Spontan latmansspårning

Som vanligt på lördagsförmiddagar/morgonar blir det först en promenad med Wilbur och Linus. Denna gång åter i "brorsans skog". Först fick Linus vara lös, men... han skulle bara envist käka gräs och stannade överallt, så jag höll på att bli tokig för vi inte kom nån vart. Nä, på med kopplet igen, så vi kom iväg för att gå vår runda.

 Bilden är från en annan lördag.

Efter pudlarnas tur, så fick Spirou och Pingu gå samma runda. Först var jag lite tveksam till det; Pingu kommer ju dra iväg som en tok och spåra efter där jag och pudlarna nyss har gått. För en kort sekund så tänkte jag att det kanske är bättre att ta skogsrundan i motsatt riktning, men nä det är väl onödigt att lära jycken att bakspåra - det kan han nog ändå.

    Att släppa Pingu lös fanns i alla fall inte på världskartan, eftersom jag förstod att han skulle vilja dra iväg efter vårt spår. Och jag tyade inte att vara så pass alert och ständigt hejda honom, så det blev en ny variant...

... jag kopplade ihop Pingus och Spirous koppel, så vi båda fick lite mer svängrum.

Här hade Linus och Wilbur stått och nosat länge. Pingu och Spirou spårade dit på en gång.

 

Här sitter ESS:en på samma sten som pudlarna på bilden ovanför.

Samma sten igen, fast för cirka två år sen. Lill-skrutten Pingu är alldeles för liten.

Rätt Pingu!

Wilbur, Linus och jag gick en omväg runt trädet (syns ej i bild, trädet är precis jämte mig) för att slippa bli blöt om tassarna.

Även Spirou hänger på spårandet.

Nu är det lite spännande igen.

Lite längre bort så svängde vi av från den breda stigen...

"Hm?", nosar Pingu.

Men hel rätt!! Vi tog av till vänster...

Nu full fart igen!!

Pingu går helt rätt. Wilbur, Linus och jag skuttade vigt över trädstammen. Spirou är lat; han traskar runt istället, men han vände strax när han märkte att jag inte kom efter...

"Öh? Hur går du egentligen?!", undrar de bägge.

Den här bilden är från i fredags. Efter en lite halvjobbig arbetsdag var det så skönt att komma ut i skogen till lugn och ro. Här satt jag stilla en stund och iakttog solnedgången och hur mina två jyckar låg fridfullt och gnagde på varsin egenhittad pinne. Samtidigt var jag dock lite hönsmattig; Wilbur och Linus var ju kvar i bilen, men det gick ingen nöd på dom.