Agilitytävling på Tierps BK samt på Sala BK - med vinst!!! :)

Tävlingen i Tierp började typ mitt i natten på lördagsmorgonen, alltså redan klockan 8 - och largeklasserna först. Med andra ord: dömt att misslyckas! Jag kommer insläntrande typ några startnummer efter Pingus och mitt. Men det var ju tre lopp för dagen, som nu alltså blev två för vissa ekipage... ;) 

Kortfattat (kan jag fatta mig kort?) så var bägge jyckarna urjobbiga när man skulle ta sig runt tävlingsområdet. Vissa stunder hatar jag mina hundar! Ja, jag veeeet! Jag vet att det är mitt fel/min oförmåga att kunna lära dom gå fint i kopplen som normala hundar.
    Apropå det, så har Tierps BK världens finaste skog intill, en riktig fin sagoskog med supermjuk mossa under täta, täta träd. Synd att jag glömde kameran när jag och mina två odågor tog hela rastrundan som så praktiskt var snitslad. Tur det för annars hade jag garanterat gått vilse! Men synd att det inte blev några bilder på favvo-skog.

Nä, till tävlandet...
   Pingu tjuvstartade rejält bägge loppen - och jag släpper, mitt dumhuvud, igenom. .

I agilityloppet så kom jag därmed helt fel och tokigt. Förutom det så glömmer jag bort min planerade handling; kör en massa bakombyten när jag egentligen tänkt framför- eller blindbyten. Kom i mål på enbart 10 fp som kändes som minst 20 fp. Min "målvakt" ser att Pingu kollar in en hund i publiken när han är på väg på målrakan, men hejdar sig när "målvakten" ropar till.

 Hopploppet kändes bättre, trots ovan nämnda tjuvstart, och trots att jag vid banvandringen itutade mig själv: "Rör dig inte förrän jycken har kommit in rätt i slalomet!" (slalomet var det andra hindret), men vad gör jag... *suck* Sedan blev det en till dum onödig vägran efter tunnel mot hopphinder. Men resten kändes bra.
    Just det! Vi fick ju vänta ett tag där i starten (de höll på att fixa med däcket), men det gick hyfsat ändå. Det är sånt som händer.

Denna gång var Pingu med mig i bägge loppen efter målgång (till skillnad mot agilitytävlingen före i Södertälje). Han är ombytlig, grabben! Däremot funkar inte starterna längre; nos, nos, nos samt tjat, tjat, tjat från min sida.

Zafir skötte sig utmärkt vid ringside. Under banvandringarna och pauser fick han käka köttben "utomhus", vid pågående tävling fick han njuta av benet inne i hans hundbur.... fast där dög det inte, minsann! "Nä, för jag vill ha sällskap när jag äter!", påstod Zafir, fast egentligen tror jag nog att han ville skryta till alla att han hade värsta köttbenet.

Döm till min förvåning när jag upptäcker att man fick pris för agilityloppet! De var generösa där på Tierps BK. Tackar för det! :)

Bild tagen mot backspegeln när vi kommit hem. Pingu lutar huvudet precis som Gromit brukade göra.

Zafir är redo att skutta ur bilen. :) Benet ska me´!

Vinstfotosession.

Test av frisbee. Den röda fläcken under den gröna pilen är den nyss kastade frisbeen.

Zafir snodde åt sig Pingus vinst, vilket var helt okej för Pingu.

Söndag. Sala BK

 Jag hyser ju lite agg mot Sala BK. Helt oförtjänt, men så är det, eller rättare sagt var det. ;) Anledningen till mitt ogillande är minnet från när jag förra gången var där (för flera år sen) körde vilse typ fyra-fem gånger (passerade samma rondel lika många gånger) i ösregn. Va´ sur jag var!
    Idag så hittade jag rätt - fast med en extra cirkeltur runt samma rondell - samtidigt som jag febrilt läste på alla vägskyltarna i rondellen. Haha! Undrar vad bilisterna bakom mig tänkte? ;) 

Tja.. nu hyser jag inte längre agg mot Sala BK. Gissa varför! :)

Hoppklass

Idag var Pingu extremt löptiksnosig, och han var inte ensam om det. Faktum är att innan start hade jag allvarliga tankar på att stryka honom eftersom han var knappt kontaktbar. Däremot efter loppet, så tänkte jag: "Tack alla löptikar! För ni såg till att jag skärpte till mig till max!"

Ingen tjuvstart!! Jag skickar in Pingu i tunnelns halvdolda ingång (andra hindret) och kör sen blindbyte framför (bokstavligt talat!) nästa hopphinder. *skrattar* Ja, vid banvandringen velade jag om jag skulle köra framför- eller blindbyte... och kom fram att jag borde safa med framförbyte. Och vad gör jag sen?! Blindbyter. Har absolut ingen aning om var Pingu är bakom min rygg. Blixtsnabbt så tänker jag att om jag bara "står still" (utan att röra mig åt nån sida) - och hoppas - så krockar jag inte med Pingu, och han kommer (förhoppningsvis) dyka upp på nån sida om mig. Haha! Shame ´bout the handler! Kolla in filmsnutten!

Tack för hejaropen på målrakan! Jag var utpumpad på slutet, men ropen gjorde att jag orkade mer ändå.

Pingu rusar iväg efter målgång :( och jag vråååålar "Stanna!!!" - och han stannar (!) några meter ifrån ett annat tävlingsekipage som står längre bort, men rakt fram efter sista hindret. Pingu vänder tillbaka till mig och han får sin belöningsboll vilken han glatt tar emot. Strax efter berättar matten att hennes hund löper.

 

Det var knappt väntat att vi skulle knipa åt oss en tredjeplacering (av 24 startande) med pinne. Så därför ingen Pingu med på bilden. Fanns ingen tid att hämta honom. Så jag håller glatt upp min påse Bilar-vinst istället för att hålla hunden i kopplet.

 

Zafir kollar in tävlingsminglet.

För första gången så somnade Zafir inne i sin hundbur! Självklart med sitt kära tuggben tätt intill.

Agilityklass

Pingu var åter igen helt, helt hopplös vid uppvärmningen. Jag tvivlar på att det kommer att gå att starta honom. Balansbommen är lite olyckligt placerad (för olydig hund, alltså); den typ mynnar ut rakt mot startfållan, och jag blir orolig att Pingu kommer rusa mot nästa startande hund (loppets sista startande). Medan jag inväntar vår start, funderar jag på att skippa försöka få till kontaktfälten på nedfarten, "Hellre en 5fp än en utrusande hund.", resonerar jag att försöka dra honom till mig på balansen. Ja, ja... Det är mycket man planerar på banvandring etc som inte alls blir sen...

Ingen tjuvstart!! Och jag chansar vilt att Pingu tar den halvdolda tunnelingången (andra hindret) medan jag rusar det värsta jag kan mot "mördarraksträckan" upp mot tunneln i banans övre högra hörn. Pingen är med mig all the way. Han sätter tassarna på gungbrädan, och jag gastar sen "Igenom!!!!" och Pingu kastar sig in i tunneln (jag var orolig att han skulle dra mot startfållan istället). 

    Efter tunneln så får jag fint in honom i slalomet (väntar in och låter honom få sin tid innan jag kutar på), sedan så kutar jag det värsta jag kan (vilket i och för sig inte är så himla fort). Medan jycken är i tunneln därborta i den bortre högra hörnet, så blir jag tveksam för en sekund hur banan egentligen går... men ja! Jag minns! Balansen var det ju! Sen gick resten av bara farten... (minst sagt. Se text längst ned).

Pingu och jag var ju näst sist startande, så bara efter en liten stund så kommer ESS-Lena och grattar oss - till vinsten!! Va?!!!! Nä! Kan inte vara sant! "Jo, du var ju den enda som nollade!!". Vad?!! Har ni hört nåt så konstigt? "Nu måste du ta med Pingu till prispallen!!", påhejade mina glada tävlingskompisar.

"Men.. är vi verkligen värda en vinst?", tänker jag med tanke på "the incident" (se text nedan). Pingu och jag springer bort till prisutdelningen till applåder. :) 

Dra på trissor!! Vinst av 26 startande med klassens enda nollade lopp!!

Det var overkligt, men trevligt värre uppe på prispallen. "Helt otroligt!", upprepade jag några gånger där man står överst, och killen på andraplatsen gratulerade så mycket med ord som typ "Plötsligt så händer det!" och "Enträgen vinner!". :)

Sen skakade vi tass allihopa precis som dom gör på TV på sportprogrammen.

"Jag tror inte det här är riktigt sant..", sa jag när vi sedan kliver ned från pallen. "Jo, jag har sett resultatlistan, så det är helt riktigt!", påpekade ena killen glatt.

För andra dagen i rad; vinstfotosession hemma på tomten (medan Zafir tuggar på sitt ben).

Otroligt värre! :)

Tyvärr smolkades segerbägaren ned av min ohängda, önsketänkande fästmösökande ungspoling (som inte är så ung längre...) till byracka.
    Efter målgång så ruuuuusar han iväg mot en annan hund som står i och för sig rätt så långt bort, men i rak linje från sista hindret. Matten med sin hanhund (!) råkar ha placerat sig på samma ställe som löptiken i loppet innan. Min utsatta "målvakt" blir dock frånsprungen (precis som jag) av min plötsliga virvelvind till hund, men kutar rytande efter, (tack!) så Pingu hann aldrig riktigt fram till den främmande hunden, utan han tog åt sig av tillrättavisningen.
    Jag ber matten om ursäkt, men hon blev nog rädd för vad som kunde ha hänt; vill - förstås - inte riskera att hennes veka (?) hund blir utsatt för dylikt. Jag förstår henne, och självklart får inte Pingu uppföra sig så här, men hundar är just hundar. Men samtidigt så är det en risk att incidenter kan hända (även om vi gör allt vi kan för att förhindra det) när man deltar på tillställningar där flera hundar samlas. 
    Det är mitt ansvar att min hund uppför sig, precis som det är mitt ansvar att lära mig - och min hund - att hantera incidenter som till exempel att främmande hund kommer nära... I bästa av världar ska det inte hända, men... den här världen är i och för sig vår bästa (och enda), men den är befolkad av massor med misstag samt full av den mänskliga faktorn.

Förstås... kan jag inte riktigt glädjas åt dagens framgångar. Under hela första timmen av hemfärden så spenderade mina tankar runt min hunds ofog, hur jag ska fortsätta jobba mot det, hur andra tävlande upplever det samt hur arrangörer kan hjälpa till.
    Redan där på tävlingen, så kom min ena "målvakt" på idéen om att man skulle vilja ha en typ riktig fålla efter målgången, som fysiskt hejdar upp utspringande hundar. Vi spånande även om att "målvakten" skulle försöka locka med nån kamptrasa/leksak, men det sistnämnda kom vi båda överens om direkt att Pingen skulle med största sannolikhet inte lägga märke till viftande leksaker.

Sedan ensam i bilen, så spånade jag vidare på "målgångsfållan"...
    Agilityentuisaster vurmar ju för säkerheten på agilitybanan, konstruerar så säkra hinder som möjligt för att minimera skaderisker - ifall - hunden råkar komma fel i sin ansats att forcera hindren, men kanske borde vi även blicka ut över hela tävlingsområdet för att försöka minimera incidenter hundarna emellan? Många arrangörer har ju (äntligen) till exempel börjat använda riktig fysisk "belöningslåda" (plats man kan lägga sin hunds leksak efter målet) som man även ofta placerar upp från marken (på ex stol eller liknande) för att minimera incidenter att två (eller flera) hundar rusar fram samtidigt till samma leksak eller att någon hund glufsar i sig hel plastpåse med godisar.

Min dröm vore en riktig fysisk målfålla (inte enbart kantband på marken), typ ett kort, enklare staket på ett par meter efter målfållan för att hejda upp/samla in banutspringande hundar - som givetvis inte ska ersätta vanlig simpel hunduppfostran (!) - utan helt enkelt en säkerhetsfråga. Eller skulle en sådan målfållaavspärrning bara vara i vägen..? Hm?

Stort tack till Anneli och Annika för filmande, målvaktstagande samt prispallfotande! :)