Hundnördigt - igen. Denna gång en fundering om förväntan.

 Varför är det så fult eller fel att hunden har en förväntan? Varför är det fint och rätt när hunden är lugn och helt nollställd? När den har... inga känslor... är ett tomt... skal? 

Bara för att jämföra. Ja, jag själv är ju också ett flockdjur och har typ samma/liknande känslor som en hund, men lite på ett annorlunda sätt och av andra orsaker, men ändå typ samma.

 

Ett exempel från ens vanliga vardag:
Det är nedräkning på jobbet. Det vill säga en timme kvar till stängning. Med andra ord, jag har en förväntan på att snart få åka hem. Min känsla, min förväntan, är en positiv känsla; snart är det dags. Jag känner mig smått peppad.
 

Nu slår klockan stängning. Jag känner en positiv lättnadskänsla när jag stänger butiksentrén och packar ihop mina prylar. Min hund är förväntansfull när han ser mig plocka undan jobbprylar. Han uttrycker sin glädje när jag tar fram kopplet. Vi båda är glada över att vi får gå ut. Vi går vår promenad mot bilen

.
På hemvägen stannar vi till för att handla middag. När jag passerar matvarubutikens entré känner jag en positiv förväntan att just den maten jag nu har önskat mig ska finnas. Jag känner en glädje när jag hittar det jag önskar. När jag inväntar att de som är före mig i kassakön ska bli klara känner jag en förväntan att snart ska jag få åka hem och äta min mat.

Tillbaka i bilen. Nu har jag en förväntan att bilen ska starta och att jag snart kommer vara hemma och få äta min middag. Bilen startar, och jag känner en positiv känsla att snart ska jag få sätta mig i TV-soffan och se mitt favvo-program medan jag äter min middag. Jag har med andra ord - som sagt - en förväntan på att få göra något trevligt: Få mat i magen, få underhållning samt avkoppling.

Alla dessa små förväntanskänslorna är ju som en positiv och trevlig krydda i vardagen. Varför ska vi missunna våra hundar denna småtrevliga känsla?

Dock, om maten hade varit slut i butiken eller om bilen inte hade startat eller om det varit elavbrott när jag kom hem så hade jag fått en negativ känsla. En besvikelse. En "utebliven belöning".

Allt hade plötsligt känts tomt och innehållslöst. Varför vill man att ens hund ska känna tomhet?

Ok, de menar att hunden ska känna sig tillfreds samt harmonisk (eller "balanserad" ett ord som många "anti-förväntan-folket" ofta väljer. Själv ryser jag av obehag av det ordet).

Hm? Tja, tillfreds och harmonisk kommer hunden väl känna sig när den är mätt, har fått rolig aktivitet och nu kan få sova tryggt i sin soffa/bädd. Harmonisk kan den väl även känna sig vid aktivitet.

 Varför ska inte hunden få känna denna positiva "förväntanskrydda" i sitt liv? Är den mer harmonisk utan förväntankänsla? Är en lugn hund mer harmonisk än en som visar glädje? Varför måste ens hund "hela tiden" vara lugn? Är glädje oharmoniskt? 

Varför är det mer rätt och fint när de är nollställda vid exempelvis promenaderna? Varför ska de göra tränings-/vardagsmoment "bara för att"? Lyda dig "bara för att du är du"? Är du så himla egotrippad? 
 

 

Under en hunds vardag så gör den oftast inget annat än inväntar sin matte/husse. Varför ska hunden inte få visa upp framtassarna och hitta på lite eget? Jag menar då inom vettiga (hund- och människo-) ramar.
 

Har jag missuppfattat hela "en-hund-ska-inte-känna-förväntan-grejen"? 

Hundträningsnördigt

(november -25) 

 

Varför allt detta tjat om att hunden ska vara lugn och "balanserad" samt göra saker "för att du är du" (alltså hundägaren)?
 

 

Min önskan är att jag vill ha en glad och trygg hund.

  Jag vill att den ska göra som jag säger, men jag bryr mig inte om om den gör det för godis, lek, klapp etc eller för att den gör det för att just jag säger åt den att göra det jag nu vill att den ska göra. 
 

Jag tycker det är tråkigt att man ibland får uppfattningen att vissa tycker att det är fel om en hund är lydig för en godbit etc och inte bara för att lyda just sin matte/husse. Men om en hund är lydig för en godbit - och det funkar - är det ändå så himla fel? Ska folk som inte har "det där hundigt extra" i sig inte få ha hundar?
 

Okej, jag kanske tar det lite personligt. Mina hundar lyder mig helt klart bättre om/när jag har en godbit i handen. Men å andra sidan, så har jag haft egen hund sen 1990 och jag tycker att det har väl gått ganska bra ändå. Jag tycker om man är så himla noga med att hunden ska lyda "bara för att" så är man väldans egotrippad. 😉 Som sagt, så länge som det funkar - vad är problemet? 

"Men om du har glömt godiset hemma då? Hur gör du då, då?" 
  Öh? Att glömma godiset är som att glömma hunden. Det finns bara inte. Och för att vara petig, jag skrev att de lyder bättre - inte att de inte lyder alls. Just det, ja!

Jag vill (!) att hunden plötsligt kan hitta på eget. Att den visar framtassarna. Att den har en egen vilja. Jag vill att den ibland får för sig lite busiga påhitt - och så skrattar vi tillsammans (förhoppningsvis).
 

Men självklart ska den förstås hörsamma, lyda mig, om/när jag säger åt den att göra nåt annat.

Jag blir "skogstokig" om min hund skulle få för sig att gå jämte mig längre stunder på promenaden. Detta förklarar varför alla mina hundar har varit dragiga.

Jag vill se och beundra hela min fina hund (vilket jag ju inte kan om den går där klistrad tätt intill min sida). Jag vill se den nosa runt. Jag vill se att den uppskattar promenaden. Jag vill se att den aktiverar sina sinnen. Om/när det blir på bekostnad av att den drar i kopplet eller att jag måste lite uttråkat vänta in den, så tar jag det. Och ja, jag har ett kommando som lyder "Bråttom!". 😉

 

Visst, vi har våra egna regler i min lilla flock/familj. Exempelvis:

• Det är "dödsstraff" 😉  på att skutta ur bilen innan mitt "Varsågod!" (jo, det kan faktiskt bli dödsstraff på det... )

• Det är förbjudet att ta nåt från ett bord. Hunden kan däremot ofta få en belöning för att den "höll sig på mattan", dvs för att den inte föll för frestelsen att sno mattes macka. En hund gör det som lönar sig.

• På promenaden. Om vi har stannat upp för en kort klapp- och smek-stund, så får hunden inte bara fortsätta gå utan att först ge mig en kort frågande blick "Ska vi fortsätta gå nu?". Om hunden skulle tjuvstarta så står jag bara envist kvar, slår ut med armarna och säger "Nä, nu fuskar du!". Hunden kommer tillbaka; och vi gör om, ett nytt försök.

• Kommandot "Kvar!" ska lydas tills matte säger nåt annat. Om inte, så blir matte grinig och sur - på sig själv och tänker: "Måste träna mer på det här!". Det samma gäller inkallning.

Jo, visst kan jag bli sur och arg på mig hund - men det har inget med hundträning att göra. Ömsesidig respekt gäller. Vi är schyssta mot varandra. Vi har en "deal". Vi jobbar tillsammans. Har ömsesidig respekt.

Nåt annat som man ofta hör är att ens hund inte ska ha någon förväntan. Hur sjutton får man bort den? (Och för all del varför?)

Man blir uppmanad att åka iväg nånstans och låta hunden vara. Den ska inte få göra nåt alls.

 Hm? Okej, ska man alltså ta bilen, åka iväg nånstans och sen sitta kvar i bilen? Jag menar, om jag tar ut hunden ur bilen så får ju hunden en förväntan direkt. Eller rättare sagt, så fort jag öppnar bakluckan! En förväntan att få nosa, titta, vädra nya dofter. När sjutton ska man få rasta hunden? 😀
 

Min grundregel: Det ska vara roligt att ha hund. Det ska vara roligt att vara hund.

 

Det goda ledarskapet

 

 (följande text antecknades augusti -25)

 

 I ojämna mellanrum blossar det upp... fighten mellan de två (?) hundträningslägren... 

Alltså... Jag gillar att läsa om hur "den andra sidan" tänker. Jag är dum nog att vilja försöka förstå hur de resonerar. Det som förundrar mig är:

1. Jag förstår inte när de pratar och tjatar om "det goda ledarskapet". Nu när ordet "ledarskap" har (oförtjänt?) fått en dålig klang - varför så envist fortsätta använda det?  
Varför inte vara mer smart och välja ett annat ord eller undvik det överhuvudtaget,, så fler vill fortsätta lyssna och kanske till och med hålla med?

2. Varför tar de inte till sig modernare forskning?
Att beröm, glada tillrop, belöning, smart träning i förekommande syfte etc höjer individen som därmed vill göra rätt och känner sig glad och stolt. 
Att tillrättavisningar, utskällningar, hårda ord, hårda tag och/eller utebliven belöning sänker de flesta individer. Jo, det finns de som blir taggade; "Jag ska minsann visa...!" Men då gör de rätt i en känsla av typ "hämnd" istället för i pur glädje samt samarbetsvilja.

3. En till sak jag inte riktigt begriper är att "Ledarskapsfolket" kan absolut använda sig av belöningar, men det nämns bara lite snabbt i förbigående i enstaka meningar. Krutet läggs däremot på att förklara tillrättavisningarnas förträfflighet - i långa stycken.  Är det måhända ett försök att bevisa för de själva att de har rätt? 
Men hur dessa tillrättavisningar rent konkret ska utföras nämns dock så gott som aldrig. Beror det på att de är smarta nog att  förstå att det är bäst att låta bli att berätta..? 
Slutligen...

4. Något jag nog aldrig kommer begripa är varför så många (finns även i "det andra lägret") inbillar sig att det är förbjudet att säga ordet/ljudet "Nej!". Att de tror att det inte finns några regler, att det inte finns några förhållningssätt i ens flock/familj. 
Om man nu blir osams i flocken/familjen så är det inte hela världen i och med flock-/familjekänslan är förhoppningsvis så pass stark; så den tål en kort stunds osämja. Men strax blir man vänner igen.

Fin relation

(sept -25) 

Intervjuar mig sjäv:

- Har du ett gott ledarskap över din hund?
- Öh? Det vet jag inte. Ledarskap..? Hm? Jag är.. helt enkelt hans matte! *rycker lite på axlarna*
- Vad innebär det då att vara hans matte?
- Eh? Rent juridiskt, det är mitt namn som står på köpekontraktet. Dvs det är jag som är ansvarig över allt han hittar på.  Det är också jag som lär honom grejer som underlättar för mig samt saker som är roligt även för honom, vilket i förlängningen också underlättar för mig...

 

Ovan är en frågeställning (som jag plitade ned sept -25) inspirerad av diskussioner på en känd hundcoachs Facebook-sida,(prata om att folk väljer att missförstå och känner sig obegripligt kränkta), där han uttryckte sina erfarenheter som följande (citat):

"Den som har en fin relation med sin hund pratar sällan om ´ledarskap´. Den som ofta pratar om ´ledarskap´ har sällan en fin relation med sin hund."

 

 (Blev faktiskt positivt överraskad av hans insikt. 👍 )

Läser igen min låtsas-intervju här ovanför. 

Haha! Med andra ord anser jag att jag har en fin relation med min hund, vilket nog de flesta tycker att de har med sina hundar - oavsett vad hunden själv egentligen tycker. Ja, vem vill erkänna att de har misslyckats, liksom. 😉

 

 

 Följdfråga:
Vad innebär en fin relation?

Zafir svarar:

En fin relation mellan matte och hund är att jag får frukost, lunch och middag precis hur många gånger om dygnet som jag vill. Och jag får skälla så högt och GÄLLT hur mycket jag vill och känner för. Och så får jag kuta hur jag vill i skogen. Och så ska matte ge mig hur många tuggben som jag vill. Flera stycken samma dygn. Så fort jag tuggat i mig ett så ska hon bjuda på ett till. Det samma gäller godis. Och så ska vi mysa i soffan och ligga nära varandra. Och så ska hon borsta mig så där mjukt när jag är uppe på trimbordet och ge mig godisar och få middag igen fast jag nyss fick det. Och så ska jag få gå ut när jag vill - även när vi är på jobbet. Och så ska jag alltid få flirta med mina fyrbenta kollegor - även när de löper. SPECIELLT när de löper. Förresten så ska jag få flirta med alla tikar jag möter. Och så ska jag få springa utan koppel hur jag vill ute på gatorna. Och så ... 

Jag, matte, avbryter nu min hund.

- Men Zaffe, hur skulle det gå? Om du fick göra allt det där? 
- Det skulle gå alldeles utmärkt!
- Nä, du skulle bli platt när du går mot rött ljus på övergångställena. Det räcker inte med att du bara trycker på övergångställeknappen, du måste även invänta grönt ljus. Du skulle bli tjock och fet så du inte orkar vara ute så länge som du tydligen egentligen vill. Du skulle  bli skjuten av markägare. Du skulle bli biten av okända hundar som tycker du är en ful typ, osv, osv.

Zafir funderar...
 

- Hm? Tror du, matte?
- Jag veeet! Jag är ju din matte.
- Äsch...

(Hund-)möten och passager

 Hoppar direkt in i olika möten och passager tillsammans med min hund. Inte i kontinuerlig ordning utan hoppar hit och dit i tiden i takt hur mötena poppar upp i minnet.

Ok, jag är inte alltid bäst. Minns hundmötet mitt i gångtunneln på min väg mot jobbet. Jag vet att Zafir - före detta (?) utfallshund - har haft issues mot denna blyga och försynta springer spaniel.

Den mötande hunden går och gömmer sig bakom sin husses ben. Jag är övertygad om att Zaf kommer gå förbi, så jag har tagit upp godis i handen (för dagen små ostbitar) för att vara beredd att belöna min före detta (?) byracka. Jag håller ostbitarna i samma hand som kopplet. Zafir kommer givetvis att uppföra sig väl....

Vilket han icke gjorde! Zaf kastar sig med all sin kraft mot den andra hunden, tvärs över gångvägen. Osten som nu är halvsmält i handen gör kopplet halt. Kopplet gliiider i handen. Självklart kommer det förstås också en cyklist precis som Zafir gör sitt utfall. Cyklisten blir nu tvungen att tvärnita så däcken tjuter mot asfalten. Jag skäms.

Det här ovan var för några år sedan. Nu (!) anser jag att Zafir verkligen är en före detta utfallsjycke. Men jag är numera alltid mer beredd. Men ifall jag ändå skulle misslyckas, så... Tja, man är inte bäst jämt. 😉 Jag blir numera inte lika besviken och bedrövad om det går åt skogen. Jag tänker bara att nästa gång, då ska vi lyckas, Zafir och jag.

Anledningen att ovanstående nämns här är för jag veeet. Jag vet att man ibland kan misslyckas. Det viktiga är att man lär sig, tränar och kommer ihåg till nästa gång.

Nu till de andra hundägarna, de där som man ju möter lite då och då...

Okej, vilken ska vi börja med?

Zafir och jag är på väg mot jobbet. Går på promenadstråket som går parallellt med kanalen. Bortom bron som vi ska gå över går en husse med två små lurvisar. Båda är lösa. (!) Jag tycker mig se att den ena är en valp. Valpen upptäcker oss. Denne går med kavata och bestämda steg rakt mot Zafir och mig. 

Zafir ogillar valpar. Det är något som jag bittert vet, och jag chansar inte. Jag ropar till hussen. Det enda som nu hände är att den vuxna hunden också kommer farandes mot oss. *suckar* Jag skulle kanske ha varit tyst...

Zafir gör en stark markering mot den ena hunden som typ "duckar" och hoppar undan. Hussen har nu precis hunnit fram och han hivar kvickt den jycken som nu är närmast Zafir upp i famnen. Den andra motar han bort med benen. Zafir och jag går lugnt därifrån. 

Cirka ett år senare. Samma scenario, jag och Zaf är på väg mot jobbet. Jag ser på avstånd hussen gå över bron  Han har - som vanligt - sina två små lurvisar lösa (jag har sett dom flera gånger tidigare, men på behörigt avstånd, hundarna är alltid lösa). Hussen går och pratar med en kompis. Medan vi kommer allt närmare funderar jag på hur jag ska reagera om de två småjyckarna kommer springande mot oss. Ska jag göra "utfall" och skrämma iväg dom? Hm? Alltså precis det jag inte vill att Zafir ska göra. Nä, det är nog inte en jättebra strategi...

 Precis innan vi kommer att mötas, så tycker jag mig se att hussen med de små lurvisarna verkar ta omväg bakom parkbänkarna. Bra! I och med det så går jag bara längst ytterst på motsatt sida av gångvägen, och inte i en båge ända ut i gräset mot kanalstrandkanten, typ.

Haha! Nä, hussen går hitom parkbänkarna - och hans nu unghund går med bestämda och kavata steg mot Zafir och mig. Hussen ropar "Kom hit!". Den lilla lurvisen kommer allt närmare oss. "Kom hit!!", ropar han nu med allt strängare röst. Den lilla lurvisen bryr sig inte, men stannar upp något. Zafir och jag går med raska och bestämda steg bort därifrån. Zafir är jätteduktig. Han får beröm. 

När vi sen vänder upp mot bron, sneglar jag bortåt mot hussen - och upptäcker att den lilla lurvisen hade följt efter oss. Jag ser hussens och hans kompis ryggtavlor lugnt gå bortåt - utan att vända sig om och kolla om hans hund kommer efter. De är nog minst 25-30 meter ifrån varandra. Nu stannar den lilla lurven upp, vänder och springer ikapp sin husse.

Jag fattar inte hur hussen vågar! Alltså, han borde ju ha kommit ihåg oss. Och förutom det så är det ju en trafikerad väg precis intill. Visserligen är det en häck emellan, men den är mycket gles, på vissa ställen helt obefintlig samt så har den även öppningar för gångvägen. Häcken är hur lätt som helst att springa igenom för en liten lurvis ifall något skulle locka den mot trafiken. Exempelvis en annan hund (just det) eller fågel skulle ju kunnat gå där....

 

Gångvägen längs kanalen, en kväll, på väg mot infartsparkeringen.

 

Nästa berättelse...

Samma ställe. Jag och Zafir är åter igen på väg mot jobbet. Jag är sen. Självklart kommer vi möta den där hunden som är hur glad som helst - men så olydig. Zafir gillar honom inte. Matten har förutom sin bångstyriga hund även en sån där dramatenväska i händerna.

Jag ser dom redan på håll, så jag tar ut ordentligt avstånd och går bakom parkbänkarna. Då stannar matten. Hon vänder! Så nu går vi åt samma håll. Det var inga problem för mig, men hon har lite svårt att hålla reda på både yster slyngel och dramatenvagnen.

Jag begriper inte. Hon vet ju. Hon måste ju komma ihåg våra tidigare möten. Varför inte bara fortsätta framåt, eller åtminstone vänta en liiiten stund innan hon vänder, tills Zafir och jag har kommit ifrån dom?

Nästa historia är mest en fundering...

Åter igen är Zaf och jag på väg mot jobbet. Jag ser på avstånd att den äldre mannen med två små bjäbbiga jyckar sitter vid den nu berömda parkbänken. Okej, hans hundar är denna gång helt tysta, men de brukar alltid bjäbba mot Zafir.

En kvinna med rullator samt liten dvärghund är på väg att passera parkbänkarna. Ett annat ekipage med en något större hund spatserar raskt förbi oss allihopa. Den äldre mannens två bjäbbhundar är fortfarande helt tysta. Tills Zafir och jag passerar dom. 

