Vad är en utmaning?

Ja, en utmaning kan väl vara väldigt olika, beroende på vem man frågar.

Varför tjatar jag om det här, då? Jo, för lite då och då poppar det upp röster som tycker att rallylydnaden är för lätt. Att det är inget roligt om till exempel 4-5 stycken får full pott på en tävling. Att rallylydnadstitlar inte då blir nåt värt.

Jag kan erkänna att när Spirou fick sin RLD N-titel på tre raka tävlingar (88p, 80p, 88p), utan att ha lagt ned typ "tusen" timmar på träning, så fick även jag tanken att det kanske är lite väl lätt*...

    ... men för varje träningstillfälle, för varje träningstävling, för varje tävling med min rookie-hund Pingu, så stiger värdet - och stoltheten - över Spirous RLD N-diplom!!

Bilden är från 2012 då Spirou blev klubbmästare i rallylydnad.

Rallylydnadstävlande är svårt för en nybörjarhund som inte har någon tävlingsvana alls, och då behövs det inte någon extra utmaning med svåra banor fyllda med klurigheter. Att vara där på plats kan vara en utmaning nog. Att föraren måste jobba, jobba, jobba för att bibehålla hundens kontakt och koncentration genom hela banan. Det kan nog många gånger bli alltför mycket om man som förare även måste komma ihåg klurigheter som tempoväxlingar genom flera skyltar eller att just den där skylten strax intill kantbandet där måste man jobba som attan att få hunden att göra den där tighta svängen, så att inte nån tass råkar hamna utanför kantbandet (vilket är lika med underkänd).
    I Fortsättningsklassen däremot, där kan klurigheterna mycket väl få börja smyga fram, och fortsätta eskalera i de två högsta klasserna.

"Rallyn måste utvecklas. Vi kan inte stå kvar och stampa på samma ställe" Nej, det stämmer. Självklart måste sporten utvecklas.
    Apropå det så är det ju milsvida skillnader på agilityn från förr och nu. Jag menar, dåtidens VM-banor är som nutidens klass1-banor. Man skrattar lite rått åt dåtidens VM-deltagare, för banorna var ju då nästan pinsamt lätta, till skillnad mot dagens ofta mycket utmanande banor med klurigheter som står som spön i backen.
    Men... under de senaste åren, så har en ny (?) företeelse dykt upp i agilityvärlden: inofficiella Blåbärsklasser. Man har insett att många rookie-hundar - med eller utan rookie-förare - behöver få tävlingsvana innan klass1-svårigheterna dyker upp. Man ska ju inte lära in flera saker samtidigt, utan en sak i taget, eller hur?

I de officiella tävlingsreglerna står följande:

"Rallylydnad är baserad på glädje, kommunikation och samarbete. Det skall vara spännande och positivt att tävla"

"I de lägre klasserna skall banorna stimulera till fortsatt träning och tävling, i de högre klasserna skall även banans utformning i sig vara utmanande."

Behåll denna rallylydnadsanda, och låt Nybörjarklassen vara så pass lätt så att majoriteten tycker att utmaningen att lyckas på tävling är överkomlig, och att man får blodad tand att fortsätta. Det behövs inte några extra klurigheter för varken föraren eller hunden. Sånt kan komma sen i de högre klasserna.

Alla fyra hundarna nytrimmade... och ganska duktiga på att sitta still i grupp.
Om nu nån undrar vad det här har med texten att göra, så kan jag tala om att.... det har absolut inget med varandra att göra; behövde bara en liten pausbild, och jag tyckte att de är lite söta att se på - fast Spirou ser ganska butter och sur ut.

Jag tycker det är lite märkligt med uttalanden att det är negativt att flera ekipage lyckas få maxpoäng (eller näst intill) på tävling. Hur kan det vara tokigt att flera (många?) hundar/ekipage är duktiga och vältränade? Eh? Jag har hitintills aldrig hört någon beklaga sig över att det har varit många hundar som varit så pass duktiga så att de blivit godkända på till exempel viltspårprov eller liknande. Varför ska detta vara negativt i rallyn? Och så tävlar du egentligen mest mot dig själv, inte dina medtävlande. Strunta i dom! ;)
    Okej, om det skulle vara så att... låt oss säga... typ hälften av startfältet får maxpoäng då skulle nog även jag börja muttra lite...
 
Hihi! Självklart så fick jag förstås för mig att kolla upp lite fakta, och gick in på SBK-Tävling (den 11/10). Jag kollade upp de tio senaste rallylydnadstävlingarnas resultat:
Utav 35 klasser (nyb, forts, avancerad, mästare) med sammanlagt 774 startande, så hade hela (?) 14 stycken lyckats få till full pott (100p). Med andra ord, så hade 760 stycken inte lyckats med denna "lilla" bedrift. :)

Det som krokigt ska bli... Pingu fick redan som liten valpspoling studera agility.

För många, många år sedan, så började vår klubb att köra träningstävlingar i agility. Tyvärr blev alltför ofta banorna lite väl svåra för rookie-ekipagen, med följden att de slutade att komma. Uppmaningen: "Det är bara att träna mer" eller "Det är bra att överträna, för då blir allt så mycket enklare sen", fungerade inte, för utmaningen var för stor, och de tappade helt motivationen att köra.
    Många gånger var banornas svårighet ett misstag av banritaren: det blev helt klart mera svårt in real life än det var tänkt på pappersskissen. Jag vet, har själv råkat göra detta misstag ett flertal gånger.


På frågan "Hur ofta tränar du?" på utvärderingsenkäten på agilitykurserna som jag har (i brukshundklubbens regi), så brukar cirka 95 procent - minst - bocka för i rutan med svarsalternativet: "0 - 1 gång per vecka". Och då vet man i och för sig inte om de räknar med själva kurstillfället (som är 1 gång i veckan). Jag vet inte vad det beror på. Kanske jag är en värdelös instruktör som inte kan motivera dom att träna oftare?
    Men varför tar inte folk (vanliga Svenssonhundägaren) egna initiativ att träna mer, så att de klarar av svårare utmaningar? Tja... tidsbrist, kanske? De är inte så träningsnördiga som vinnarskallarna? De känner sig inte tillräckligt motiverade - för de upplever inte att träningen går framåt? (att då göra träningen/tävlingen ännu svårare höjer antagligen inte motivationen)

"Hörru, sväng vänster!"

"Eh? Vad händer därborta?!"

Samspelet är på topp - not! Pingu och jag på vår allra, allra första tävling - på Vallentuna BK. Foto: Louise Medman.

Gissa att jag känner mig taggad inför lördagens rallylydnadstävling på Vallentuna BK - INTE!
    Inte efter helgens KM-rally, då vi floppade TOTALT! Och jag vet att jag är dum, men svaret jag fick när jag resolut sa: "Äh, jag börjar om!" ringer lite tyst, men ändå irriterande högt, där i bakhuvudet. Vadå ingen idé?! Att en sån liten kommentar kan sabba...
    Haha! Kom just på att det är den andra... dumma kommentaren jag har fått i år av rallylydnadsdomare.

Oj!! Missförstå mig inte nu - för sjutton!!! Även domare är mänskliga, kan göra en "slip of the tongue" och råka haspla ur sig dumma saker. Den enda skillnaden mellan domare och vi andra dödliga är att de ställer upp för oss andra så att vi kan tävla för dom. Tack!
    Men hörrni, rallydomare, kan ni inte sluta att trampa på mig! Snälla!! ;)

Hihi! Hm..? Eller är det möjligtvis så att jag istället ska fatta vinken? Att det inte är någon idé att jag ens försöker tävla med mina oborstade byrackor...
    Nej, nu får jag skärpa mig! Glöm det där, och minns istället alla bra och trevliga kommentarer skrivna i helhetsintryckskommentar-rutan, som till exempel: "Glad matte..",  "..kämpar väl..",  "Bra jobbat!"och liknande stöttande kommentarer.
    Ja, de allra flesta domare vurmar för sin sport, och gör allt för att peppa, så att man orkar kämpa vidare. Och en dag.... då!!



* Det som framför allt gjorde att vi lyckades med denna bedrift (?) är dels att jag själv har erfarenhet att tävla med hund sedan början av 90-talet; mest agility, men jag har även småfuskat lite tävlingslydnad och freestyle, med andra ord så hade jag redan en mångårig vana att memorera banor och en gedigen tävlingsrutin innan jag äntrade rallylydnadsbanan. Detta hjälpte mig mycket. Och det är detsamma med Spirou; han var redan van med tävlingsplatser och allt som hör därtill.