Pingu varit duktig, Zafir också och jag varit medioker, men det gör inget :)

Zafir med sin stövel, som inte vill åka till jobbet. Detta är alltså en vanlig syn typ varje morgon.

Jaha, så ligger man efter här igen. Eller kan det måhända vara så att man har tröttnat lite på bloggandet?

   Den här bilden (nedan) tog jag för nån vecka sen när jag råkade kasta ett öga åt min gamla gräsklippare. Det var alltså innan snön kom tillbaka.

Haha! Jag tror minsann att gräset har till slut besegrat gräsklipparen Skrattar bäst som skrattar sist, typ.. om nu gräs kan skratta? Jo, innerst inne kan det nog det - om inte krattan hinner före.

Det syns att mina jyckar har lite olika intressen. Den ena letar ständigt efter godisstenar, den andre bär ständigt på nåt och önskar bli jagad, så han får tillfälle att stoltsera med sin skatt.

Zafir med sin älskade allvädersstövel. 😀

Ser ni apportbocken som jag har lagt uppe på bruksstegen?

Jo, efter valpkursen så fick Zafir och Pingu sträcka lite på benen på den nu öde brukshundklubben. Det tog typ två sekunder så hade Pingu hittat apportbocken som låg lite lätt gömd under bruksstegen. Apporten har nu några extra tuggmärken samt är nu lite sådär trevligt kryddad med spanieldregel.

Den här bilden är från ett nose work-träningsförsök. Nu har jag skippat den där tjusiga tesilsmanicken och istället gått över till ett avklippt sugrör med en eukalyptusdroppad tops inuti. Det funkar nog bättre eftersom bägge jyckarna blev så fokuserade på själva mackapären och mest bara vill burdust slicka/sluka den eller tjonga till den med tassen (Zafir). Pingu ville mest lägga ena hängläppen på den utan att sniffa på den överhuvudtaget.

Med sugröret (tips från kursen) gick det något bättre. I och för sig började jag verkligen om från början med Zafir; klickade bara han sträckte sig mot sugröret, i ett försök att få bort slick och krafs. Misstänker att Zafir inte tyar med mer än bara några nose-försök. Sen flipprar han ut.
    Pingu orkar mera, men han har absolut inte hajat grejen, och jag avstod att testa honom (med en med eukalyptus och en utan) för att inte själv bli besviken.

Just det! Kvällen innan hade jag fått ett infall att träna för att jag ju hade missat det andra nose work-kurstillfället, men... Nothing works!!! Blev sur och irriterad samt besviken. Men skam den som ger sig, typ.

Anledningen till att jag hade missat kursen...

 ... var för att typ allt - och då menar jag allt - tycktes hände just den 23:e november. Ett datum att minnas! 😏
    Förutom nosework-kursen och föreläsningen med Curt Blixt (vilket jag ju redan hade betalt och därmed även gick på) så planerades även julbord (jobbet, men som sen blev flyttat till annat datum) samma kväll.. och så var det nåt till som jag just nu inte minns. Jag minns dock att när jag skulle beställa tid för Zafirs vaccination (sent omsider) så skrattade jag till när receptionstjejen föreslog: "Vad sägs om onsdag den 23:e november?" "Vad som helst utan den 23:e!", skrattade jag till. 😁

Finaste Zafiren på jobbet.

För en herrans många år sedan var jag på en Blixt-föreläsning och fick en del nyttigt trevliga aha-upplevelser. Därför hade jag sett fram emot denna föreläsning som handlade om pip och gnäll... vilket är nåt som Zafir så gääääärna pysslar med i värsta falsett-ton som får mitt hår att rysa i värsta hemska obehaget.
    Tyvärr blev det inte mycket till aha-upplevelser denna kväll - förutom inledningen där han på en gång konstaterar att det här med pip och gnäll är en svår nöt att knäcka. Gillar ärliga och raka kort på bordet!

