Undrens tid... var här förrförra helgen. Det tog undret cirka tre år att komma och titta förbi. Rallytävling på Olandstraktens BK

Ja, det är på riktigt. Bilden här ovanför är varken fotoshoppad eller fake. Den är på riktigt!! Bilden är förvisso tagen av mig själv strax efter bilden nedanför blev tagen av en hop fotografer. Bilden nedanför med en full prispall är inte heller fake eller fotoshoppad. Jag stod där överst på prispallen för första gången - någonsin - på en officiell tävling.

Bilden är lånad från Kennel Tans & Tins hemsida där deras Celine kom med en ynka liten poäng efter Pingu. Foto: Nettan Bergendorff.

Agility är ingen konst, men rally... det är typ omöjligt, ju!

Ja, för tre år sen började Pingu med rallyn... Vi (läs: jag) har kämpat, har skämt ut oss, har gett upp tävlandet i längre perioder för att åter testa igen, men med urusla resultat - och så den där retsamma (!) domarkommentaren längst ned "Men matte kämpade väl!". Absolut, jag förstår den vänliga uppmuntraravsikten... men jag är så evinnerligt less på "kämpade väl"-kommentaren. Jag tror att den står på typ vartenda domarprotokoll i min ägo - intill de urusla poängen eller "ekipaget bryter/disk"-kommentaren. 

Och så kastade man åter igen in rallytävlingshandduken för en längre tid. Pirran är packad för hemfärd.

 Men skam den som ger sig!!

Bild tagen på en av de första tävlingarna. Typexempel på Pingus och min samarbetsförmåga - NOT; jag visar sväng vänster, Pingu glor på vad som händer rakt fram, totalt borta i sin egen lilla värld.

Rallylydnad kan vara lätt... om man har en hund som är van att tävla. Spirou fixade sitt RLD N-diplom på tre raka tävlingar. Bilden är tagen när han, då 10 år gammal, blev klubbmästare i rally 2012 på hemmaklubben (i och för sig mycket beroende på att Xanto och Catherine (SM-ekipage) inte ställde upp ;) ).

Personligen anser jag att rallylydnad är såååå mycket svårare än agility. I alla fall om/när man har en ungspoling till jycke som är extremt nosig och som inte är störningstålig. I agilityn hjälper farten och stressen hunden att få tunnelseende och därmed fokus på själva arbetsuppgiften, det vill säga agilityn, och upptäcker därmed inte störningarna runtom.
    På en av Pingus tidigare rallytävlingar, så la han sig plötsligt ned - mitt på banan - och började gnaga på en liten pinne som låg på planen. Haha! Ja, vad kan man mer göra än att bara skratta åt eländet. Numera plockar jag bort allt "skräp" jag upptäcker vid banvandringen.

Det Pingu (och jag) har haft mest svårt för är just transportsträckorna mellan skyltarna. Själva rallymomenten är det absolut inga större problem med. Jag minns ett par tävlingar där det var väldigt lång sträcka mellan banbandet och fram till själva startskylten. Hahaha! Say no more... Hunden var lost redan "flera mil" innan själva rallybanan började. ;)

Jag har skämts så mycket att jag bara ville gömma mig i gräset och.... bara försvinna.

Helst har jag bara velat sticka huvudet i sanden (påsen) och hoppas att ingen ser mig och min ohängda byracka.

Fast trots bristande tro på sig själv och längre rallytävlingsuppehåll, så har vi mer eller mindre ständigt tränat lite då och då, med eller utan skyltar och vid mer eller mindre märkliga platser. Allt för störningsträningen.

Här råkade vi komma typ fem minuter tidigt till jobbet...

... och då passade man förstås på med lite torr-rallyträning mitt på trottoaren.

Här är också utanför jobbet, en varm sommarmorgon...

... och en sen kväll på en regnig järnvägsstation.

På vinterpromenaden såg man det spontana träningstillfället på ett uppskottat vägskäl.

Och självklart även på infartsparkeringen.

Vi har träningstävlat på olika platser... (Vid just denna träningstävling blev jag överraskad att jycken plötsligt började ihållande skälla ut mig.)

