Stor- o lillnosarna: Det var länge sen sist men det är inte mitt fel...

... utan det är datorn som trilskas, eller andra tekniska och elektroniska saker och prylar. Jag har nu i flera dagar försökt få hit Pingus MH-filmsnutt/ar, men..... dgjövnc,kjdgäl ... det vill sig inte. Bläh! Så jag tappade lusten lite.

Men nu struntar jag i filmsnuttar - för ett tag i alla fall. I själva verket så görs just nu i skrivande stund nya försök att ladda upp filmsnuttarna. Och under tiden roar jag mig med att skriva annat här.... *klickar över till filmsnuttsuppladdningen* Hmpf! Nu har den kommit upp till hela.... 2 procent. Jippee! Hmpf! "... 768 minuter återstår..." *suck*
    Nä, men titta!!! Nu är det "bara" 97 procent kvar!! *himlar med ögonen*

Vad kan man berätta då... medan vi väntar....?

Jo, kan väl erkänna en sak, eller vad jag ska kalla det för...

Igår kväll, när jag sitter där på en liten flik av soffan, omringad av hundar som breder ut sig... *avbryter mig själv* Jag är en riktig curlingmatte, har inte hjärta att säga åt nån av hundarna att flytta på sig så att deras matte får bättre plats, så hon kan sitta mer bekvämt. Fast å andra sidan så var det ganska mysigt att pula ned sin breda rumpa och tillika rygg mellan två varma hundar.

(Oj, nu har uppladdningen kommit upp till hela 4 procent :))

Vid ett tillfälle så vänder jag på huvudet och ser stilla på Pingu, som ligger ihopkrupen som en kanelbulle (fast en svart och bränd (?) sådan). Utan att röra på huvudet så sneglar han upp på mig - och då så stinger det till av varm kärlek i mitt hjärta.

Sekunden efter så kommer jag på att det här var nog första gången jag känner detta kärlekssting, och så skäms jag. Hunden är ju över 18 månader nu. Har jag inte känt denna känsla till min hund på ett och ett halvt år? Skäms på mig!

Sen kort därefter så väller saknaden efter Gromit över mig, och ångesten över att han antagligen var rädd hans näst (!) sista sekunder, då han kippar efter andan. Men förhoppningsvis så gick rädslan snabbt över; han miste antagligen först medvetandet innan hans allra sista andetag... Jag har numera stor förståelse över varför man först ger en lugnande spruta till hundar som ska avlivas; att dö naturligt är inte alltid så tyst och stillsamt.
    Pingu låg förresten och sov precis på samma ställe i soffan där Gromit dog. Det gör mig ingenting, utan vetskapen ger mig istället på nåt vis en gemenskap; halvsysterson Pingu och halvmorbror Gromit.

__________________________________________________________________________________

Strecket här ovanför får illustrera att nu är det dagen efter jag skrev det som är ovanför strecket. Jag somnade ifrån allting, och uppladdningen gick åt skogen. Back to square one! Nu nya försök, med ytterligare mer redigerade MH-filmsnuttar är just nu på gång. Funkar det inte nu så ger jag (antagligen) upp!

I alla fall, igår (lördag) så blev det en spontan promenad i "Fästingskogen", som vi inte har gått i på hela sommarhalvåret (gissa varför), och plötsligt så var den melankoliska nostalgin framme igen. Gromit och Fästingskogen hör liksom lite ihop...

En mycket stolt och lycklig Gromit med en egenhittad skatt på en av våra sista skogspromenader tillsammans.

De här stenarna brukade förresten Keaton alltid kliva upp på (borde leta reda på Keaton-bildbevis, men jag är för lat; orkar inte). Numera så går inte stigen intill dessa stenar, men mina hundar hittar dit ändå. Ja, Pingu gick förstås fel först, och Linus han bara hänger på - vart man än går - som en ständig, aprikos (!) skugga.

Tänk att det tog ett tag innan Linus fattade vitsen med godisstenar. Nu skuttar han upp helt på egen tass och vilja.

Spirou var på ett väldigt gott humör där i Fästingskogen. Han gillade nog att åter vara där. Spirou skuttade upp på den ena stenen efter den andra, inte riktigt likt honom numera, han börjar ju bli till åren och lite lat. Men idag var han visst både glad och pigg i benen.