Tre saker som jag mest minns från kvällen: Vad är egentligen frustration? och att han lyckades avsluta föreläsningen exakt prick klockan 21.00 (enligt inbjudan skulle föreläsningen pågå mellan: kl. 19.00 - 21.00) samt att han busvisslade när kvartspausen var slut. Alla gick direkt till sina platser som lydiga vovvar. 😁
   Tyvärr var min tanke när föreläsningen var slut: "Äh, jag skulle ha valt att gå på nosework-kursen istället."

Min största behållning av kvällen var dock när en tjej kom fram till mig under pausen och berättade att hon gillar min blogg. Tack! Orden värmer. 😎😊
    Jag har faktiskt ibland funderat på vilka som egentligen läser det här, och nu vet jag i alla fall en (och några andra redan kändisar, förstås ;) ). 

Zafir ligger i Hundloftets hall och väntar på sin tur.

I och med att vi hade missat noseworken så hängde jag på ett serverat träningspass på Hundloftet. De andra tre hundarna fick göra på riktigt med tre (fyra?) möbeltassar gömda i träningsrummet där prylar och grejer och en del andra saker var utspridda runtom.
    Nosework-rookien Zafir fick sen testa en sån där "doftbana" med glasburkar där en burk hade doft i sig. Det funkar först rätt så bra; han markerar, typ. Fast sen flipprar han ut, blir bara flamsig. Vi tog en lite längre paus, och testade sen igen, och då gick det bättre (om jag minns rätt). Han orkar visst inte mer än några sniff.

Man skulle då kunna tycka att han skulle vara trött efteråt, men nä då! Fullt ös!

Dagen efter, på lördagen (förra helgen, alltså) så tränade vi ihop med bästa Ozzy och Sheldon. Nä! På bilden syns inte dom, utan det är Zafir och Pingu som tycks verkligen uppskatta att sitta på avbytarbänken - not.

Här är Fin-Ozzy. Han är en riktig världsvan (?) utställningsjycke med fina utmärkelser och meriter.

Och som grädde på moset så lyckades/vågade han att skutta igenom agilitydäcket!!

Med andra ord är han inte bara snygg, han är klok också. 😏

Om nån undrar så hade Sheldon redan tränat klart när bilderna togs.

Fin-vovvarna. 💖

Sen dagen efter, söndag, kom det snö igen...

Zafir vill göra lika som sin storebror.

Voffa eller inte voffa på grannen, det är frågan? Nä, de båda avstod, hade ju munnarna fulla ändå, liksom.

Senare på kvällen var det agilityträningsdags!!

Och Zafir fick sitt första riktiga agilityträningspass inomhus.

"Öh? Vad är det för en snygg kille där på andra sidan fönstret?", undrar Zafir. 😎

Sen upptäckte han duktiga Koy...

... inne på agilitybanan.

Watch and learn, grabben! Om ett halvår lite drygt är det din tur, Zaffen.

När Pingu körde tränade Zafir på att vara på avbytarbänken eller rättare sagt i avbytarburen (täckt för att minska på synstörningarna). Denna kväll funkade det faktiskt bäst hittills (just här i hallen har han tidigare varit hemskare än hemskast). Pingu var också duktig, även om vi har en hel del att träna på. Det var en riktigt nöjd matte som åkte från träningen denna kväll.

Det var lite kul att Zia löpte, och helt klart bjöd på sig själv, men varken Pingu eller för all del Zafir, brydde sig. Närmare tvärtom! "Är du säker på att hon löper?", frågade jag Rosie, som svarade: "Vi testar!", och så lät vi Zia och Pingu hälsa på varandra. De hälsade (i koppel), och Pingu var först lite avvaktande med öronen bakåt, men när Zia blev lite flirtigt framfusig och antydde till att lägga framtassarna på Pingus rygg, så surnade Pingu lite lätt till. Så vi avbröt det hela innan det blev nåt... gruff eller kärlek? Ja, det kommer vi aldrig få veta. 💘😏

Och hur är det med kärleken på jobbet då?

Eh? Jag talar då alltså om hundarna. Ni kanske kommer ihåg att Pingu är ju inte så där överförtjust i lilla Malou. Men lill-tjejen är ju numera en tonårs-tjej... och mycket riktigt så har Sur-Pingu veknat något, eller rättare sagt han har säkert veknat helt, men vi tvåbeningar sätter fortfarande hjärtat i halsgropen när de råkar passera varandra.
    Malou håller sig oftast på avstånd helt på egen tass, men ibland så... och vi mattar håller andan så diskret vi nånsin kan och förmår. "Nä, det är lugnt..", säger vi till varandra och himlar lite med ögonen  bakom ryggen så den andre inte ska smittas av av ens egen oro och rädsla.

Malou och Zafir brukar oftast hålla till nere på lagret, men plötsligt en dag så tröttnade de visst på leken och... medan Malou-matten satt vid skrivbordet så gick lilla Malou helt resolut och la sig i Pingus hundbädd, som råkade för tillfället vara tom. "Men.... vad gör du?!! Det där går inte!!", utbrast Malou-matten ängsligt men diskret. "Äh, låt henne lägga sig... Det funkar nog...", "peppade" jag samtidigt som jag försökte låta i alla fall någorlunda övertygande. *vissel*

Och det funkade alldeles utmärkt! 😃

Och sen dröjde det inte länge förrän de hade - mer eller mindre obemärkt - bytt plats!!

Sen låg de där - alla tre - helt harmoniskt.

Jo, för nån dag sen, när Pingu, Zafir och jag var på väg hem, och vi gick nedför trappan, så passade Pingu på att nosa Malou lite lätt nyfiket i rumpan, så blev Zafir lite småsur och protest-voffade åt sin storebror. "Hörru! Det där är min tjej. Bort me´ tassarna!!". Pingu var cool, ryckte lite på axlarna och brydde sig inte så mycket om vare sig Malou-rumpa eller uppstudsig lillebror.
   "Undrar när hon kommer börja att löpa?", undrade vi två mattar i kör... och några dagar senare så fick vi svaret. En av våra kollegor undrade förbryllat när hon gick in till pentryt i den andra butiken (där Malou är när hennes matte jobbar där): "Vad är det där? Blodfläckar på golvet?!!".
    Malou-matten gick sen för att införskaffa ett löptiksskydd - och choklad!! 😋Alltså, en julkalender för hundar.

Så nu får jyckarna jobba på olika ställen för ett tag, och de suckar i takt i kör.

"Nä, jag är inte alls utanför grinden!!", suckar Zafir och visar upp sin envishet.

Apropå det!
   Alltså brödrakärleken Pingu och Zafir emellan alltså, så var ju förut jag rätt så ängslig över hur det skulle gå när Zaffe blir uppkäftig tonåring med risk för slagsmål. Men... inget sådant har hänt, hittills i alla fall.

Zafir har flertaligt gånger protestvaktmorrat åt Pingu när han (Pingu, alltså) velat komma matte nära för gos eller mat-tiggeri när Zafir varit bredvid. De första gångerna blev jag förvånad över Zafir-grabbens tilltag, men mest blev jag förvånad över Pingus reaktion - som ju var fullt normalt; han håller sig på avstånd. Han vill inte ha nåt gruff i onödan. Pingu är alltså vettig. Haha! Det där kändes märkligt att skriva. 😊

Vid dessa tillfällen har jag envist visat Zafir att han bestämmer inte över vem som får tigga min mat eller vem som jag vill gosa med, genom att lugnt säga till slyngel-Zaffe samtidigt som jag bjuder in Pingu att komma närmare.
    Zafir tycks nu fattat vinken eftersom det var nu ett tag sen han roade sig med dessa tonårsfasoner.

Och titta här!! De två ligger tätt intill varandra! Annars brukar Zafir alltid sakta och försiktigt åla sig därifrån om Pingu har "råkat" lägga sig nära honom, men nu de senaste dagarna så har Zafir vågat (?) att acceptera situationen.

Pingu kan fortfarande säga till Zafir med kraft, till exempel när jag har kastat ut godis på marken, och de absolut ska ha samma godbit av alla som finns där. Det händer inte ofta, men när det händer så tar inte Pingu i mer än vad det behövs. Han är vettig faktiskt. *ruskar lite oförstående, men glatt på huvudet*

Jo, och så kan jag meddela att Zafirs ofog att voffa vid hundmöten har lite smått - och nästan obemärkt - börjat tyna bort... Jag har ju inte gjort nån egentlig grej av det; först pratat glatt med honom innan själva mötet, sen om/när han gruffat bara kort och barskt sagt åt honom att lägga av (han tystnar direkt) och sen genast berömt honom samtidigt som vi fortsatt promenaden som om inget har hänt. Pingu håller sig också lugn.

I tisdags kväll...

Efter valpkursen så brukar jyckarna få sträcka på tassarna samt få lite spontana, korta träningspass. Det där spontana är faktiskt ofta ganska givande.

Den här gången fick jag plötsligt infallet att plocka undan lite insnöade agiltiyhinder. Bägge jyckarna, som hade lekt tafatt med en kampleksak (belöningslek) stannade upp och glor sen förundrat vad matte egentligen pysslar med...

Zaffe kommer som skjuten ur en kanon efter inkallningsvisselsignal, med andra ord ratade han kampleksaken som nyss var en riktig skatt...

... strax efter kom Pingu, nyfiken i en strut. 😊

Den här bilden är från i torsdags efter valpkursen, då jag mest gick runt och suckade åt mig själv för kursen hade inte riktigt gått som jag ville.

Haha! Ibland bara haaatar jag mig själv. 😆Jag hade ju allt under kontroll.. Tänkte till och med att det här kommer bli det bästa kurstillfället - ever! *suck* Sen blev jag på nåt "märkligt" sätt sen iväg hemifrån - när jag absolut inte skulle bli det (hade en del att fixa innan, kopiera papper med mera) och under bilfärden till brukshundklubben ändrade jag planeringen: "Det är för kallt ute. Vi kör inne istället... det bör få plats, men måste planera där på plats hur och var...", funderade jag i bilen... och som grädde på moset så står värsta vägjobbarfordonet och spärrar vägen vid rondellbygget. I panik bestämmer jag mig för att ta innervägarna i bostadsområdet istället.. och lyckas köra vilse, typ, men hittar sen rätt och kommer ut på vägen igen på andra sidan rondellbygget och ser i backspegeln att nu var vägen fri igen. Min lilla "sightseeingtour" i bostadsområdet var helt onödig och var bara tidsslöseri. *suckar*

Sen väl på brukshundklubben strular kopiatorn lite grann, sen får jag - i stressen - ingen ordning på alla kopierade papper. Det var PAPPER ÖVERALLT!!! Jag HAAAATAR papper!!
   Sen kommer den första kursaren, och jag har precis hunnit flyttat på alla möbler för att göra plats, men inte hunnit planera så mycket mer vad vi ska göra var i klubbstugans mer eller mindre stora rum.

Det blev lite trångt, men det funkade tillfredställande med hjälp av lite improvisering. Haha! Sen på slutet så upptäcker jag att jag har glömt min ena fusklapp... så jag försöker minnas allt jag skulle prata om... och det gick så där:

"Ja, det var allt för idag, vi ses näst... Nej, vänta!! Vi skulle ju prata om... bla, bla, bla... Nu var det inget mer, så tack för ida... Nej! Stopp! Jag glömde ju... bla, bla, bla... Så! Nu är det inget mer... Nej!! Visst ja! Detta skulle vi ju också prata om.. bla, bla, bla" 

Haha! Jag avslutade kursen tre (!) gånger innan de till slut - nu med viss tvekan 😉 - började resa sig för att bege sig hem. 😁😁

I lördags...

  .. igår alltså, så var jag på Stora Sthlm (ja, jag envisas att kalla det för det, trots alla namnbyten under alla år. Hm? Mässan kanske till och med har gått tillbaka till det namnet?) några timmar.

Av nån konstig anledning så blev jag sen (!) iväg. Märkligt! Har aldrig hänt mig tidigare. Jag åkte hemifrån typ en och en halvtimme senare än vad jag hade önskat och planerat. *suckar åt mig själv*

Fast av nån ännu märkligare anledning så får jag parkeringsplats nära själva mässan. Annars så brukar man få lov att åka till den där avlägsna parkeringen typ på andra sidan motorvägen. Det kändes väldigt lyxigt!

Jag hastar in genom entrén, raka spåret bort mot freestyle-ringen, passerar Eva Bodfäldt som hundsnackar (som jag också ville se/höra, men nu missar helt), väl framme vid freestylen så håller de faktiskt fortfarande på. Kors i taket!! Annars brukar ju allt typ precis vara slut när jag kommer, och jag undrar: "Varför går ni för när jag kommer? Va`? Är det slut?! Redan!!" 😕😉 (Det var typ 4-5 ekipage kvar av cirka 20, så jag fick se lite i alla fall.)

Och vet ni mer?!! Jag har träffat Arlo-matten irl!!!! Ja, hon finns faktiskt på riktigt!!
   Efter att varit Fb-vänner i flera år så till slut så möttes våra vägar. Vi har hunderiet gemensamt med både roliga - och sorgliga 💔- saker. Det var mycket trevligt; vi bara fortsatte att prata - nu muntligen - precis som om vi alltid har gjort det. Det kan ju kännas lite kymigt det här med att träffa folk live som man annars bara har "träffat" over space, men vi bara fortsatte obehindrat och naturligt.

Okej, sen så gick jag mäss-rundan...
    Eh? Det intressanta i Hundsnacks-caféet var slut, ESS-bedömningen i bägge ringarna var slut... Agilityn pågick faktiskt och jag råkade komma fram dit precis när klubbkompisen Marie och Diva körde (de gick felfritt) men jag resonerade att agilitytävlingar har jag ju sett hela sommarhalvåret, borde passa på att kolla in nåt annat... men vad? Rallyn råkade ha typ "halvpaus" när jag passerade, och orkade därmed inte stå kvar "en sekund" utan fortsatte mitt hastande runt alla stånd, bås och ringar fasande all trängsel så jag valde hela tiden vägar där det var minst folk, kollade stånd där det knappt var nån trängsel... Så jag missade antagligen det som var intressantast. Hm?
    Faktum är att det är lite småtrist att det man vill se ofta krockar, och sen när man har tid, så har allt man ville se slutat, och även det man egentligen inte var så himla intresserad av har också slutat. Jag har förstås ingen lösning på detta "problem", så jag ska vara tyst.

Haha! Jo, sen när jag går därifrån, så går jag faktiskt ut vid rätt utgång (där jag kom in), men väl utanför så tycker jag att jag har ändå har gått ut vid fel entré, så jag genar (trodde jag då) genom P-garaget till parkeringen där bilen står... Men..? Vad i all världen..? Nä, jag lyckas alltså gå fel och lite vilse, så det blev en liten promenad längs mässans marker för att komma till bilen. Vims-klantmaja!!

Jo, innan min rundtur runt mässhallarna, så gick jag bort till den fina ESS-montern. Och dra på trissor om inte Pingu hälsade på mig där!! Jo, det är sant! För precis när jag kom dit så råkade hans bilder bläddra förbi på laptopen. Min fina hund! Den finaste av alla!! 💗 Tänk att han har medverkat på Stora Sthlm!! 😊 Tyvärr fann jag inte mig själv och hann få upp mobilen för att ta en bild när Pingu-bilderna var på displayen. Synd! Så ni får tänka er att bilderna här nedanför är där istället.

Men visst är han fin!!

Sen när jag kör in på gårdsplanen så ligger han där - och väntar troget 💖.

Jo, det här var faktiskt andra gången som jag lämnade Zafir ensam hemma.. Ja, med Pingu, förstås. När jag gick så tjöt Zafir vid dörren, medan Pingu satt upp vid fönstret. När jag kom hem var det helt tyst. Pingu hade då lagt sig ned (som synes på bilden), och jag anar att Zafir har varit kvar strax innanför ytterdörren hela tiden. Hela huset var helt intakt (det var i och för sig avspärrande kompostgaller till kök och sovrum), och alla leksakerna hade inte rört sig en millimeter. Med andra ord, så har de vaktat huset med bravur godkänt.