"Bjäbb! Bjäbb! Bjäbb!". Zafir glor ogillande mot dom. Han tar sats för att göra utfall mot de två bjäbbisarna. Men det gör han inte - för han hejdade sig - helt självmant! Han får värsta berömmet från sin glada matte. Haha! För utomstående måtte det sett ut som om jag berömde honom för att han var på väg att göra utfall. Jag berömde att han hejdade sig och kollade in mig. Duktig hund!

Lite lustigt ändå att de två småhundarna helt klart hatar Zafir, men har inte så mycket emot andra hundar.

Apropå småhundar...

Åter igen är Zafir och jag på väg mot jobbet. Efter gångtunneln svänger vi av åt höger mot centrum. Där går en husse med en liten jycke.

 "Gå förbi!", uppmanar jag Zafir, lugnt och lite småglatt. Den lilla hunden gruffar och har sig varav hans husse säger ilsket åt sin hund att vara tyst. Samtidigt lyfter han helt enkelt upp sin hund i luften. Alltså med kopplet. Hundstackaren hänger i luften - i halsbandet!! Hunden fortsätter oavbrutet att gruffa, men rösten är på grund av halsbandets tryck mot stämbanden nu mycket skrovligare. Hussen går bortåt med sin hund hängande i luften i flera sekunder innan dess tassar åter får markkänning. Stackars hund, tänker då jag!

 

 

Nästa möte, typ samma tema. Zafir och jag på koppelpromenad här hemma. På långt avstånd ser vi att vi har nog ett möte på gång. Mycket riktigt så svänger de av mot oss. En matte med liten hund i ena handen, i den andra handen manövrerar hon en mobiltelefon. Denna matte körde typ samma "teknik" som föregående historias husse. Man lyfter helt enkelt sin gruffande lilla hund med hjälp av kopplet. Denna hund fick dock ha kvar sina baktassar på marken medan den fortsatte sitt gruffande. Matten fortsatte oavbrutet manövrera sin mobil med den andra handen. 

Alltså om det vore jag så hade jag kvickt lagt ned mobilen i fickan, förberett och pratat samt stöttat min hund genom mötet. Sen efteråt fortsatt med mobilen - om det nu var något viktigt, vilket ibland faktiskt kan vara - fast man är ute på promenad med hunden.

Okej, så har vi nästa hundmöteshistoria. 

Den utspelar sig också här hemma på koppelpromenaden. En matte med nån slags hund av "kamp/muskelhundsras". Som vanligt så förbereder jag Zaffe med orden "Gå förbi!" med lugn och glad röst. Till min glädje så ser jag att matten ägnar sin tid åt att träna sin hund. Hon pratar/kommunicerar med den medan den sitter vid vägkanten. Precis när Zafir och jag passerar dom hälsar jag glatt - och jag får ett leende "Hej!" tillbaka. "Vilka duktiga hundar vi har!", utbrister jag högt och lite glatt stolt. Detta hundmöte gjorde mig faktiskt glad. Jag fortsatte promenaden med ett stort leende på mina läppar.

Hihi! Kan hända att orsaken till att kamphundsmatten log glatt när hon hejade på oss kan bero på att jag även sa högt till Zafir "Vilken fin hund!" medan vi kom allt närmare. Det kan hända att kamphundsmatten hörde detta. Kan hända att hon inte är riktigt van att få höra sådana kommentarer... 

Shh! Jag ljög. Jag ska inte avslöja mina fördomar och även rädsla för dessa hundar. *viskar* Jag viskar för jag vill varken att Zafir eller matten ska höra mina ärliga tankar.

 

 

Nästa berättelse...

Jo! Härom dagen - den här gången på väg hem från jobbet. Zafir och jag går på trottoaren längs med P-huset. Vi möter en äldre man med rullator. Han skiner upp med ett stort leende när han ser Zafir. Han försöker hälsa på Zaffen - som oförskämt bara passerar honom. Jag ropar tillbaka Zaf. "Ska du inte hälsa?", säger jag glatt åt Zaffe, som nu artigt hälsar på den gamle mannen.

Mannen berättar att han har haft hund i hela sitt liv (men som jag förstod inte nu längre). "Hundar är livet det!", säger han med eftertryck. Jag håller med - också med emfas. 

