Hur en planerad halvtimmes skogstur blir dubbelt så lång - minst

Jag ska aldrig - NÅGONSIN!! - mer gå ut!!! :( :( 

Okej, så här var det...
    Pingu, lille Zafir och jag planerade (ja, alltså jag planerade, de andra två saboterade mer) att ta en lugn och skön liten skogspromenad på söndagsförmiddagen. Anledningen till att det enbart skulle bli en "liten" skogspromenad var ju för att lilla Zafir var med. Egentligen kände jag för att gå lite längre (trots det kyliga vädret), men.. man ska väl tänka på valpskrället också.

Pingu är mycket ivrig och påstridig i skogen; hade inte tid att hänga med Zafir och matte; han ville rusa åstad och kolla in allt. Jag brukar inte tillåta att han kutar iväg och nosar av parallellstigar och så, men idag var jag lite slö. "Det här är dumt...", tänkte jag för mig själv, ".. att utmana ödet så här."
   När vi (läs: Zafir och jag) kommer till en trestigkskorsning så är jag lite irriterad över Pingu som har kutat i förväg lite väl mycket. Jag väljer då att på pin tji svänga av till höger - som vi typ aldrig brukar göra - bara för att visa byrackan att han vet minsann inte precis allt, och att kanske (!) få honom lite "knäsvag" och orolig, där ensam i stora skogen.

Det dröjer inte länge förrän Pingu har insett sitt misstag, och kommer farande i ett huj. "Hörru, du ska inte tro att du är nåt, lillskit.", muttrar jag åt honom för att påminna honom om "skogsspelreglerna". Ja, jag muttrade, bokstavligt talat, inget annat.

Vi går nu in på en stig som genar tillbaka dit jag egentligen tänkt gå, men stigen är lite förrädisk med snötäckt is som knäcks sönder när jag går på den. Jag har absolut inte lust att trampa ned i nåt kärr igen som jag gjorde förra vintern (eller var det förrförra?). Samtidigt som jag klurar var jag törs sätta fötterna, så måste jag hela tiden hålla hökögat på Pingu.

Från ingenstans kommer en hund av tvättäkta jakthundsras bakom oss. Jag känner igen den, och minns att när vi senast möttes (på koppelpromenad) så blev det surt och gruffigt mellan hanhunden och Pingu. Jag hinner bli lite orolig, men jycken lyder så fint när husse visslar. Jag, Pingu (som inte är helt övertygad om att vi verkligen ska gå därifrån) och Zafir skyndar oss bortåt så gott det nu går i snön och den snötäckta samt förrädiska knaggel-isen. 

"Vart tog hon vägen? Min älskade!!", spanar Pingu sen när vi till slut kom hem igen.

  Nån minut senare, när vi har kommit på behörigt avstånd från den andra hunden med tillhörande husse,  hör jag en mansröst prata med mig. Jag kollar runt men ser ingen!! Känner mig som om jag plötslitg var med i TV-serien "The Muppet Show" (ni som är allmänbildade fattar vad jag talar om) :) Efter några sekunders förvirring upptäcker jag jägaren som sitter uppe i jakttornet uppe på bergsknallen. Nu upptäcker även Pingu honom, som kutar dit - och börjar vrålskälla på honom. *suck* Jag har lite problem att få honom att sluta och att lita på att jägaren verkligen får stå däruppe i jakttornet. Jag skäms lite.

Jägaren förklarar att han spanar efter älgkalv, och att de har tillstånd att skjuta en. Han verkar lite besviken över bristen på vilt. "Och så kommer jag här och förstör!!", säger jag. "Nej, du har lika stor rätt att vara i skogen som vi!", svarar den mycket trevliga jägaren. :) (Ha! Det var alltså innan Pingu senare rymde ifrån mig).

Medan vi står där och pratar så kommer den andra hussen med jakthunden, som glatt spatserar fram för att hälsa. Pingu är nu kopplad, och jag drar honom med mig för jag är orolig att det ska bli råkurr mellan de två hanhundarna. Jägaren visslar och hunden lyder, men ändrar sig, och kommer mot oss igen. Zafir och jakthunden hälsar lite sött på varandra och jag berömmer dom samtidigt som jag envist drar med mig Pingu bortåt.

När vi sedan fortsätter vår skogspromenad funderar jag på om jägaren som stod uppe i jakttornet kanske såg när Pingu var lite kort ute på vift en liten stund tidigare. Jag skäms hur som.

 När vi åter är på behörigt avstånd från allt folk och fä, så släpper jag Pingu lös igen, men jag har honom under hökögat. "Hmpf! Det här som skulle bli en lugn och skön liten skogstur!", suckade jag irriterat.



När vi kommer fram till fyrstigskorsningen, alltså nästan vid slutet av vår skogstur, så snofsar Pingu åt fel håll. Och jag är dum nog och låter honom hållas. För jag är dum nog att tro att bara för att han har gjort så förut - och alldeles strax vänt om när han upptäcker att vi andra inte går åt det hållet - så tror jag att han kommer göra så även idag. Pyttsan!! Nä, han far iväg med nosen i backen och spårar bortåt på stigen - i full kareta. Suck!!

Jag har min misstanke om eventuell löptik. Jag vet, genom Facebook ;) , att en grannes tik löper och sättet han spårade på var inte likt som efter vilt. Ja, framför allt så brukar inte vilt gå klockrent på stigen, väl? 
    När jag inser mitt fatala misstag, så knatar jag efter. Jag vägrar att ropa eller vissla, för jag är sur; ilsket som det värsta biet. Jag har ingen lust att behöva berömma hundskrället när/om (!) han kommer tillbaka på min inkallning. Han har med berott mod stuckit ifrån mig - och det får man inte!!

Jag ser att lilla Zafir, tre månader ung, spårar på stigen. "Öh! Det här måste jag utnyttja!", bestämmer jag och kopplar Zafir och låter honom sen spåra i full fart med nosen slickad mot marken. Jag litar på honom; för jag har ju absolut ingen aning vart Pingu har sprungit iväg. Stigen delar nämligen på sig och Pingu kanske inte heller följer just stigarna, även om det var det troligaste. Jag följer efter den spårande lilla Zafir-valpen längre in i skogen.

Plötsligt hör jag en mansröst - igen. Tror ni inte att jägaren med hunden nu är en liten bit ifrån oss. Så typiskt!! Hur sjutton hann han komma ända dit? Jag får dock en liten aha-upplevelse: "Aha, var det därför Pingu var intresserad av spåren som gick genom snåren därborta tidigare på stigen? De måste ha genat där? Annars är det omöjligt att de skulle kunna hinna hela vägen hit"

Jägarens hund är mycket irriterande lydig ;) Den lyder minsta lilla vissling från sin husse. Jakthundshussen hade dock inte sett rymmar-Pingu. "Ja, nångång ska väl vara den första.", ropar jag uppgivet om min rymmarhund. Jag misstänker att han inte riktigt trodde mig om att det var första gången Pingu smitit ifrån mig. Nja, mitt påstående är i alla fall relativt sant; Pingu har aldrig smitit ifrån mig så där... brutalt, utan att tveka; så målmedvetet - i alla fall inte i skogen. ;)

"Vart? Vart? Vart? Vart tog hon vägen? *brustna kärlekshjärtan svävar ovanför Pingus kärlekskranka huvud*

 

Medan jag och jakthundshussen hojtade till varandra på avstånd mellan träden, så kom lille Zafir helt av sig och tappade sitt fina spår, så jag vände tillbaka. Nu plockar jag fram visselpipan och blåser några desperata och antagligen helt lönlösa pip. Jag skäms samtidigt som jag tänker att det är väl så typiskt att byrackan ska smita iväg just den dagen som det vimlar av jägare i skogen. Ja, det var förvisso bara två stycken - men de vimlade!!
    Jag är som sagt även orolig att det ska bli eventuellt gruff mellan jakthanhunden och Pingu. Vad hemskt det skulle vara! Huva!!

När jag och Zafir kommer tillbaka till fyrstigskorsningen så hör jag åter igen en mansröst hojta till bortifrån stigen där vi kom ifrån, då vi fortfarande var enade alla tre. Jag spanar bortåt - och ja! Där var min ohängda Pingu! Vilken lättnad! Och ja! Det var löptik han hade haft i nosen. Jag hade anat rätt! Som i och för sig inte är nån ursäkt på nåt vis - utan lika illa - minst!

Jag ser hur grannen med löptik samt sin andra tik försöker freda sina hundar. Jag ropar! Jag kallar in Pingu! Och ja... Pingu kollar in mig, springer några steg mot mig... men vänder tillbaka till sin tilltänkta fästmö. Efter tre-fyra inkallningsförsök så binder jag upp vilt protesterande Zafir-valp i ett träd och går helt resolut bort för att undsätta stackars löptikshussen. Jag ber om ursäkt.
    Vi står och pratar lite grann medan Zafir nu protesterar högljutt mot att vara fastbunden vid ett träd "flera mil" ifrån sin matte. Ja, i valpmått mätt var det kanske så pass långt bort.
    Löptikshussen förklarade att de hade gått bara cirka tio minuter tidigare just på den stigen Pingu hade smitit iväg och spårat. Han hade däremot inte träffat på de två jägarna som vimlade runt i skogen. Däremot hade han förra helgen (typ?) träffat på grannskogsjägarna som inte alls hade varit lika trevliga som dessa två.
    Apropå träffa... både löptikshussen och jag tyckte att det kändes lite kymigt att förstå att det jagas utan förvarning i skogen som ändå är ganska väl "trafikerad" av "byborna" även om det är ganska sällan man stöter på nån, men i alla fall jag vet inte hur man praktiskt ska kunna förvarna om jakten; det finns ju så många "ingångar" till skogen.

Löptikshussen fortsätter sen hemåt. Pingu skriiiiker och gläfser i sin besvikelse. Jag låter löptikshussen få lite försprång, och tar sen en alternativ stig hemåt, men när sen de två stigarna sluts upp och blir en och samma stig så blir Pingu kär och galen igen.

Väl hemma vid grindhålet så tar jag som vanligt av kopplen utanför grindarna, men med viss tvekan. "Näe! Det ska gå!", bestämmer jag - trots att jag förstår att löptiken har alldeles nyss passerat vårt grindhål - och gör min - och hundarnas - vana trogen en sitt-kvar-övning medan jag öppnar grinden för att sedan ge ett "Varsågod!" - att gå in på tomten, alltså.
    Ja, det var nära att det blev tokigt. Som tur är (?) litar inte Pingu helt på mitt "Varsågod!" utan kollar in en extra gång om matte verkligen menar det hon säger. Och då förtydligar jag (jag insåg mitt misstag) att jag vill att han ska gå in på tomten - inte kuta efter löptiken (ja, jag sa ju "varsågod"). Pingus snabba blick bortåt vägen samtidigt som han reste sig för att gå in på tomten avslöjade vad han egentligen ville.

Väl inne i hallen.

Väl innanför grinden så far han iväg längs staketet, upp på bergsknallen, och fortsätter till tomthörnet - vilt skällande!! Jag blir riktigt förbannad! Men jag kan inte gå efter Pingu över det branta berget utan måste kuta runt med Zafir glatt skuttande runt benen. Pingu insåg sen att matte var "något" förgrymmad. Han höll en låg profil, om man säger så.

Ja, jag hade god lust att slå ihjäl hundskrället! Men i och med jag ju vet att det är ju mitt eget fel... så slog jag istället ihjäl mig själv.

Pingu inser att matte är sur...

... men vart tog hon vägen, min ytterst söta fästmö? Ni ser väl en mängd små brustna hjärtan sväva upp från ynglingens lilla huvud?