Som vanligt gick jag först ut med Wilbur och Linus, men som omväxling blev det en tur i "Brorsans skog". Ja, det är inte brorsans skog bokstavligt talat. Vi gick alltså i den skogen som brorsan brukar gå i.
Jag blev faktiskt lite vemodig när jag och hundarna gick där. Tänk att den här stenen brukade Wilbur förr lätt skutta upp på, men idag... han fixade det inte. Han försökte från alla håll och kanter, men... den var för hög.
Här är samma sten fast de två bilderna här ovan är från 21 maj 2012. Då var det lill-Pingu som inte klarade av att skutta upp på stenen.
Jag har faktiskt tänkt på det, att Wilbur har den senaste tiden gått igenom en personlighetsförändring; han är som en tafatt valp på nytt. Man kan liksom (nästan) göra vad som helst med honom. Man får styra och ställa med honom; han bara följer med, så där lite tafatt. Ett annat exempel: Han brukar annars alltid "protestmorra" om man vidrör hans tassar - det gör han inte längre. Det känns märkligt. Han har liksom alltid gjort det under hela hans vuxna liv, men nu...
Apropå det! I morse så sov han så djupt, så jag knappt kunde väcka honom när det var dags för morgonpillret. Jag la en ostbit (med pillret) framför nosen, men nä då. Han bara sov. Jag klappade lätt på hans tassar, men näe då. Han fortsatte bara att snarka. Jag vill inte klappa honom på kroppen, för då finns det risk att han tror att det är nån dum spaniel som knuffar på honom, och han yrvaket hugger direkt (läs: markerar). Därför tar jag det lugnt; tycker inte han ska behöva känna hot.
Efter en liten stund av "tassklappande" så vaknade han och åt upp sin ostbit (och fick sin "svagdos" av metacam). Ytterligare en stund senare, så hörde jag hur han körde sin "morgonål-procedur" i soffan. Alla kuddar och filtar åker då ned på golvet. Wilbur gäspade sen mycket förnöjt.
Den här stenen var i alla fall i pensionärsstorlek.
Jag testade först att ha honom lös i skogen, men nä... Det blev ju ett fasligt passande hela tiden. Och snabb är han, och inte är det nån idé att ropa på honom (ifall, nej när han far iväg på villovägar) eftersom han inte längre knappt hör nåt. Det gäller att springa ikapp (eller kvickt hitta nåt att försiktigt kasta på honom, vilket jag aldrig lyckas med).
Men är stock och sten lagom höga, så tvekar han inte att forcera hindren. Plötsligt så är han bara däruppe.
Ofta så checkar han lite försiktigt av terrängen, men allra mest så kör han bara på - trots att han knappt ser nåt. Fattar inte hur han törs.
Jag blir lika förvånad varje gång han - envist - själv ska skutta in i bilen. "Kan själv!!", visar han sturskt. Men jag är alltid precis bredvid med en hjälpande hand ifall han missar (vilket händer ibland).
Haha! Här blev det lite tokigt...
Om man tittar noga ser man att Wilbur står med vänster baktass på Linus rygg. "Öh? Vad knögligt det var på den här stenen, då!", undrar Wilbur.
Nä, den här stenen var alldeles för hög för Wilbur. Tänk att för cirka ett år sedan begrep inte Linus vitsen med att skutta upp på stenar. Nu är det han som är där, pigg som en... godistiggare. :)
Sen
fick pudlarna sitta i bilen medan jag gick ut med Spirou och Pingu. Jag
tyar oftast inte med att gå med alla fyra. Det är inte så trevligt att
ständigt behöva bromsa racer-Pingu samtidigt hålla koll på de lite (?)
långsammare pensionärsjyckarna (så att de hänger med).
Jag var smart nog att gå åt andra hållet med Spirou och Pingu, så jag slapp riskera att Pingu skulle ta eget iniativ och fara åstad och spåra hur jag och pudlarna hade gått strax innan.
Förresten ser ni rådjuren i bakgrunden? Nä, det gör ni nog inte. Men det står minst tre stycken och kollar in oss. Jyckarna såg dom aldrig, och vinden ligger på från vårt håll, så det var lugnt.
Passade förresten på att kolla av Pingus "visselhit-skills"; han var riktigt duktig - alla gångerna. Han kom farande direkt med öronen fladdrande i vinden.
För att slippa värsta leran, så genade vi genom skogsdungen. Det var snårigt värre - som synes!
><
Just idag är det ett år och elva månader sedan Grompan lämnade oss. Jag kom på det när jag läste på Facebook att en klubbkompis hund fyller år idag. Strax efter detta så kommer Pingu lite lugnt gående fram till mig. Först ser han länge rakt in i mina ögon, sedan nosar han mot mitt ansikte, sedan sätter han sig tätt intill mig och lutar huvudet mot mitt knä; han ber om en liten gosstund. Jag tänker då på hur det har blivit... ingen Gromit, men en Pingu finns vid min sida. Så allt liksom blev.
Nu tror jag inte att anledningen till att Pingu just då tiggde om gos var för att jag påmindes om Gromits bortgång. Jag tror det bara var en tillfällighet. Jag har många gånger känt mig riktigt vemodig och sorgsen utan att Pingu har slutit upp vid min sida. Fast... vad vet jag...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar