Varför är det så fult eller fel att hunden har en förväntan? Varför är det fint och rätt när hunden är lugn och helt nollställd? När den har... inga känslor... är ett tomt... skal?
Bara för att jämföra. Ja, jag själv är ju också ett flockdjur och har typ samma/liknande känslor som en hund, men lite på ett annorlunda sätt och av andra orsaker, men ändå typ samma.
Ett exempel från ens vanliga vardag:
Det är nedräkning på jobbet. Det vill säga en timme kvar till stängning. Med andra ord, jag har en förväntan på att snart få åka hem. Min känsla, min förväntan, är en positiv känsla; snart är det dags. Jag känner mig smått peppad.
Nu slår klockan stängning. Jag känner en positiv lättnadskänsla när jag stänger butiksentrén och packar ihop mina prylar. Min hund är förväntansfull när han ser mig plocka undan jobbprylar. Han uttrycker sin glädje när jag tar fram kopplet. Vi båda är glada över att vi får gå ut. Vi går vår promenad mot bilen
.
På hemvägen stannar vi till för att handla middag. När jag passerar matvarubutikens entré känner jag en positiv förväntan att just den maten jag nu har önskat mig ska finnas. Jag känner en glädje när jag hittar det jag önskar. När jag inväntar att de som är före mig i kassakön ska bli klara känner jag en förväntan att snart ska jag få åka hem och äta min mat.
Tillbaka i bilen. Nu har jag en förväntan att bilen ska starta och att jag snart kommer vara hemma och få äta min middag. Bilen startar, och jag känner en positiv känsla att snart ska jag få sätta mig i TV-soffan och se mitt favvo-program medan jag äter min middag. Jag har med andra ord - som sagt - en förväntan på att få göra något trevligt: Få mat i magen, få underhållning samt avkoppling.
Alla dessa små förväntanskänslorna är ju som en positiv och trevlig krydda i vardagen. Varför ska vi missunna våra hundar denna småtrevliga känsla?
Dock, om maten hade varit slut i butiken eller om bilen inte hade startat eller om det varit elavbrott när jag kom hem så hade jag fått en negativ känsla. En besvikelse. En "utebliven belöning".
Allt hade plötsligt känts tomt och innehållslöst. Varför vill man att ens hund ska känna tomhet?
Ok, de menar att hunden ska känna sig tillfreds samt harmonisk (eller "balanserad" ett ord som många "anti-förväntan-folket" ofta väljer. Själv ryser jag av obehag av det ordet).
Hm? Tja, tillfreds och harmonisk kommer hunden väl känna sig när den är mätt, har fått rolig aktivitet och nu kan få sova tryggt i sin soffa/bädd. Harmonisk kan den väl även känna sig vid aktivitet.
Varför ska inte hunden få känna denna positiva "förväntanskrydda" i sitt liv? Är den mer harmonisk utan förväntankänsla? Är en lugn hund mer harmonisk än en som visar glädje? Varför måste ens hund "hela tiden" vara lugn? Är glädje oharmoniskt?
Varför är det mer rätt och fint när de är nollställda vid exempelvis promenaderna? Varför ska de göra tränings-/vardagsmoment "bara för att"? Lyda dig "bara för att du är du"? Är du så himla egotrippad?
Under en hunds vardag så gör den oftast inget annat än inväntar sin matte/husse. Varför ska hunden inte få visa upp framtassarna och hitta på lite eget? Jag menar då inom vettiga (hund- och människo-) ramar.
Har jag missuppfattat hela "en-hund-ska-inte-känna-förväntan-grejen"?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar