Hundträningsnördigt

(november -25) 

 

Varför allt detta tjat om att hunden ska vara lugn och "balanserad" samt göra saker "för att du är du" (alltså hundägaren)?
 

 

Min önskan är att jag vill ha en glad och trygg hund.

  Jag vill att den ska göra som jag säger, men jag bryr mig inte om om den gör det för godis, lek, klapp etc eller för att den gör det för att just jag säger åt den att göra det jag nu vill att den ska göra. 
 

Jag tycker det är tråkigt att man ibland får uppfattningen att vissa tycker att det är fel om en hund är lydig för en godbit etc och inte bara för att lyda just sin matte/husse. Men om en hund är lydig för en godbit - och det funkar - är det ändå så himla fel? Ska folk som inte har "det där hundigt extra" i sig inte få ha hundar?
 

Okej, jag kanske tar det lite personligt. Mina hundar lyder mig helt klart bättre om/när jag har en godbit i handen. Men å andra sidan, så har jag haft egen hund sen 1990 och jag tycker att det har väl gått ganska bra ändå. Jag tycker om man är så himla noga med att hunden ska lyda "bara för att" så är man väldans egotrippad. 😉 Som sagt, så länge som det funkar - vad är problemet? 

"Men om du har glömt godiset hemma då? Hur gör du då, då?" 
  Öh? Att glömma godiset är som att glömma hunden. Det finns bara inte. Och för att vara petig, jag skrev att de lyder bättre - inte att de inte lyder alls. Just det, ja!

Jag vill (!) att hunden plötsligt kan hitta på eget. Att den visar framtassarna. Att den har en egen vilja. Jag vill att den ibland får för sig lite busiga påhitt - och så skrattar vi tillsammans (förhoppningsvis).
 

Men självklart ska den förstås hörsamma, lyda mig, om/när jag säger åt den att göra nåt annat.

Jag blir "skogstokig" om min hund skulle få för sig att gå jämte mig längre stunder på promenaden. Detta förklarar varför alla mina hundar har varit dragiga.

Jag vill se och beundra hela min fina hund (vilket jag ju inte kan om den går där klistrad tätt intill min sida). Jag vill se den nosa runt. Jag vill se att den uppskattar promenaden. Jag vill se att den aktiverar sina sinnen. Om/när det blir på bekostnad av att den drar i kopplet eller att jag måste lite uttråkat vänta in den, så tar jag det. Och ja, jag har ett kommando som lyder "Bråttom!". 😉

 

Visst, vi har våra egna regler i min lilla flock/familj. Exempelvis:

• Det är "dödsstraff" 😉  på att skutta ur bilen innan mitt "Varsågod!" (jo, det kan faktiskt bli dödsstraff på det... )

• Det är förbjudet att ta nåt från ett bord. Hunden kan däremot ofta få en belöning för att den "höll sig på mattan", dvs för att den inte föll för frestelsen att sno mattes macka. En hund gör det som lönar sig.

• På promenaden. Om vi har stannat upp för en kort klapp- och smek-stund, så får hunden inte bara fortsätta gå utan att först ge mig en kort frågande blick "Ska vi fortsätta gå nu?". Om hunden skulle tjuvstarta så står jag bara envist kvar, slår ut med armarna och säger "Nä, nu fuskar du!". Hunden kommer tillbaka; och vi gör om, ett nytt försök.

• Kommandot "Kvar!" ska lydas tills matte säger nåt annat. Om inte, så blir matte grinig och sur - på sig själv och tänker: "Måste träna mer på det här!". Det samma gäller inkallning.

Jo, visst kan jag bli sur och arg på mig hund - men det har inget med hundträning att göra. Ömsesidig respekt gäller. Vi är schyssta mot varandra. Vi har en "deal". Vi jobbar tillsammans. Har ömsesidig respekt.

Nåt annat som man ofta hör är att ens hund inte ska ha någon förväntan. Hur sjutton får man bort den? (Och för all del varför?)

Man blir uppmanad att åka iväg nånstans och låta hunden vara. Den ska inte få göra nåt alls.

 Hm? Okej, ska man alltså ta bilen, åka iväg nånstans och sen sitta kvar i bilen? Jag menar, om jag tar ut hunden ur bilen så får ju hunden en förväntan direkt. Eller rättare sagt, så fort jag öppnar bakluckan! En förväntan att få nosa, titta, vädra nya dofter. När sjutton ska man få rasta hunden? 😀
 

Min grundregel: Det ska vara roligt att ha hund. Det ska vara roligt att vara hund.