig in på banan. "Stanna!", kommenderar jag blixtsnabbt - och jycken tvärnitar (!) innan han travar in med tassarna på banan där det pågår full aktivitet. Jag var faktiskt lite förberedd att detta skulle kunna hända; vid rastningen inför första loppet så anade jag lite oråd med koppelkroken. Hur som helst får jag in honom i tältet igen och byter till Spirous koppel. Senare upptäcker jag att de så behändigt säljer precis sånt koppel jag vill ha vid ett hundtillbehörsstånden.
Det var vid det här loppet jag tar på mig allt. Shame ´bout the handler.
Vid minst två tillfällen hamnar jag helt fel, så jycken knappt kan göra rätt. Jo! Där vid den dolda tunnelingången blev jag så exalterad över att allt gick så bra, så jag hejar på honom alldeles för tidigt så att han vände i tunneln... trodde jag, ja! Det visade sig sen att han hade inte alls gått in i tunneln utan han hade sprungit till höger om den (utanför mitt synfält).
Och sen där vid sista tunneln (tre hinder från mål) kom jag helt fel; jag står typ i vägen för ingången. Pingu rusar runt och letar intill nummerskylten var ingången är för nånstans. Om jag minns rätt så sprang han sen in i fel ingång (?). Spela roll :) :)
Pingu tog alla kontaktfält (i och för sig inte riktigt som jag vill, men ändå), han tvekade inte alls så himla mycket på gungan (som han ju var typ livrädd för förra året, vågade inte ens gå i närheten om den rörde på sig) och slutligen så rejsade vi på i slalomet. Så duktig hund - klantig handler. Tack Ulrika för att du stod vid trånga målfållan och vaktade så Pingu inte skulle fara fram till nån hund, men han skötte sig vilket antagligen berodde på att det faktiskt var tomt där just då.
Hoppklass B
Pingu var helt oregerlig där vi står intill startfållan och inväntar vår start. Han till och med gnyr i sin trängtan efter flickor och spännande luktfläckar. Intill oss ligger den hund som han tidigare vid rastvändan hade slängt sig mot framför fötterna på mig så jag höll på snubbla över honom. Han var helt betuttad i jycken (som bara låg lugnt kvar medan matten joxade med mobilen). Jag blev riktigt arg på Pingu. Tog tag i honom men råkar få ena örat med i greppet så han piper till.
Av alla hundar som är med på tävlingen så bara mååååste just den vara precis där intill oss medan vi väntar på vår start. Banan är på samma ställe som agilitybanan, alltså vid förra årets katastroflopp. "Det här kommer inte gå! Det kommer inte att gå!!", "peppar" jag mig själv under tiden jag försöker få jycken att sluta att nosa och trängta och nosa och dra och nosa... "Kolla in banan!!", uppmanar jag Pingu och drar upp nosen från marken och försöker rikta in hans blick mot banan istället. Leverpastejbitarna har han inte längre tid med, för att inte tala om den nu värdelösa "specialtävlingsbollen".
Det blir vår tur. Vi går in på banan och ställer oss framför första hindret. Typiskt nog så behövs det fixas med en tunnel. Vi får stå där i "evigheter" känns det som. "Det här ingår i sporten.", intalar jag mig själv, "En utmaning i sig. Hur fixar vi det här bäst?"
Pingugrabben sitter förvånansvärt fint vid min sida. Han glor upp mot mig med en både bedjande och taggad blick. "Nu då?", frågar han och rycker till, men sitter kvar. Han ser upp mot mig igen. Hans bruna fina, underbara ögon ser rakt in i mina. "Nu då?!!", ber han igen och rycker till, men stannar kvar. Jag berömmer lugnt. Samtidigt funderar jag på vad han egentligen ber om lov för: agility eller att få fria till söta flickor eller nosa runt på alla spännande luktfläckar?
Tunneln är fixad. Det är dags. Jag lämnar Pingu. Jag säger "Kör!".... och jycken väljer att köra agility framför alla flickor och luktfläckar!!!
Det blir en onödigt vid sväng efter fjärde hindret (hann inte med jakko-varianten jag hade planerat), en onödig fulsnurr efter tunneln, en lagom tight sträcka mellan hopphinder och tunnel, men när han kommer ut från tunneln så rusar han bort mot ringside. Jag ser hur två hundar bortom ringside voffar till mot Pingu (?), men Pingu vänder tillbaka. Jag visar dåligt mot hopphindret i hörnet, så han springer förbi. Jag vill dock inte strula med honom; är orolig att han då skulle få för sig att rusa åstad och "publikmingla" (milt uttryckt) med de voffande jyckarna. Hellre en disk än slagsmål.
Resten av banan går helt ypperligt. Jag utmanar honom i slalomet. Han klarar det galant! :) :)
I målfållan rusar han av bara farten fram till en väntande hund (nu skulle man behövt en "Pinguinhalarvakt"). Matten skyddar sin telning. Jag får tillbaka Pingu direkt. Sen skyndar vi oss ifrån all trängsel med tävlingsbollen/godbitarna framför nosen på jycken. Väl framme till lite utrymme så överröser jag honom med beröm och lek och godbitar. Duktig hund.
Jag tänker nu på hur han satt så fint framför första hindret vid det sista loppet och inväntade att få starta. Hans fina, bedjande men taggade blick. Kan möjligtvis denna envisa "life reward"-träningen börjat ge frukt? Jag som faktiskt har börjat tvivla att det funkar? Min slyngel med alla manliga tillbehör intakta?
Trots tre raka disklopp så känner man sig som en vinnare. :)
 |
| Spirou och Pingu bland vitsipporna på Sthlm Södras BK. |
 |
| Bild från nästan exakt samma ställe, men fem år tidigare, från maj 2010. Wilbur, Gromit och Spirou. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar