Det var så här nära att jag gick tillbaka till bilen med en envist nosande Pingu dragandes i kopplet - för jag skämdes så över min byracka, som inte gav sin matte en endaste liten uns av notis. Det var bara dra, dra, dra, hit och dit, hårt, hårt i kopplet. Det var nära att jag åkte hem igen.
"Det finns inte en chans att jag kommer kunna få kontakt med hundkräket!", tänkte jag bittert.
"Hallå! Hallå, Pingu! Hallå! Hallå!!!" Ingen notis what so ever.
När vi stod still så dröjde det inte nån längre stund innan de uppfordrande voffen kom: "Hörru! Hörru matte! Gör nåt! Jag har tråkigt, ju!!!", protesterade Pingu, och jag lyder honom så fint.
Men vad ska jag göra? Han stör ju! Och inte sjutton lyder han min uppmaning att vara tyst (mycket beroende på att han inte har lärt sig det), och om/när jag försöker "tala förstånd" med honom, så slänger han sig i backen och är helt oregerlig. *suck*
Pingu fastade i den ena doftfläcken efter den andra - vart jag än gick - vissa av fläckarna ville han undersöka minutiöst med det typiska löptiksdoftfläckslicket. "Jaha..", tänkte jag, "Undrar om det är här som löptikarna fått uppmaning att husera om?" Ja, i PM:et uppmanades löptikarna att vara kvar i bilen tills de fick info var de skulle vara när de inte tävlade, och det var ju bra, fast... hanhundsägarna borde förstås även dom få reda på var det var för nånstans, så man vet var man inte skulle rasta jycken. Jag har förstås fortfarande inte en aning om var löptiksstället var; Pingu och jag kanske aldrig inte ens var i närheten.
Efter att vi hade gått av området (eftersom vi - för en gång skull - var på plats i tid, så testade jag "nosa-av-stället-"-varianten), så fick Pingu vara i hundburen. Det dröjde dock inte länge efter jag hade tänkt: "Han är i alla fall duktig i buren" innan han började att protestera även där. *suck* Fast han fick vackert vara kvar där tills banvandringen var överstökad.
Medan jag gick banvandringen så var jag i min egen lilla tävlingsbubbla. Jag gillade verkligen banan. Det här var faktiskt första gången som jag liksom förstod hur en utmärkande rolig rallylydnadsbana är. Jag har aldrig innan riktigt förstått hur och varför den ena banan skulle vara roligare (eller tråkigare) än en annan.
Om jag ska vara riktigt ärlig, så medan jag memorerade banan så blev jag lite ledsamt gråtmild: "Vilken rolig bana, med ett sådant flyt. Åhhhh, vad jag skulle vilja få köra banan med en följsam hund, med en hund som är fokuserad och med mig! Att få känna ett mjukt flow, likt som på agilitybanan eller i freestyleringen" Bittert suckande fortsatte jag memoreringen av den roliga rallybanan - för jag visste ju att min önskan skulle ju inte falla in, inte med Pingu.
Efter några till skyltar så morskade jag dock upp mig: "Hm.. Fast om nåt år eller så... då... då kommer vi, Pingu och jag "dansa" tillsammans på rallyn. Den här banan, just den här banan är ett steg på vägen dit!", och jag fortsatte banvandringen med min framtida fantasi-Pingu i tankarna. Ja, det är ju de prestationerna/resultaten som man verkligen har kämpat för som man värdesätter allra, allra mest.
Under tiden vi var där på tävlingsplatsen, så var det inte många stunder jag fick se min hund framifrån.
Ja, förutom när han vilt protest-voffade: "Jag vill dit!!! Och dit! Och dit!!!!!".
Han brydde sig inte ens om att flygplan höll på att landa på hans huvud. (Jag tyckte dock lite synd om ekipagen som var på banan precis när flygplanen bullrade högljutt förbi.)
Ja, ja... strunt i det! Hur gick det då?!!!!
Haha! Ta´t lugnt. Jo, en normal människa skulle nog säga att det gick
käpprätt åt helvete med en hejvilt voffande hund som drog och slet i
kopplet samt välte koner och skuttade runt skyltar samt att hundkräket
vägrade att sitta intill mig, men jag säger: "Det gick helt okej" - för
vi tog oss igenom hela banan.
