Ja, jag försöker ju i alla fall...

Man borde inte kunna beskylla mig för att inte ens försöka, va? Och man har trevliga och hjälpsamma klubbkompisar som just gör det de ska. Alltså hjälpa . :) 

På onsdagskvällens öppna agilityträning så var man så klart där. Ja, det var ju solsken. Och redan någon dag innan så hade man raggat upp en löptik för "antilöptiksträning" lite (ännu) senare på onsdagskvällen.

Mina klubbkompisar undrade vad de skulle göra om (!) (läs: när) Pingu skulle komma farande och försöka sig på lite "publikmingel" (läs: antasta de andras hundar), och jag svarade helt allvarligt: "Skjut han!". ;) 
    Nu så hade ingen av dom med sig något skjutjärn av något slag, så de fick mitt tillstånd att improvisera. "Sky inga medel!", förtydligade jag.

Pingu smet iväg... tja, jag tror faktiskt enbart (!) nån gång... tills Esther dök upp. Pingu är hals över huvud nerkärad i denna söta svarta flatcoated retrievertik - som inte löpte. "Spela roll! Vad sjutton gör det?", anser Pingu och lyckades ta sig en "liten avstickare" till henne mitt i vårt lopp.

In på banan igen, och nu var mina alerta medhjälpare med.
    Haha! Ja, det såg fantastiskt komiskt ut när alla närvarande, folk som fä, stormar till, vilt gormande och vrålade åt Pingu när han i full kareta - åter igen - försökte sig på att uppvakta Esther. Ja, till och med några hundar hängde på: "Nä! Nu sjutton får det vara nog!! Man får inte uppföra sig så där!!", vaffade ett par jyckar åt honom. Prylar och pryttlar trillade ned från himlen över och bredvid honom.... Och vad gör Pingu?

Söta Esther. Gammal bild.

Jo, kors i taket, han sa: "Oooops!". :) :) Han hejdade sig. Med öronen faktiskt strukna bakåt (!) Han brukar annars inte bry sig för fem öre utan bara fortsätta sitt "minglande" burdust utan minsta pardon. Får han nobben (milt uttryckt) hos en hund, så fortsätter han bara till nästa. Han tar inte åt sig ett nej överhuvudtaget. "Nä, har inte tid med sånt, ju. Det är ju "publikminglardags"!", påstår slyngelrackaren, "Köra agility kan jag ju faktiskt göra typ samtidigt - mellan publikinviterna."
    Men denna gång så var det ju en "hel hjord" som "tillrättavisade" honom med eftertryck.

Så nu i onsdags kväll så sa han "Ooooops!", stod alldeles stilla och funderade några sekunder (alla var då självklart stilla och tysta) och valde sen att springa tillbaka till sin nyss övergivna matte. Han fick beröm, och vi fortsatte banan till slut och sen massor med beröm igen.
    Jag minns nu inte riktigt om det var före eller efter hans "Ooooops!" som Malin uppmanade/påminde mig att belöna honom på balansens nedfart (om han gjorde rätt, förstås). Det var - och alltid är - just efter balansbommen som han har den allra största "publikmingelrisken".

Man skulle kanske kunna tycka att vi var lite hårda mot slyngeln, men hans publikminglande är oacceptabelt. Man lär sig mest på belöningar, och jycken självbelönar sig med detta otyg. Andras hundar uppskattar inte hans frieriande, men han själv bryr sig inte så mycket om deras protester.

Jo, själva banan, då...
    Eftersom man - för ovanlighetens skull *harkl* - var något sen, så hade klubbkompisarna precis byggt klart banan när jag och Pingu kommer lugnt nedsläntrande till agilityplanen. Det var helt klart en klass 3-bana, och jag kände mig - helt klart - som en riktig rookie i detta klass 3-sällskap varav en av ekipagen precis var hemkommen från WAO, World Agility Open, i Nederländerna/Holland, där de knep åt sig bronsmedalj i lagtävlingarna, bara så ni vet. *stolt klubbkompis*
    Pingu och jag körde en lite enklare variant av banan. Jag blev faktiskt mest positivt överraskad över att jycken fixade kontaktfälten. Jag blev mest besviken över... att jag inte längre orkar springa. Ja, ja.. Jag är lite förkyld, men vadå? Kan inte skylla på det. Det kändes som man försökte springa fast benen var ihopknutna, typ. Kom ju ingen vart.

Busungen Tazza kikar in.

Eftersom tiden rann iväg, så blev löptiksdejten istället en promenad hemma hos dom. Jag blev mycket överraskad över att Pingu var inte alls så jobbig som jag trodde han skulle vara. Izza och Pingu kunde gå där på varsin sida om gångvägen. Ja, det var alltså under promenadens första del. Sen när vi hämtat upp Zero, så tog lugnet slut. Tänk vilken skillnad det blev när det tillkom en till hanhund!! Det var inte en tillstymmelse till gruff mellan dom utan det var mest en typ tävlan om vem som skulle lyckas komma först närmast Izza. Läs: mycket nära.

Åh! En romantisk kvällsdate i fontänen. "Du och jag, Izza!! <3", flirtade Pingu lite försynt.

"Försynt och försynt"... Nja...

"Näe! Alone again. Naturally."

Det allra sista Pingu fick göra innan vi åkte hem var att först sitta fint, invänta mattes "Varsågod" och sen så fick han faktiskt tillstånd att få nosa nästan hur närgånget han ville på löp-Izza (som tog saken med ro).

Denna bild är från i morse. När jag kikade in i köket så ser jag detta. Pingu väntar tålmodigt på att Linus ska äta klart.

Lite småsöt är han väl ändå.

Lite elak som jag är, så kunde jag inte motstå att utmana Pingu lite grann sen när Linus hade käkat klart och han hade lämnat några restkulor kvar i matskålen. Pingu reste sig upp för att få matkulorna från mattes hand, men elak som jag är, så håller jag hela matskålen precis framför nosen på honom. Pingu ser då djuuupt ner i skålen - men tar inte en kula. Duktig vovve!! Självklart fick han belöning efteråt, men inte från matskålen.

Linus-stackaren råkade nästan bli ivägskickad på jobbet. Det var på ett hår när att han blev hämtad av postkillarna. Spirou funderar om det här verkligen är rätt? Får man göra så här mot sin hund?

"Nej! Nej! Jag vill inte bli bortskickad i ett paket!!", protesterade lillpysen. Pingu vänder dock honom ryggen, helt kallt.