Jag var där!! Lucia cup

En tradition är bruten... En tradition man har haft sen anno 1991 då jag blev medlem i Österåkers BK... 

Undertecknad har idag varit närvarande på hemmaklubbens stolta flaggskepp: lydnadstävlingen Lucia cup.

    Jag har ju lite smått retsamt kunnat under årens lopp stoltsera med meriten (?) att inte varit där en endaste gång - trots att man de senare decennierna varit relativt aktiv i klubben. Ja, min personliga tradition har ju varit att inte närvara på Lucia cup-tävlingen.
    Jo, en gång var det nära!! Det var en herrans många år sedan. Då bodde jag på Storängsvägen och hundpromenaden ledde mig ofta bortåt fårhagarna och brukshundklubben. En snörik vinterdag så förvånades jag och Baloo över att vi stötte på så många hundar (med ägare, förstås) runt stigarna, men av nån anledning så tog vi inte vägen förbi klubben. Flera år (!) senare kom jag på att troligtvis så var det samma dag som Lucia cup. Men nära skjuter ingen hare... tills idag. *suck* Haren är nu död. 😎

Med sorg i hjärtat så kan jag inte längre skryta om min "merit" att aldrig varit där. "Jag har varit medlem sen 1991 men aldrig varit på Lucia cup... och jag har inte sett Titanic heller!", brukar jag fånigt haspla ur mig. *suck* Nu kan jag bara "skryta" om att jag inte sett Titanic. Vi pratar om filmen alltså med DiCaprio o Winslet.. är det väl? Vadå´ra? Jag vet ju att båten sjönk, och man har råkat höra att Winslet överlever men inte DiCaprio. Så! "Never go with the flow!", liksom

Eh? Ska jag sluta babbla och istället skriva om lydnadstävlingen, kanske? 

Okej... då kör vi... Hm? Hoppas lydnadsfolket har lite humor och har förståelse för mina fördomar om just lydnadsfolk. Ja, det är okej att ha fördomar - så länge man är helt på det klara om att det är just fördomar, alltså det har ingeting med sanningen att göra. 😉


 Anledningen till att man ställde upp som funktionär (just det, det var därför jag var där) var för att det hade droppat in massor med anmälningar (vilket antagligen berodde på att folk vill fixa sitt tävlande innan de nya reglerna tar vid nästa år) men det hade inte droppat in samma massor med funktionärer.
    Jag har ju aldrig tidigare varit lydnadstävlingsfunktionär. Har knappt varit på en lydnadstävling överhuvudtaget, eller det var väl en överdrift, men bara klass 1-tävlingar har man väl sett och nån enstaka gång deltagit på (flera år sedan).

Jag glider in lite slött så där vid tio på förmiddagen. Alla de andra har varit där sen halv sex eller nåt sånt. Anmälan var enligt PM:et (håll i er nu) mellan kl. 06.50 - 07.20. Stackars människor!!! 

Fast å andra sidan så fick dessa morgonpigga varelser njuta till lucia-tåg och vackert flammande marschaller samt värsta skönsången i den arla morgonstunden. Ja, sånt missade jag. För då snarkade jag som bäst i min soffa.

Österåkers HU bidrog med värsta bästa luciatåget. Foto: Katarina Nyman.

Det första som slår en, inbiten agilitynörd som man är, när man kliver in på ett lydnadstävlingsområde är tystnaden.
    Det är tyst. Inget ihållande skällande, bjäbbande, ylande eller uppfordrande vaffande. Inga upp-peppande tjoande på sin tävlingskompis (sin hund, alltså), inga paniktjut från banan eller vilda och högljudda hejarop från publiken. Det är inte heller en ständig jämn ström av tävlande till och från banorna. Inga högröstade rop från inroparen: "Nummer 40!! Det är din tur strax. Var beredd!!" Ingen speakerröst som ekar runt planerna eller högljudd pausmusik under banvandringarna - och inga tält.

Just det! Inga tält! Inte en endaste tältlina att bryskt och förrädiskt snubbla över. 😊

   Allt är så tyst och lugnt och harmoniskt... och lite läskigt. Man har liksom känslan att knappt våga röra sig, att alla vänder sig om och kritiskt glor när man lite försiktigt försöker så tyst som möjligt ta sig fram för att kolla in alla duktiga tävlingsekipage. "Gör jag fel nu? Stör jag?", undrar man trevande i försök att göra sig så obemärkt som möjligt.

Elitklass pågår för fullt

Dirigeringsapportering, typ. Vet inte vad det heter. Jycken hittade rätt pryl i alla fall.

På väg att svänga in sig till att sätta sig tjusigt fot vid sin mattes sida.

Banan bredvid - i lätt snöfall - pågår fortsättningen på elitklass. Fjärrtjohejsan... heter det inte! Men jycken visste vad den skulle göra, och den tjuvkikade inte på tävlingsledarens skylt.

På den bakre planen pågick de andra klasserna, alltså ettan, tvåan och så trean.

 Här en spaniel i klass 2 (tror jag) som först var lite flamsigt nosig...

... men som sen skärpte till sig och skötte sig finfint!

Det var plättlätt att ta rätt apportbock!!

Hm? Märks det att man är ESS-ägare själv, med tanke på att det blev flera foton på just ESS:et? 😜

Domar-, tävlingsledare- och skrivarvattendepån. 😀

Spänning och koncentration inne på planen.

När man gick därute mellan planerna bärande protokoll upp till sekretariatet så känns allt så lugnt och harmoniskt... och man får tanken: "Det här är ju rena semestern jämfört med agilitytävlingar... Lite småslött, faktiskt."
    Haha! Sen kom man in till klubbstugans kök... för att sen komma in till tävlingens hjärta, alltså sekretariatet. Där var det allt ifrån lugnt.
    I köket pågick typ allt i köks- och matlagningsväg. Ett ständigt vimmel runt köksbänkarna av de två förklädesbeklädda mästarkockarna; skärande, hackande, stekande, mikrovärmande, kokande, diskande.. och allt som man kan göra i ett litet kök utan rinnande varmvatten där den lilla vattenpumpen börjar bli överhettad. 

Och inne i det lilla trånga sekretariatet...
    Därifrån hördes ett evigt datorknappande, knattrande printrar, surrande datorfläktar och kopiatorsurr, häftklammerdunkande samt ett å annat hålslagningsslagande. Lite då och då störs de ihållande kontorsljuden av grymma utbrott av ej nämnbara svordomar från sekreteraren över datorer som hänger sig, datorer som vägrar sätta igång printern, datorer som vägrar att ta emot ett klick i rätt ruta, måste starta om och testa igen, men glöm för allt i världen inte att spara, kopiatorer som trasslar och papper som ständigt behöver fyllas på - för att inte tala om att tajma in att flytta på USB-printersladden från den ena datorn till den andra vid rätt tillfälle, samt otåligt och med spänning inväntande på att printern verkligen börjar att sköta sitt jobb, alltså att printa. "Åh, vad jag är kissnödig!!", hör man sekreteraren plötsligt beklaga sig medan hon stint stirrar på printern och inväntar att den ska starta.

   Och så papper, papper, papper, papper - snöblöta papper som inte alltid vill samarbeta utan klibbar ihop sig - och olika protokollhögar över hela skrivbordet, på närmsta hyllor, fack eller vilken någorlunda fri yta som helst, protokoll som ska paras ihop och dubbelkollas - "Men varför stämmer det inte för?!!!" *trippelkollar* "Aha! Nu så!", och protokoll som ska kopieras, och skrivas under... och vart har domarna tagit vägen som ska skriva på? Och nån tävlande måste åka, vill hämta sitt protokoll... men vi måste kopiera och domaren måste skriva på först.. Vänta lite, tack!  

Fast alla är trevliga, försöker hålla modet uppe och stötta och är förstående och försöker räcka en hjälpande tass - utan att störa (för många kockar, du vet), så det funkar - trots strul.
   "Åh, vad jag är kissnödig!!", hör man sekreteraren säga åter igen. "Men... sa du inte det för nån timme sen?", undrar jag och får ett jakande svar. 😧

Sen när alla protokoll var färdiga, en liten paus i sekretariatet medan finalen pågår nere på tävlingsplanen. "Nu går jag och rastar mina hundar.", säger sekreteraren. "Men var inte du kissnödig själv?", frågar jag och får svaret: "Jo, men hundarna går först!". 😊

Ja, det är mycket pyssel att ro i land med när man arrangerar tävling, både före, under och sen efter själva tävlingsdagen.

Lucia cup-final pågår! En drös med domare, skrivare och en tävlingsledare samt ett tävlingsekipage in action under stegförflyttningar.

Därute faller snön på frusna skrivarfingrar och fokuserade domare samt koncentrerad tävlingsledare som ibland undrar var markmarkeringarna tagit vägen under den fallande snön.

I finalen så tävlade alla vinnarna i de fyra klasserna mot varandra i momenten:
Fritt följ, inkallning och ett valfritt moment. Alla moment genomförs enligt respektive klass.

Full fart in till rutan!

Måste lite kvickt kolla att man har kommit rätt, ju!

"Ja, matte, säg bara till så kommer jag som ett skott!!"

Rutan igen, fast modell... klass 2, kanske?

Full fart här också!!

"Ja, matte. Kommendera bara så kutar jag!!"

En mycket glad hund med en glad förare! 😊

Det var roligt att se flera trevliga ekipage med glada förare som bjöd på sig själva - även om det inte alltid gick helt perfekt. Gillar´t! Så kul att se glada hundar som tror att de är världsbäst no matter what.

    Jag är dock lite ifrågasättande konverstionen jag råkade höra när jag nån gång under dagen passerade ett sällskap där de samtalade om huruvida det är hundens fel om det går åt skogen. "Men ibland är det hundens fel! Jag vet att det är tabu att säga så, men ibland är det hundens fel!!", sa en tjej med eftertryck.
    "Tja... det beror väl på hur man ser på det... ", tänkte jag lite småleende för mig själv, "... det är ju till syvende och sist föraren som har tränat hunden... om hunden gör fel så har man i så fall inte lyckats helt fullt ut."




Efter att själva tävlingen var klar, så vanskades en mycket läcker julbordslunch för alla domare och funktionärer av alla de slag. Stort tack till er alla - ingen nämnd, ingen glömd - för en trevlig tävlingsdag!!

    Till min förvåning fick jag en glöggflaska (alkoholfri) som tack för ens funktionärande. Tyckte inte riktigt jag var värd det (med tanke på min sena ankomst), fast å andra sidan; varför inte? Försökte vara smidigt behjälplig och ständigt redo för nya uppdrag både med det ena och det andra under hela dagen.... eller halva då. 😉

"Det ska inte vara nån Lucia cup nästa år!", påstod en när vi sen gick mot parkeringen, "Det här kanske var den sista Lucia cup nånsin!". "Men... så har de ju sagt förut, men visst sjutton har det blivit ändå.", protesterade en annan.
    Hm? Fast tanken att det här kanske var den sista Lucia cup ever tilltalar mig på nåt märkligt sätt... Tänk att när en till slut var med - efter 25 års medlemskap - så lägger de ned den. Så då kan jag säga: "Jo, jag var med en gång; den sista! Sen la de av." //Hon med lite... sjuk och elak humor. 😎