Hallå!!!!!

Kommer ni ihåg mig? Hon den där som skriver fåniga och dumma saker här.
    Förra lördagen fick ett träd för sig att det är mycket lämpligt att falla över telefonledningen, så... då... blev det svart i bloggrutan.
    Sen några dagar efter det när jag åkte förbi stolpen, så satt det en gulklädd karl högst uppe i den. Jag antog att han försökte knyta fast sladden igen. Mycket riktigt när jag sen kom hem efter jobbet, så hängde det en ny ledning mellan stolparna. :) Så nu funkar internet igen... typ. Den där svarta lådan med antenner på har jag dock ännu inte fått igång. Så nu finns det en till kabel som jyckarna kan trassla in sig i; mellan datorn (modell laptop) och den gråa mackapären utan antenner, men med en massa (läs: 3 lysande fina) lampor.
    Ett tag fick jag inte igång den heller, men när jag bytte från en blå sladd till en röd, så behagade sig de tekniska undren att samarbeta med mig. Tack. Men inte visste jag att såna där små datorlådor kunde vara så petiga med färger.

"Hallå?!!! Ska det vara så här????", undrar Pingu.

Det kom ett tjog lådor och kartonger härom dagen på jobbet, lite otimat precis när jag var själv i butiken och var upptagen med kunder. En större kartong råkade (nja... typ) hamna mitt framför trappan, och fick ligga kvar där en stund medan jag servade kunderna. När jag sen kom tillbaka så möttes jag av en något undrande Pingu sittandes mitt i trappan bakom kartongen. "Öh? Hörru, ska det va så här? Vad menas? Jag kommer ju inte fram, ju!", visade Pingu frågande.

Apropå "ska det va så här?"...

I onsdags kom värsta snöovädret och hälsade på. Typ 2 dm djup snö dumpades ned på marken.

Spirou poserar framför snöskyffeln, som man fick ta fram igen när man kom hem efter jobbet. Men jag hann inte använda den så mycket förrän efter slyngelkursen senare på kvällen.

 Plötsligt ville inte Spirou posera framför snöskyffeln längre - han bara gick.

Okej, det kanske "bara" var 1,7 dm snö, då.

Efter att ha skottat bort den värsta snön, så var det bara att lotsa in den ena motvilliga hunden efter den andra in till duschen för att skvala bort alla stora snöbollar som hängde och dinglade i deras päls. Jag var förresten också ganska motvillig - för jag var trött efter jobb, slyngelkurs, snöoväder och snöskottning.

    Sen när jag skulle torka badrumsgolvet - och ville kunna jobba ifred - så skulle minsann hundarna vara med inne i badrummet - och envist samt närgånget kolla vad jag pysslade med. De var inte alls i vägen... JO!!

Haha! Apropå slyngelkursen, som jag numera lite skämtsamt kallar för "Slyngelkursen from hell"...

    Vid det första kurstillfället hade jag missat att det pågick en till kurs samtidigt. Vår klubbstuga är relativt liten med två "salar" (läs: ett något större rum, samt ett mindre)... Det blev ganska många avbrott medan den andra kursen skulle passera när de skulle in och ut. "Undrar vilket intryck de får, så här första kurstillfället?", tänkte jag tyst för mig själv, samtidigt som jag utåt försökte allt för att bara gilla läget.

    Vid det andra kurstillfället... så var det styrelsemöte samtidigt. :) "Idag har de styrelsemöte, så vi är här inne idag!", hänvisade jag glatt när kursdeltagarna släntrade in lite smått vilsna - för de kände inte alls igen människorna som satt vid bordet där vi var förra gången.

    Sedan när vi jobbade ute, så..... släcks plötsligt belysningen. Allt blev kolsvart!! Nio vilsna kursdeltagare med varsin hund famlade omkring nere på appellplanen. Men efter en liten stund så vande man sig med mörkret; det går bra att ha kurs i månsken också. :)

    En utav kursarna hade innan varskott mig att han måste åka senast klockan 21.00. Efter en liten stunds tränande i månskenet, så kom han fram till mig och säger: "Nä, jag tror att jag åker hem redan nu..." "Ja, ja..", tänkte jag, "Honom får man väl inte se nån fler gång".

Om jag ska vara riktigt ärlig så var jag rätt så nedstämd efter kursen. Jag har stora krav på instruktörer, allra helst på mig själv, och jag tyckte jag hade varit totalt värdelös - minst sagt. :(

Och nu i onsdags, vid det tredje kurstillfället... så dumpar nån miljoner ton snö över oss (från att det några dagar innan var världens vårväder). "Jaha, undrar hur många som kommer att dyka upp till kursen, med tanke på snöovädret och hur värdelös (?) jag hade varit förra gången?", funderade jag när jag i mitt anletes svett försökte ta mig från jobbet till bilen, och sen slira hem på hala vägar. Nä, nu överdriver jag lite; eftersom jag numera har bra vinterdäck, så går bilen som på räls. Vilken skillnad från förr!!! Heja, bra vinterdäck!! (har inte längre världens ångest när man tvingas ut i snön med bilen)
    Döm till min förvåning när jag ser att han som gick tidigare förra kurstillfället var en av de första kursdeltagarna som klampade in i klubbstugan i desperata försök att få bort den värsta snön från skor och kläder.
    Sen efter en liten stund, så kom nästa... och sen nästa och så vidare. Sen efter ett bra tag... så kom ett sms: "Sitter fast i kö medan de röjer vägen... kommer sen...".
    Sex av nio kursdeltagare trotsade snöovädret - bara för att gå på min kurs (och Österåkers BK:s, förstås). Det var väl bra jobbat av dom!! Även hon som faktiskt ringde enkom för att tala om att hon stannar hemma får plus i kanten. Och jag förstod hennes val med tanke på var hon bor, med den slingriga vägen, som kan vara jobbig att köra - utan snöoväder.

Så till skillnad mot veckan innan var jag vid gott humör när jag åkte hem - trots snöyran. :)

 Denna bild får illustrera när Wilbur gick vilse i snön.

Wilbur, över 15 år, som knappt hör eller ser nåt, fick faktiskt problem antagligen beroende på snön. "Nån har flyttat på alla saker och tingen här hemma på tomten!", irrade han runt därute i snön. "Jag hittar inte in till  mitt hus!!"

    Först begrep jag inget, men efter ett tag så tyckte jag det var konstigt att Wilbur var själv kvar därute så länge. Han brukar ju alltid strax komma och krafsa på dörren när han vill komma in. När jag då kikar ut, så ser jag honom irra runt - bland träden nästan ända borta vid staketet. Jag släpper då ut de andra hundarna, och hoppas att han ska hitta in med hjälp av dom. (Själv hade jag ingen större lust att gå ut - jag var ju mitt i McDonalds Chicago Star- ätande, ju.) Men nä då! Visserligen irrade han nu sig ur "tomt-skogen", men istället irrade han bort sig åt andra hållet. Jag fick gå ut till undsättning av vilsen 15-årig pudelherre, som nu var alldeles full av kvistar (från "tomt-skogs"-äventyret).

    Följande dag var det samma visa igen; vilsen pudel irrar omkring på tomten i snön. Denna gång gick han runt bilen i oändliga cirklar. Matte fick rusa ut till undsättning av vilsen pudel - igen. Inga kvistar i pälsen denna gång, istället var han full av stora snöbollar hela han, så in i duschen med jycken.

Nästa dag (efter jobbet), så höll jag koll på honom meddetsamma jag släppte ut honom ur bilen; han skulle inte få en chans att irra bort sig igen. Jag tror att Wilbur tänkte detsamma: "Det är bäst att hålla koll på matte så hon och huset inte försvinner nu igen", för han gick tätt efter mig och nosade mig på vaderna när vi gick upp till huset från gårdsplanen. :)

    Nu när snön har smält bort - ingen förvirrad och vilsen 15-årig pudelherre. "Så klart jag hittar mitt hus!!", visar han förnärmat när han stolt spatserar upp till stugan.

Nu vet jag ju sjävklart inte om det var snön som försvårade för Wilbur att orientera sig (eller om senilitet slog till), men det låter väl ganska rimligt, eftersom han mest använder sin nos för att hitta dit han nu ska. Prylarna därute borde ju lukta annorlunda när det är en drös med snö över alltihopa.

Gammal bild från tidigare i år.