STOPPA ALLA PRESSAR I HELA UNIVERSUM!!!!!!!
Pingu har gått över HELA gungan!! :)
Bilden är arrangerad precis efter den stora händelsen.
När Pingu var liten/mindre så blev han ju skrämd av gungan; den försökte lömskt jaga honom och hans söta rumpa....
Eh? Nä, riktigt så var det inte, utan jag, den luttrade agilityinstruktören samt -tränaren, lyckades klanta mig med gungbrädan - två gånger. Det vill säga jag hann inte med att hindra den lilla Pingu-grabben att rusa upp på obevakad gungbräda, klantmatten. Och då blir det KAAABOOOOM!!! under små hundtassar. Världen rasade under de små tassarna med ett brak, och lill-stackaren hamnade helt plötsligt nere på marken.
Till mina kursdeltagare så skanderar jag: "Vält alltid gungan, lägg den på sidan, när ni är och tränar, så att inte hunden springer upp på den innan den bemästrar hindret!!". Ja, ja... Gör som jag säger - inte som jag själv gör-fenomenet, alltså. ;)
Jag har ju gjort samma misstag förut med en ung Spirou. "Nu har vi tränat klart,", tänker jag, och går bort för att hämta ryggsäcken. Jag ser i ögonvrån hur lill-Spirre rusar bort till gungbrädan igen (som vi innan höll på att träna in). Han tyckte inte alls att vi hade tränat klart.
Jag släpper ryggsäcken i näst intill panik, rusar som värsta sprintern bort mot Spirou där han redan är halvvägs upp på gungbrädan. Han har inte en aaaaaning om att den inte är stabil som balansbommen - ännu...
Medan jag rusar till undsättning, så förstår jag att jag kommer inte hinna fram för att ta tag i brädan så att den inte vippar över med en smäll. I mina språngsteg famlar jag fram godispåsen ur fickan - och exakt när gungbrädan vippat över och slår i marken med värsta braket, så får Spirou en helt öppen godispåse mitt framför nosen. Spirou såg mycket förvånad ut! Om den mesta förvåningen berodde på den plötsliga luftfärden med - för honom - helt oväntad värsta smällen eller om förvåningen berodde på den öppna godispåsen som plötsligt "från ingenstans" var precis under hans nos, förtäljer icke historien.
Spirou bara stod förvånad kvar på brädan - och började käka godis. :) Ja, har man en trög (?) spaniel så har man. Spirou och jag hade inga problem med gungbrädan under vår träning- och tävlingstid tillsammans.
Så jag var/är inte orolig för Pingu. Dum som jag är (?). Det får liksom ta den tid det tar. Jag har inte bråttom, och definitivt inte heller Pingu. Nu är i och för sig Pingu mer "harig" än vad Spirou var/är, men... äsch. Haha! De värsta agilityproffsen ruskar säkert fördömande på huvudet åt mig, Äh! Eller varför skulle de göra de för? Det var inte min mening att Pingu skulle få rusa åstad så där, man kan väl få vara lite klantig som matte. :)
I mina försök att visa att det är roligt att balansera på saker och ting, så har jag bland annat åkt till Fängelseskogen - enkom - för att låta Pingu balansera på två perfekta trädstammar som jag visste har fallit till marken. Vi har gått fram till dom, tränat lite balanskonster, sen har vi åkt hem igen. Det har känts något fånigt, men det har säkert gett resultat. Nu sist (igår) så skuttade han upp på trädstammen och vände och hade sig hur lätt och självsäkert som helst.
Hur som helst...
Igår (det var alltså i söndags) eftermiddag efter en trevlig promenad - samt fika - med Louise och Hjördis, så åkte jag förbi brukshundklubben bara för en liten stunds gungträning med Pingu. Det var cirka 1,5 - 2 veckor sen sist. Pingu bjöd faktiskt denna gång lite mer på att våga gå upp på hindret. Det han framför allt tycker är läskigt är att den rör på sig. Igår stod han kvar mitt på brädan och lutade sig försiktet framåt för att nå godbitarna ur min hand medan jag höll fast brädan med den andra handen samt med min kropp. Fast det gungade något för varje gång han sträckte sig framåt så vågade han stå kvar allt längre för varje gång.
Visst skuttade han av flera gånger - men då blir det tji belöning! Jag varvade också att han bara fick gå nedfarten och bjuda på önskvärda kontaktfältsbeteenden. Jag vill ju inte att de ska gå förlorade i processen, liksom. eller att han blir jätterädd för gungan överhuvudtaget. Träningen ska gå framåt - inte bakåt, alltså. Och det märkte jag att den gjorde, för Pingu verkade bli allt mer villig att klättra upp på gungbrädan.
Efter några försök blev han så pass stursk så att jag ställde mig helt på motsatta sidan av hindret och lät gungnedgången luta mot min bröstkorg (ja, jag blev smutsig, so what?) samtidigt som jag lockade på Pingu - och han vågade traska upp så gott som hela vägen upp på plankan mot mig och min fulla godishandsnäve. Han smaskade i sig godbitar samtidigt som jag försökte - mycket försiktigt - vippa över brädan så han skulle kunna gå ned på mer sedvanligt vis. Efter några försök med några avhopp så blev Pingu faktiskt först ganska tveksam: "Vad pysslar matte med egentligen? Försöker hon få mig att flyga och fara uppe på den där märkliga brädtingesten?".
Men efter lite övertalning så testade Pingu igen. Gissa om han såg förvånad ut när han upptäcker... det finns en nedgång efter stupet!!!!!! Och Pingu traskade ned mot kontaktfältet och visade fina kontaktfältsbeteenden. GODISREGN ÖVER PINGU!!!!!!!!!!!!!! Och en överlycklig matte tjoar och tjimmar och klappar om sin adept.
Efter Pingu hade käkat upp alla godbitarna från marken, så fick han hoppa upp på enbart nedfarten (se bilden) dels för att jag ville ta bilden, och dels för att se att han fortfarande ville gå upp på gungbrädan. Vilket han gärna ville.
Jag är helt övertygad om att Hjördis, Pingus och Spirous vilda lek vid utkiksplatsen - med andra ord intill ett stup - strax före brukshundklubbsbesöket var mycket avgörande i Pingus lyckade gungbrädeträning. :) :)
Innan vi gick ifrån agilitybanan så fick han testa balansbommen. Ja, det blev lite tveksamt där. Pingu stannade upp med framtassarna på uppfarten, och spanade upp mot hindret. "Öh? Hur är det egentligen med dom häringa hindren? Gungar även det här?", såg han ut som att fundera.
Jag förstår honom för uppfarten på balansbommen ser ju från hundens synvinkel exakt likadan ut som gungbrädans. Med lite lock och pock traskade han i alla fall över balansen. Men han tyckte A-hindret var roligare.
Innan vi åkte hem så hämtade jag Spirou från bilen, och vi gick en liten promenad - som förstås råkade ;) gå förbi gungan. Bara Spirou fick forcera den (och jag dämpade dunket, både för ålderdomliga leders skull samt Pingus eventuella "smäll-rädsla"). Pingu stod intill och såg med beundrande blickar hur gammel-Spirou vant klättrade över.
Tänk att nu - äntligen - har Pingu GÅTT ÖVER HELA GUNGAN!!!! Nu gäller det att hålla i det här, men det får ta den tid det tar. Jag menar, vem har bråttom?
Jag gick som på små rosa moln sen resten av söndagskvällen. :)
En gammal bild på en harig Pingu som först trodde att den där röda manicken var ett fult monster.
Så jag var/är inte orolig för Pingu. Dum som jag är (?). Det får liksom ta den tid det tar. Jag har inte bråttom, och definitivt inte heller Pingu. Nu är i och för sig Pingu mer "harig" än vad Spirou var/är, men... äsch. Haha! De värsta agilityproffsen ruskar säkert fördömande på huvudet åt mig, Äh! Eller varför skulle de göra de för? Det var inte min mening att Pingu skulle få rusa åstad så där, man kan väl få vara lite klantig som matte. :)
I mina försök att visa att det är roligt att balansera på saker och ting, så har jag bland annat åkt till Fängelseskogen - enkom - för att låta Pingu balansera på två perfekta trädstammar som jag visste har fallit till marken. Vi har gått fram till dom, tränat lite balanskonster, sen har vi åkt hem igen. Det har känts något fånigt, men det har säkert gett resultat. Nu sist (igår) så skuttade han upp på trädstammen och vände och hade sig hur lätt och självsäkert som helst.