Jag
försökte med alla knep; ha mystiska ljud för mig, klappa händerna, tjoa
till, mystiskt viiiisssska och vääääsa, låtsas ha godis i händerna och
låtsas smaska i sig det, hoppa på stället och försöka dra i ett osynligt
snöre framför nosen på honom för att få jycken att sätta ned rumpan. De
många knepen funkade från och till, så vi kom - efter en lååååång
"bantid" - i mål. Haha! Och som vanligt efter målgång, så ignorerade Pingu mitt beröm
totalt; han dök ned i en intressant doftfläck istället - och jag lät
honom så göra. Kanske dumt, men det var ju det som var en belöning för
honom.
Just
det! Mitt inne i banan så blev Pingu som förstenad (det var då jag till
slut tog fram det "osynliga snöret" framför nosen på honom). Han bara
stod helt still och glodde rakt fram på nåt utanför banan. Lite kvickt
sneglade jag ditåt, och ser bara en vanlig svart jycke. Jag är ganska
oförstående. När vi sedan (efter målgång) går förbi denna hund, så
slänger sig Pingu, med all sin styrka - glatt, alltså - mot hunden. Då
upptäcker jag att det är ju en Hubbe-hund! Det vill säga en svart
labrador. :)
Efter att jag har "gått av" Pingu, så fick han ta plats i bilen, och hejarklacken Spirou, Wilbur och Linus fick komma ut.
Jag måste då säga att Linus har blivit mycket bättre; vi kunde strosa
runt på brukshundklubben utan några värre incidenter (och det var såååå skönt med hundar som inte drar som bestar). När han försökte
sig på att göra sina fåniga dvärgpudelutfall, så kunde jag lätt hejda
honom - och han började tigga godis istället. Duktig Linus!!
Bästa, bästa Spirou!! Helt plötsligt så traskar han upp på balansbommen som vi råkade gå förbi. Haha! Agility-Spirou-takterna sitter tydligen kvar! :) Fast det är många år sen sist.
Apropå balansbommen..
Pingu och jag passade på att träna kontaktfält under tiden vi väntade på vår rallystart. Pingu visade fint upp (nästintill) rätt beteende. Duktig Pingu! Så snart kan han även balanshindren. Jiiipppeee!!
Bästa pensionärsgänget.
Det här var första gången jag till och med vågade binda upp Linus och lämna hundarna för en stund (jag gick och köpte välförkänt fika). Spirou är i hundburen.
Titta! Linus ser åt mitt håll!
Trots alla hundar runtomkring.
Spirou och Wilbur är, till skillnad mot Linus, luttrade tävlingsplatsbesökare.
Efter nån timmes väntan så var det prisutdelningsdags. Jag var väl förberedd på att bli uppropad bland de första, det vill säga bland de som har blivit underkända*. Jag log lite grann för mig själv när jag sen läste domarkommentaren: "Matte kämpar tappert"
Ja, jag håller med domaren - för jag kämpade tappert, i hård motvind (bildligt talat). Nu ska jag inte ens se åt en endaste liten rallylydnadsskylt på år och dar... eller i alla fall några månader... eller nån vecka... eller några dar. ;)
* Underkänd på grund av "Förare som medvetet rör hund". Hm? Jag har i och för sig inte något minne av att jag "medvetet" rörde Pingu. Jag vet inte, men det kanske var när jag "tog fram det osynliga snöret" framför nosen på honom, som domaren uppfattade som om jag rörde honom, men jag var dock mycket noga med att inte vidröra. Men strunt samma!! Om någon som presterade så dåligt som vi gjorde skulle bli godkänd, så är nåt fel. Så underkänd är med all rätt, hur och när det än gick till.
När jag nu kollar protokollet lite noggrannare, så ser jag att "underkänd-krysset" (= förare rör medvetet hunden) är vid den sista skylten. Hm? Men spela roll, Pingu och jag fick sammanlagt 73 poängs avdrag, av 100 poäng blev - ynka - 27 kvar. *skrattar rått åt mig själv*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar