Dagarna fram till nyårsaftons glimmrande fy(r)verkerikaskader med ett KABOOM!! (ett inte helt tillrättalagt blogginlägg)

Under den senaste tiden har jag med berått mod utsatt både mig själv och mina oskyldiga hundar för risker av olika de slag... (mer om det i ett senare blogginlägg).

Mattegrisen Zafir.

De första veckorna (1,5 vecka, om jag tänker rätt) på jobbet gick så bra. Zafir var nöjd och belåten bakom gallret, och lät sin matte jobba och stå i, men...

... efter tre dagars julledighet var det kört; för att valpeländet ska kunna ta sina tupplurar så måste jag stå där intill gallret. Att Pingu är där med honom bryr han sig inte om ett dugg.

Eftersom Zafir numera kallas för "Utbrytarkungen Gnällsippan", så krävs det tunga artilleriet för att förstärka kompostgallret = en limpa batterilådor.

Fast när det inte längre går att brutalt forcera grindeländet, så brukar man våld på annat sätt. :)

Jag vet inte riktigt hur Zafir tänkte här..? "Om jag kryper under dörren så kommer jag ut genom gallret för att komma till matte!" Det funkade inte. Med tanke på hur han uppför sig vid andra dörrar, så har han ännu inte riktigt förstått hur dörrar fungerar. Det ser ofta lite smått komiskt ut när han tror att dörren öppnar sig på fel sida, alltså där gångjärnen är. ;)

Varför denna bild, då? Jo, Pingu hade återfunnit denna gamla leksak som låg glömd under nåt träd eller nåt Han blev överlyyyycklig!! Han fick tokspring i tassarna och for runt, runt, runt, runt. Benen kunde liksom inte få fart nog.

Den här bilderna är från... om jag minns rätt så var vi på väg mot grindhålet för att öppna grinden. Plötsligt vänder lilla Zafir och traskar tillbaka för att kliva upp på en alldeles egenhittad godissten. Tja... initiativet funkade. Zafir fick sitt godis.

Bildserien här ovan får illustera att Pingu och Zafir har liksom funnit varandra. Tala om att jag är både lättad och glad över att de nu samsas så bra med varandra.

Det är ju mycket...

... en liten valp ska lära sig. Vi tränar olika vardagssaker så där lite då och då när andan faller på. Nu vid elva veckors ålder kan han "Sitt!" väldigt bra, "Sitt kvar" riktigt duktigt (kan nu gå ett par steg ifrån) samt "Ligg!" funkar raskt och fint med handtecken. "Tack, tack!" (loss) kan han också (godisbelöningsutbyte); vi tränar det typ obligatoriskt varje gång vi kommer in när han försöker sno åt sig mina skor/tofflor, men han lossar även ute när han hittar äckliga saker på trottoarerna.

Att vara i sin bur är ju en annan sak man måste kunna (speciellt med tanke på framtida agilitykarriären). Zafir hade absolut inget spontant intresse av hundburen (som Pingu hade), men vi har lekt lite "burlekar", så nu slirar han i den skarpa högerkurvan från hallen när han i racerfart kutar in i buren när jag glatt uppmanar: "Gå in i buren!".

Gissa till min förvåning när han en kväll helt spontant gick in för att lägga sig inne i buren. Bilderna är från den kvällen. Sen började han att gnaga på blixtlåset... Ja, vi har långt kvar än innan man även kan stänga burdörren. :) (Förtydligande: Detta är kort träning inför tävling)

En morgon var vi tidiga till jobbet (kors i taket) och då passade vi på att utforska torget. Där fanns så mycket att kolla in; människor som satt på bänkar, folk som cyklade, postkille med skramlande pirra och som knackade på Handelsbankens dörr, men ingen ville släppa in honom. På torget fanns även stolpar av olika de slag för att inte tala om blomsterarrangemang som man givetvis måste provsmaka på. Den avstängda fontänen la lille Zafir inte ens märke till; det fanns redan så mycket att se på.

På jobbet igen. Vad skönt det är att se att de kan lekbrottas. Speciellt att se att Pingu vågar ligga underst.

En liten filmsnutt från samma tillfälle.

Här en filmsnutt från en vild tafattlek hemma på tomten.

Och dra på trissor! Nu kan pojkvaskern ta sig upp i fåtöljen också!!

Söta killar!

Söta killar som lekbrottas i soffan.

Hundar är ändå ett mysterium, typ. Alltså på jobbet går det inte att var utan sin matte, men hemma..
   Jag var inne i badrummet, hör världens kabrak - och sen tystnad. När jag är klar inne i badrummet smyger jag sen ut för att kolla...

Jodå, istället för att högljutt protestera mot hans ensamhet intill badrumsdörren (som han alltså gör på jobbet vid grinden) så går han bort till sovrummet (där vi i princip typ aldrig brukar vara), och med brutalt våld forcerar han kompostgallret så det faller mot golvet. Han traskar sen över det guppande gallret för att kravla sig upp i sängen i det mörka och öde sovrummet.

Zzzzzzzzzz

"Öh! Kom inte och stör mig. Jag sover ju!"

Jag kanske ska ta med mig en bunt kläder som han kan snarka tryggt på nere på jobbet?

Hur det gick på själva nyårsafton? Zafirs allra första...

   Jo, efter jobbet gick vi en liten promenad intill infartsparkeringen där bilen står medan jag jobbar. Det hade då börjat skymma, och jag funderade att folk börjar väl nu snart med knalleriandet, men inget fyrverkiesprak nånstans. Lite svaga knallar hörde långt bortifrån, borta i fjärran. Det var nästan att jag blev lite besviken. Jag ville ju observera hur valpspolingen skulle reagera, så jag vet inför tolvslagets kaskader. Zafir stannade till vid ett tillfälle och vädrade i luften mot det håll knallarna hördes. Vinden låg från det hållet. Det var allt. Och inte vet jag (förstås) vad i luftvittringen som lockade hans intresse/nyfikenhet.

Sen när vi var hemma, så passade vi på att gå ut på gårdsplanen och träna/leka lite medan ugnen blev varm och medan det knallade lite från långt bortifrån.
    Ingen hund reagerade. De var fullt upptagna med träningen/leken. Visst fanns risken att nån granne skulle fyra av fyrverkerier i förtid, men jag tog den risken, och det är det som är grejen:

 Det enda sättet att utvecklas, att bli bättre är att utmana, att ta risker (små som stora), och att försöka uppskatta sannolikheten om utmaningen... antingen går åt helvete eller blir värsta segern - eller nåt därimellan - för faktum är att du inte förrän efteråt vet resultatet - och kan då utvärdera din erfarenhet.

Vid själva tolvslaget, hemma hos mina brorsor, så var vi människor upptagna med att kolla in "Yes, herr minister" (gammal komediklassikerTV-serie) som märkligt nog slutade ett par minuter efter tolvslaget. Så vi missade de allra värsta/bästa (välj själva) fyrverkerierna, men det hördes och syntes inne i rummet.
    Jag såg i ögonvrån hur Pingu tittade då ut från där han satt intill mig. Lille Zafir låg med huvudet på brorsans arm, och han kollade in oss båda (Zafir, alltså ;)), men när ingen av oss reagerade det allra minsta, så brydde inte han sig heller.
    Typ fem minuter efter tolvslaget gick vi människor ut för att kolla in det vackra (!) skådespelet. Hundarna ville följa med ut, men de fick inte och de skötte sig exemplariskt därinne (jag kollade). Alltså ingenting var märkvärdigt eller annorlunda än annars; en helt vanlig kväll där det bara råkade knalla och fyrverkeriblixtra utanför. No big deal.

Ja, jag har en lugn inställning till fyrverkerier. Ni må hata mig för det. ;) Men det är mitt sätt att hantera utmaningen. Det är en typ balansgång mellan att ta risker och att ta det säkra före det osäkra.

Har nu de senaste dagarna följt ett par diskussionstrådar på Fb, och jag förundras över vissa (alltför många) "medmänniskors" hätska och nästan hysteriska kommentarer med det ena personangreppet efter det andra. Det där med positiv förstärkning gäller visst bara hundträning - inte när man vill sprida sin kunskap till sina medmänniskor och likasinnade; då är det värsta bestraffningen/korrigeringen som gäller.... tydligen. Dessutom helt utan något större intresse att lyssna - och ta till sig - på vad personen ifråga försöker förmedla och varför.

 Alltså,, vargar och fyrverkerier tycks förvandla annars tämligen normala hundägare/djurägare till.... ja, jag vet inte vad! Jo, jag både ser och förstår problemet, men... besinna er!! För när ni uppför er på detta sätt kommer det aldrig bli någon förbättring.

   Min erfarenhet (som instruktör samt medmänniska) för att få framgång i ens försök till att förmedla ens egna kunskaper är att lyssna på personen du försöker förmedla det till.

Foff* på er! :)

Häromdagen spånade min arbetskollega och jag hur vi skulle lösa fyrverkeriproblemen. Här är vår lösning (OBS! Ironi!!):

1. Avskaffa alla kor. (för att de ska slippa dö en plågsam död genom att käka upp rester av såna där tråkiga svävarlyktor). Visserligen kommer alla tjurar nu bli besvikna... men den besvikelsen kommer dö ut relativt snart när även tjurarna slutligen dör ut (naturlig död av ålderdom).
2. Lägg ned internet. (så inte alla busungar får tag i förbjudna smällare)
3. Göra två oberoende vetenskapliga studier (med avläsningsbara elektroder och hela kittet) huruvida hur stressade alla vilda djur verkligen blir jämfört med annat som kan skrämma dom, ex. jakt (av både människa samt rovdjur), byggen av olika slag där det sprängs och för oväsen, ambulanssiréner, bilavgasknallar, åskväder etc.

 Observera! Ironi, en humorform som kräver en viss intelligens. ;) 

Ja, ja... Min arbetskollega och jag inser att det finns vissa små (?) nackdelar samt några mindre (?) svårigheter att genomföra vårt resonemang, men vi jobbar på det.

Hm? Törs jag verkligen publicera det här..? *hukar mig, tar skydd, tvekar... trycker sen på...*

* "Foff!", se här.

"Fy(r)verkerikaskader", Fyyyy på er alla som inte gör som man själv vill, inkluderad mig själv. ;)