En gammal bild på Wilbur på samma trädstam. Den andra trädstammen finns lite längre bort i bakgrunden... eller så hade den inte fallit än när bilden togs.
Hur som helst...
Igår (det var alltså i söndags) eftermiddag efter en trevlig promenad - samt fika - med Louise och Hjördis, så åkte jag förbi brukshundklubben bara för en liten stunds gungträning med Pingu. Det var cirka 1,5 - 2 veckor sen sist. Pingu bjöd faktiskt denna gång lite mer på att våga gå upp på hindret. Det han framför allt tycker är läskigt är att den rör på sig. Igår stod han kvar mitt på brädan och lutade sig försiktet framåt för att nå godbitarna ur min hand medan jag höll fast brädan med den andra handen samt med min kropp. Fast det gungade något för varje gång han sträckte sig framåt så vågade han stå kvar allt längre för varje gång.
Visst skuttade han av flera gånger - men då blir det tji belöning! Jag varvade också att han bara fick gå nedfarten och bjuda på önskvärda kontaktfältsbeteenden. Jag vill ju inte att de ska gå förlorade i processen, liksom. eller att han blir jätterädd för gungan överhuvudtaget. Träningen ska gå framåt - inte bakåt, alltså. Och det märkte jag att den gjorde, för Pingu verkade bli allt mer villig att klättra upp på gungbrädan.
Efter några försök blev han så pass stursk så att jag ställde mig helt på motsatta sidan av hindret och lät gungnedgången luta mot min bröstkorg (ja, jag blev smutsig, so what?) samtidigt som jag lockade på Pingu - och han vågade traska upp så gott som hela vägen upp på plankan mot mig och min fulla godishandsnäve. Han smaskade i sig godbitar samtidigt som jag försökte - mycket försiktigt - vippa över brädan så han skulle kunna gå ned på mer sedvanligt vis. Efter några försök med några avhopp så blev Pingu faktiskt först ganska tveksam: "Vad pysslar matte med egentligen? Försöker hon få mig att flyga och fara uppe på den där märkliga brädtingesten?".
Men efter lite övertalning så testade Pingu igen. Gissa om han såg förvånad ut när han upptäcker... det finns en nedgång efter stupet!!!!!! Och Pingu traskade ned mot kontaktfältet och visade fina kontaktfältsbeteenden. GODISREGN ÖVER PINGU!!!!!!!!!!!!!! Och en överlycklig matte tjoar och tjimmar och klappar om sin adept.
Efter Pingu hade käkat upp alla godbitarna från marken, så fick han hoppa upp på enbart nedfarten (se bilden) dels för att jag ville ta bilden, och dels för att se att han fortfarande ville gå upp på gungbrädan. Vilket han gärna ville.
Jag är helt övertygad om att Hjördis, Pingus och Spirous vilda lek vid utkiksplatsen - med andra ord intill ett stup - strax före brukshundklubbsbesöket var mycket avgörande i Pingus lyckade gungbrädeträning. :) :)
Innan vi gick ifrån agilitybanan så fick han testa balansbommen. Ja, det blev lite tveksamt där. Pingu stannade upp med framtassarna på uppfarten, och spanade upp mot hindret. "Öh? Hur är det egentligen med dom häringa hindren? Gungar även det här?", såg han ut som att fundera.
Jag förstår honom för uppfarten på balansbommen ser ju från hundens synvinkel exakt likadan ut som gungbrädans. Med lite lock och pock traskade han i alla fall över balansen. Men han tyckte A-hindret var roligare.
Innan vi åkte hem så hämtade jag Spirou från bilen, och vi gick en liten promenad - som förstås råkade ;) gå förbi gungan. Bara Spirou fick forcera den (och jag dämpade dunket, både för ålderdomliga leders skull samt Pingus eventuella "smäll-rädsla"). Pingu stod intill och såg med beundrande blickar hur gammel-Spirou vant klättrade över.
Tänk att nu - äntligen - har Pingu GÅTT ÖVER HELA GUNGAN!!!! Nu gäller det att hålla i det här, men det får ta den tid det tar. Jag menar, vem har bråttom?
Jag gick som på små rosa moln sen resten av söndagskvällen. :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar