Hundnördigt - igen. Denna gång en fundering om förväntan.

 Varför är det så fult eller fel att hunden har en förväntan? Varför är det fint och rätt när hunden är lugn och helt nollställd? När den har... inga känslor... är ett tomt... skal? 

Bara för att jämföra. Ja, jag själv är ju också ett flockdjur och har typ samma/liknande känslor som en hund, men lite på ett annorlunda sätt och av andra orsaker, men ändå typ samma.

 

Ett exempel från ens vanliga vardag:
Det är nedräkning på jobbet. Det vill säga en timme kvar till stängning. Med andra ord, jag har en förväntan på att snart få åka hem. Min känsla, min förväntan, är en positiv känsla; snart är det dags. Jag känner mig smått peppad.
 

Nu slår klockan stängning. Jag känner en positiv lättnadskänsla när jag stänger butiksentrén och packar ihop mina prylar. Min hund är förväntansfull när han ser mig plocka undan jobbprylar. Han uttrycker sin glädje när jag tar fram kopplet. Vi båda är glada över att vi får gå ut. Vi går vår promenad mot bilen

.
På hemvägen stannar vi till för att handla middag. När jag passerar matvarubutikens entré känner jag en positiv förväntan att just den maten jag nu har önskat mig ska finnas. Jag känner en glädje när jag hittar det jag önskar. När jag inväntar att de som är före mig i kassakön ska bli klara känner jag en förväntan att snart ska jag få åka hem och äta min mat.

Tillbaka i bilen. Nu har jag en förväntan att bilen ska starta och att jag snart kommer vara hemma och få äta min middag. Bilen startar, och jag känner en positiv känsla att snart ska jag få sätta mig i TV-soffan och se mitt favvo-program medan jag äter min middag. Jag har med andra ord - som sagt - en förväntan på att få göra något trevligt: Få mat i magen, få underhållning samt avkoppling.

Alla dessa små förväntanskänslorna är ju som en positiv och trevlig krydda i vardagen. Varför ska vi missunna våra hundar denna småtrevliga känsla?

Dock, om maten hade varit slut i butiken eller om bilen inte hade startat eller om det varit elavbrott när jag kom hem så hade jag fått en negativ känsla. En besvikelse. En "utebliven belöning".

Allt hade plötsligt känts tomt och innehållslöst. Varför vill man att ens hund ska känna tomhet?

Ok, de menar att hunden ska känna sig tillfreds samt harmonisk (eller "balanserad" ett ord som många "anti-förväntan-folket" ofta väljer. Själv ryser jag av obehag av det ordet).

Hm? Tja, tillfreds och harmonisk kommer hunden väl känna sig när den är mätt, har fått rolig aktivitet och nu kan få sova tryggt i sin soffa/bädd. Harmonisk kan den väl även känna sig vid aktivitet.

 Varför ska inte hunden få känna denna positiva "förväntanskrydda" i sitt liv? Är den mer harmonisk utan förväntankänsla? Är en lugn hund mer harmonisk än en som visar glädje? Varför måste ens hund "hela tiden" vara lugn? Är glädje oharmoniskt? 

Varför är det mer rätt och fint när de är nollställda vid exempelvis promenaderna? Varför ska de göra tränings-/vardagsmoment "bara för att"? Lyda dig "bara för att du är du"? Är du så himla egotrippad? 
 

 

Under en hunds vardag så gör den oftast inget annat än inväntar sin matte/husse. Varför ska hunden inte få visa upp framtassarna och hitta på lite eget? Jag menar då inom vettiga (hund- och människo-) ramar.
 

Har jag missuppfattat hela "en-hund-ska-inte-känna-förväntan-grejen"? 

Hundträningsnördigt

(november -25) 

 

Varför allt detta tjat om att hunden ska vara lugn och "balanserad" samt göra saker "för att du är du" (alltså hundägaren)?
 

 

Min önskan är att jag vill ha en glad och trygg hund.

  Jag vill att den ska göra som jag säger, men jag bryr mig inte om om den gör det för godis, lek, klapp etc eller för att den gör det för att just jag säger åt den att göra det jag nu vill att den ska göra. 
 

Jag tycker det är tråkigt att man ibland får uppfattningen att vissa tycker att det är fel om en hund är lydig för en godbit etc och inte bara för att lyda just sin matte/husse. Men om en hund är lydig för en godbit - och det funkar - är det ändå så himla fel? Ska folk som inte har "det där hundigt extra" i sig inte få ha hundar?
 

Okej, jag kanske tar det lite personligt. Mina hundar lyder mig helt klart bättre om/när jag har en godbit i handen. Men å andra sidan, så har jag haft egen hund sen 1990 och jag tycker att det har väl gått ganska bra ändå. Jag tycker om man är så himla noga med att hunden ska lyda "bara för att" så är man väldans egotrippad. 😉 Som sagt, så länge som det funkar - vad är problemet? 

"Men om du har glömt godiset hemma då? Hur gör du då, då?" 
  Öh? Att glömma godiset är som att glömma hunden. Det finns bara inte. Och för att vara petig, jag skrev att de lyder bättre - inte att de inte lyder alls. Just det, ja!

Jag vill (!) att hunden plötsligt kan hitta på eget. Att den visar framtassarna. Att den har en egen vilja. Jag vill att den ibland får för sig lite busiga påhitt - och så skrattar vi tillsammans (förhoppningsvis).
 

Men självklart ska den förstås hörsamma, lyda mig, om/när jag säger åt den att göra nåt annat.

Jag blir "skogstokig" om min hund skulle få för sig att gå jämte mig längre stunder på promenaden. Detta förklarar varför alla mina hundar har varit dragiga.

Jag vill se och beundra hela min fina hund (vilket jag ju inte kan om den går där klistrad tätt intill min sida). Jag vill se den nosa runt. Jag vill se att den uppskattar promenaden. Jag vill se att den aktiverar sina sinnen. Om/när det blir på bekostnad av att den drar i kopplet eller att jag måste lite uttråkat vänta in den, så tar jag det. Och ja, jag har ett kommando som lyder "Bråttom!". 😉

 

Visst, vi har våra egna regler i min lilla flock/familj. Exempelvis:

• Det är "dödsstraff" 😉  på att skutta ur bilen innan mitt "Varsågod!" (jo, det kan faktiskt bli dödsstraff på det... )

• Det är förbjudet att ta nåt från ett bord. Hunden kan däremot ofta få en belöning för att den "höll sig på mattan", dvs för att den inte föll för frestelsen att sno mattes macka. En hund gör det som lönar sig.

• På promenaden. Om vi har stannat upp för en kort klapp- och smek-stund, så får hunden inte bara fortsätta gå utan att först ge mig en kort frågande blick "Ska vi fortsätta gå nu?". Om hunden skulle tjuvstarta så står jag bara envist kvar, slår ut med armarna och säger "Nä, nu fuskar du!". Hunden kommer tillbaka; och vi gör om, ett nytt försök.

• Kommandot "Kvar!" ska lydas tills matte säger nåt annat. Om inte, så blir matte grinig och sur - på sig själv och tänker: "Måste träna mer på det här!". Det samma gäller inkallning.

Jo, visst kan jag bli sur och arg på mig hund - men det har inget med hundträning att göra. Ömsesidig respekt gäller. Vi är schyssta mot varandra. Vi har en "deal". Vi jobbar tillsammans. Har ömsesidig respekt.

Nåt annat som man ofta hör är att ens hund inte ska ha någon förväntan. Hur sjutton får man bort den? (Och för all del varför?)

Man blir uppmanad att åka iväg nånstans och låta hunden vara. Den ska inte få göra nåt alls.

 Hm? Okej, ska man alltså ta bilen, åka iväg nånstans och sen sitta kvar i bilen? Jag menar, om jag tar ut hunden ur bilen så får ju hunden en förväntan direkt. Eller rättare sagt, så fort jag öppnar bakluckan! En förväntan att få nosa, titta, vädra nya dofter. När sjutton ska man få rasta hunden? 😀
 

Min grundregel: Det ska vara roligt att ha hund. Det ska vara roligt att vara hund.

 

Det goda ledarskapet

 

 (följande text antecknades augusti -25)

 

 I ojämna mellanrum blossar det upp... fighten mellan de två (?) hundträningslägren... 

Alltså... Jag gillar att läsa om hur "den andra sidan" tänker. Jag är dum nog att vilja försöka förstå hur de resonerar. Det som förundrar mig är:

1. Jag förstår inte när de pratar och tjatar om "det goda ledarskapet". Nu när ordet "ledarskap" har (oförtjänt?) fått en dålig klang - varför så envist fortsätta använda det?  
Varför inte vara mer smart och välja ett annat ord eller undvik det överhuvudtaget,, så fler vill fortsätta lyssna och kanske till och med hålla med?

2. Varför tar de inte till sig modernare forskning?
Att beröm, glada tillrop, belöning, smart träning i förekommande syfte etc höjer individen som därmed vill göra rätt och känner sig glad och stolt. 
Att tillrättavisningar, utskällningar, hårda ord, hårda tag och/eller utebliven belöning sänker de flesta individer. Jo, det finns de som blir taggade; "Jag ska minsann visa...!" Men då gör de rätt i en känsla av typ "hämnd" istället för i pur glädje samt samarbetsvilja.

3. En till sak jag inte riktigt begriper är att "Ledarskapsfolket" kan absolut använda sig av belöningar, men det nämns bara lite snabbt i förbigående i enstaka meningar. Krutet läggs däremot på att förklara tillrättavisningarnas förträfflighet - i långa stycken.  Är det måhända ett försök att bevisa för de själva att de har rätt? 
Men hur dessa tillrättavisningar rent konkret ska utföras nämns dock så gott som aldrig. Beror det på att de är smarta nog att  förstå att det är bäst att låta bli att berätta..? 
Slutligen...

4. Något jag nog aldrig kommer begripa är varför så många (finns även i "det andra lägret") inbillar sig att det är förbjudet att säga ordet/ljudet "Nej!". Att de tror att det inte finns några regler, att det inte finns några förhållningssätt i ens flock/familj. 
Om man nu blir osams i flocken/familjen så är det inte hela världen i och med flock-/familjekänslan är förhoppningsvis så pass stark; så den tål en kort stunds osämja. Men strax blir man vänner igen.

Fin relation

(sept -25) 

Intervjuar mig sjäv:

- Har du ett gott ledarskap över din hund?
- Öh? Det vet jag inte. Ledarskap..? Hm? Jag är.. helt enkelt hans matte! *rycker lite på axlarna*
- Vad innebär det då att vara hans matte?
- Eh? Rent juridiskt, det är mitt namn som står på köpekontraktet. Dvs det är jag som är ansvarig över allt han hittar på.  Det är också jag som lär honom grejer som underlättar för mig samt saker som är roligt även för honom, vilket i förlängningen också underlättar för mig...

 

Ovan är en frågeställning (som jag plitade ned sept -25) inspirerad av diskussioner på en känd hundcoachs Facebook-sida,(prata om att folk väljer att missförstå och känner sig obegripligt kränkta), där han uttryckte sina erfarenheter som följande (citat):

"Den som har en fin relation med sin hund pratar sällan om ´ledarskap´. Den som ofta pratar om ´ledarskap´ har sällan en fin relation med sin hund."

 

 (Blev faktiskt positivt överraskad av hans insikt. 👍 )

Läser igen min låtsas-intervju här ovanför. 

Haha! Med andra ord anser jag att jag har en fin relation med min hund, vilket nog de flesta tycker att de har med sina hundar - oavsett vad hunden själv egentligen tycker. Ja, vem vill erkänna att de har misslyckats, liksom. 😉

 

 

 Följdfråga:
Vad innebär en fin relation?

Zafir svarar:

En fin relation mellan matte och hund är att jag får frukost, lunch och middag precis hur många gånger om dygnet som jag vill. Och jag får skälla så högt och GÄLLT hur mycket jag vill och känner för. Och så får jag kuta hur jag vill i skogen. Och så ska matte ge mig hur många tuggben som jag vill. Flera stycken samma dygn. Så fort jag tuggat i mig ett så ska hon bjuda på ett till. Det samma gäller godis. Och så ska vi mysa i soffan och ligga nära varandra. Och så ska hon borsta mig så där mjukt när jag är uppe på trimbordet och ge mig godisar och få middag igen fast jag nyss fick det. Och så ska jag få gå ut när jag vill - även när vi är på jobbet. Och så ska jag alltid få flirta med mina fyrbenta kollegor - även när de löper. SPECIELLT när de löper. Förresten så ska jag få flirta med alla tikar jag möter. Och så ska jag få springa utan koppel hur jag vill ute på gatorna. Och så ... 

Jag, matte, avbryter nu min hund.

- Men Zaffe, hur skulle det gå? Om du fick göra allt det där? 
- Det skulle gå alldeles utmärkt!
- Nä, du skulle bli platt när du går mot rött ljus på övergångställena. Det räcker inte med att du bara trycker på övergångställeknappen, du måste även invänta grönt ljus. Du skulle bli tjock och fet så du inte orkar vara ute så länge som du tydligen egentligen vill. Du skulle  bli skjuten av markägare. Du skulle bli biten av okända hundar som tycker du är en ful typ, osv, osv.

Zafir funderar...
 

- Hm? Tror du, matte?
- Jag veeet! Jag är ju din matte.
- Äsch...