Vi har förstås ställt upp på varje KM, mest som träning. Så här skrev jag i bloggen...

KM 2013
Sist ut på rallylydnadsbanan var Pingu - och tur var välan det!. Att han var sist, alltså. Han var totalt, genomtotalt, tusentotalt, megatotalt helt borta. Med nosen i backen stretade han iväg med mig i andra änden av kopplet - hårt utsträckt. Redan innan vår start, så var han helt borta; han nosade hejvilt runtom på marken, i buskarna, överallt. Pingu hade annat i huvudet än rallylydnad. Helt klart.
    Inne på banan, vid slalomet (som var typ riktad ut från planen) så försökte han rymma iväg, och jag flyger efter där jag krampaktigt håller fast i andra änden av kopplet. *suck* Jag bröt där, och säger högt: "Äh, vi börjar om från början!". Jag får då svaret från domaren (tror jag, är ganska säker): "Det är nog ingen idé." (!!!)
    Envis som jag nu är så går jag trots allt tillbaka till start-skylten (en rookie skulle nog inte vågat "trotsa" domaren). Medan jag resolut går tillbaka så uppmanar skrivaren dock mig att belöna med godis eller leksak (tack, skrivaren, jag tror att det var så, det kan dock vart tvärtom). När jag åter står beredd vid startskylten säger jag:"Ja, ni kan ju gå... om ni vill!" (de stod kvar i alla fall en liten stund)

Och året efter blev typ etter värre...

KM 2014
 ...så diskade jag mig frivilligt genom att ta upp en liten korvbit ur fickan, visade upp den för domaren och höll den sedan framför nosen på byrackan - det hjälpte inte så särdeles mycket. Så jag bröt. Det var inte kul. Det ska vara kul att tävla. Punkt.
    Dessförinnan så skällde också Pingu som en liten ful idiot. Jag testade lite olika för att få honom tyst: kommenderade "Tyst!" lite barskt, viskade lugnande, visade övertydligt att jag ville han skulle sätta sig ned och slutligen stå helt still och vänta ut en eventuell tystnad. Jo, han tystnade en liten stund... men var lika oregerlig för det. Det var då korvbiten kom fram.

Nä, rallyn är definitivt körd. Aldrig mer. I alla fall inte de närmsta två, tre åren. Det är synd för det är ändå en rolig och tilltalande sportgren. *känner sig besegrad och kastar in handduken*

 Agilityn, då...
    *suckar hånfullt, åt mig själv, alltså* Om man säger så här... det var en trevlig tillställning i det fina höstvädret. Ja, allt var precis som det ska vara på ett KM - om man tänker bort ens egna prestationer. Jag kommer med all sannolikhet inte delta på ÖHU:s KM nästa helg. Hmpf! Jag kommer sannolikt aldrig mer delta på nåt KM överhuvudtaget.

All min tro (!) på en själv, ens träningsskills och ens hunds agilityfärdigheter visade sig enbart vara en chimär, ett luftslott. Det enda som behövdes för att spränga hål på det var en ynka liten löptik. En löptik som försökte hålla sig - så gott det nu går - vid skymundan bakom träddungen.

Vi har även passat på att träningstävla när nya skrivare skulle ta sin examenation. Haha! Ja, de fick skriva så pennorna glödde. Hihi!

Jag har känt mig vissen och eländig och helt värdelös som hundtränare...

Jag har i ren frustration bankat mitt huvud mot väggen...

Jag har försökt komma på nya vägar, påhitt och träningsmetoder...

... planterat ut störningar när det inte finns där på riktigt.

Och så hände det ibland - lite sporadiskt - att jycken ser ju på mig!!! :)

Ja, jag sa ju sporadiskt. Oftas blev det fortfarande nos, nos, nos.

Alltså den där spanielnosen den hittar prylar om än så små.

Eller så blev det så här. Visst är det här en normal rallylydnadstävlingspose? Hahaha! Men han ser ju faktiskt på mig!

Eller här. Jycken skäller så att spanielhängläpparna fladdrar i vinddraget.

Men se titta! Han ser på mig. Han har kontakt med matte. Även om han är ur position.

Men sen gick man kurs igen...

... och lekte hela havet stormar. :)

Och så ändrade man innebörden på den här skylten. Ni ser väl att det står "Sitt!" på den - och inget annat. En skylt som alla andra inne på banan.

Själva startskylten är osynlig för alla andra än mig. Den är där nånstans precis utanför banbandet. Om man tittar väldigt noga så kan nog även ni se den.

Jag har också i en nu ännu högre grad använt rallymovesen som uppvärmning inför agilitystarterna, så även agilityn har blivit mycket bättre. Framför allt starterna.

Jag har även ändrat inställningen till rallytävlandet; tänker mer agility, alltså går enbart på känslan - och struntar totalt i poäng och resultatlistor, men - förstås - om det skulle gå bra, så är pinnar (agility) och kval.poäng en STOR rolig bonus.

Sedan, nu i vår, så kom det första riktiga genombrottet: Pingu erövrar hela 90 poäng på kvällstävlingen på hemmaplan. Heeeeelt otrooooligt!! :) :) :) 
    Jag var jätte-glad efter denna tävling! A long lasting dream come true, liksom! Gick på små rosa moln - länge.

Utan ens rallyträningsbästisar hade man nog aldrig nått hit.

Men... skulle vi klara av det en gång till, eller var denna 90-poängstävling bara en engångsföreteelse?

 

The rallytävling! Olandstraktens BK

Det var en dubblerad nybörjarklass-tävling, vilket var något Pingu och jag aldrig har testat innan.

Den första rundan gick hur bra som helst. Känslan satt där. Han var något för ivrig, några få nos och sträckt koppel samt nåt voff. Men annars satt det mesta.
    Det var jättekul att få höra ett spontant "Vilken energi!!" från en medtävlande när Pingu och jag rusar bort från tävlingsbanan för belöningsritualen. Orden värmde.

Sen vid prisutdelningen så säger dom: "Vi ska inte dra ut på spänningen så vi kör från toppen.." och så säger de mitt och Pingus namn!!!! Jag blev helt chockad - och lite rörd. Jag går fram till "prisutdelningsfolket" som står på en rad, och tänker: "Jag måste/vill tacka domaren!", men jag ser henne inte, och blir lite förbryllad, men tar protokoll och priser och tackar.

Vi hade även fått utmärkelsen "Domarens val" (vilket valdes innan poängen hade räknats ihop), och då upptäcker jag domaren som hade stått först i "prisutdelarledet" med orden "Men där är du ju!!". Jag hade helt sonika bara gått förbi henne. Jag ursäktade mig själv med att jag var helt chockad. De skrattade gott åt mig. :)  

Leksak och ett par tjusiga muggar (domarens val-priset) fick vi med oss hem. :)

Under tiden man väntade på att det var dags för nästa runda, så rastade jag av bägge hundarna (ja, Zafir satt i bilen medan Pingu tävlade). Jag typ skämdes ögonen ur mig hur de båda drar i kopplen. Bägge två åt varsitt håll eller förstås även åt samma håll. Jag vet inte vilket som är värst, faktiskt.
   Det luktade ju så intressant överallt. Jag brydde i och för sig mig inte om var löptikarna hade blivit ombedda att bli rastade. Äh, det spelar liksom ingen roll; det luktar som sagt intressant överallt.
    Och vad vet jag? Det kan ju likväl ha gått värsta höglöpstjejen runt planerna kvällen innan. Det är liksom ingen idé att försöka undvika; det är bättre att bara slänga sig in i dofternas värld - och försöka bemästra dom.

Nu är det äntligen banvandringsdags igen. Pingu ser dock inte lika glad ut över det.

Jag måste säga att jag gillade bägge banorna. Lite kul att domaren sa att hon försökte få till banorna så att de blev lite utmärkande för just den klubben som arrangerar tävlingen (om jag uppfattade det rätt). Den första banan var som ett O och den andra som ett T. :) 
    I den andra banan var "Sitt. Stå!"-skylten med. "Oj!", tänkte jag, "Den måste jag testa innan om han kommer ihåg!". Så en liten stund efter banvandringen går vi upp till den övre appellplanen för lite testing team. Efter en liten påminnelse så kom Pingu ihåg. Duktig vovve!

När jag sen går tillbaka till den nedre planen, så står det ett par hundar på varsin sida om den relativt smala gångvägen ned till tävlingsplanen. Jag misstänker att Pingu kan reagera mot den ena hunden (modell lite större och med mycket päls), så jag håller kort koppel och tänker bara passera som om det inte var nåt särskilt; det ska bara gå, liksom.... Dum som jag är. *suck* Det blir ett - i och för sig - mycket kort gruff från Pingus sida, och inget mer - och det gruffet kom för att jag petade till Pingu och han missförstår; tror att det är den andra hunden, eller nåt. Det där lilla gruffet är nu typ det enda jag minns från tävlingsdagen. *suckar djupt åt min dumma enfald*

Pingu och jag väntar på vår tur.

Så nu när jag sitter där och väntar på att få starta så går mina dumma tankar typ: "Nä, jag är inte värd den där vinsten. Undrar om alla de andra tycker så? Tänk om nån rapporterar Pingus gruff? *suckar djupt* Varför kan man inte få vara glad? Lagen om tingestenas jävelskap, liksom. *suck* Varför skulle jag envisas med att passera så tätt? Varför var jag dum nog att peta till honom? Hade jag inte gjort det, så skulle vi sannolikt bara ha gått förbi utan nån dum incident. Dumma!! Jag är inte värd första placeringen." :( 

Förutom detta, så kommer jag på den nu uppkomna "pressen" från den förra rundans vinst; "Nu ska vi se om hon kan göra om det igen!"


Jag peppar upp mig ändå inför nästa start...

Jag tyckte också att det skulle bli intressant att få se hur Pingu reagerar på att ett par löptikar hade kört (sist) i den första klassen. Banan var (förstås) på samma plats, men start och mål vid helt annan plats än vid första banan. Från djupet av mitt hjärta så tyckte jag att det skulle bli väldigt spännande, roligt och intressant.

Vi värmer upp lite kort intill banan. Pingu är något mer nosig än innan förra starten. Men jag bryr mig inte. Jag jobbar. Vi går in. Visst, han är nosigare nu, men inte alls så mycket jämfört hur han kunde har vart (om man tänker på hur han var förr). Det som överraskade mig dock är att vid andra skylten "Sitt, stå" så stannar han upp - och glor - på domaren och skrivaren. Han är helt i sin egen värld en liten stund innan jag lyckas väcka honom. Vad det är underbart att jobba med hundar! :) 

Resten av banan går egentligen helt okej; nosigare, mer flams och voff än rundan innan. Fast han var väl trött i huvudet. Precis som domaren kommenterade i protokollet.
    

När Pingu hade tävlat klart, gick jag och hämtade Zafir. Även han behöver träna att sitta och titta på andra jyckar...

... och sitta uppbunden medan matte hjälper till att plocka undan banan.

När jag och hundarna sen - lite moloken - åker hemåt, så tar jag dock mig själv i kragen med orden: "Men nu får du väl ändå ge dig! Glöm det där lilla gruffet (det var ju en annan hund som gruffade flera gånger, och ingen brydde sig)! Glöm den där 65-poängaren! Tänk 90!! Och vinst!! Du och Pingu har stått överst på prispallen - på en officiell tävling! Efter all tandagnisslan i flera års tid. Nu har du uppnåt det som förut tycktes helt omöjligt. Tänk på 90-poängaren - och var glad, män´ska!!"

Jag lyckas övertala mig själv att glädjas, men dock inte helt ut. Nä, revansch om nån vecka... Tänk om vi lyckas få till ett tredje kval.poäng...! Men nej! Nej! Nej!! Titta, nu börjar jag ju igen! Jag ska inte tänka poäng och resultat - jag ska tänka känslan - och att ha kul!! Precis som i agilityn! Gå ut och ha kul, vetja!!