Om jag minns rätt så mötte jag samma man även för cirka ett år sedan vid ungefär samma ställe, och vi hade exakt samma trevliga konversation medan han hälsade på Zaffen. 

Han påminde mig om för många år sedan när tre pensionärstanter, helt oberoende av varandra, ofta kom in till jobbet/butiken enkom för att hälsa på mina hundar. De bjöd mina hundar på godis, klappar och en och annan puss så deras glasögon blev alldeles neddreglade. Alla tre var nu hundlösa. De använde nog mina hundar som terapi för att dämpa deras hundsaknad.

 

Nästa hundmöte utspelar sig ett stenkast från min infart...

Zafir och jag hade varit på koppelpromenad här hemma. Vi var knappa 45-50 meter från vårt grindhål. Vi går faktiskt på "fel" sida av grusvägen, just för att vi ska ju alldeles strax svänga höger in till oss.

Rakt framför oss möter vi en matte med två stora hundar. Jag ser hur hon jobbar med sina hundar. De ska gå fint i kopplen - trots det stundande mötet med Zaffen och mig. I och med att matten behöver påminna sina hundar då och då så misstänker jag att de kan måhända ha "lite issues" angående hundmöten. 

I och med vi nu går rakt mot varandra, så får jag tanken att jag kanske bör gå över till motsatta sidan av vägen, och gå in en bit samt stanna på grannens infart och låta de passera medan Zafir och jag står stilla och inväntar att de går förbi, men... då kanske det blir svårare för dom än att Zafir och jag typ "försvinner" in på vår tomt.

Fast just för att matten och hundarna stannar upp lite då och då så inbillar jag mig att jag kommer hinna svänga in till mig och komma igenom grinden innan vi möts. När jag inser att så är inte fallet så försöker jag först gestikulera med handen och peka att vi ska in till grindhålet precis till höger (alltså åt vänster från mattens håll).

Fast hon fattar inte (förståeligt). Då ropar jag istället. "Vi går på "fel" sida för vi ska in där!", pekar jag. Varav hon ropar tillbaka bestämt samt något surt: "Vi går inte på fel sida!!"

"Nej, vi går på "fel" sida" för vi ska in där!", upprepar jag ropandes, men självklart kommer det en bil så min röst dränks i motorljudet. "Jag hör inte!!", ropar hon tillbaka. När bilen passerat så förklarar jag igen. Matten stannar upp. "Tackar!", säger jag och svänger in till mig. Innanför grinden kopplar jag loss Zafir. Han kutar genast upp på bergsknallen för godissök. När matten med de två hundarna lugnt och fint går förbi mitt grindhål säger jag "Vilka fina hundar!". Matten tackar. 😊

 

Okej, det var en massa möten. Nu kommer vi till passager...

Här (bilden nedan) har vi en dörr in till jobbet. För att komma in måste man blippa samt trycka en kod. Sedan har man cirka 20 sekunder på sig att ta sig igenom dörröppningen.

Zafir har bråttom. "Vi ska ju in och jobba!! Skynda, matte!! Men öppna dörren, då!!", gnyr han otåligt medan jag blippar, slår koden och försöker höra att dörrlåset klickar till, vilket inte alltid är så himla lätt att höra med tanke på sin högljutt gnyende jycke samt trafikbrus och järnvägen precis intill.

Bara för att försvåra dörrpassagen så trilskas ofta kodlåsmanicken, framför allt om det är minusgrader ute. Man får blippa, slå kod, blippa slå kod om och om igen tills den slutligen behagar låsa upp sig.

När man till slut kan öppna dörren så kastar sig Zafir i sin iver in genom öppningen. "Ja, jag har ju fått vänta i evigheter med du leker med den där blippmanicken istället för att bara öppna dörren!", gläfsar Zafir upphetsat. Jag bara åker efter Zafir, där jag sitter fast i andra änden av kopplet. Zafir får världens ryck i halsbandet när kopplet tar slut och det blir tvärnit. Ett obehag för oss båda. Jag är rädd om Zaffes hals.

Jag har läääänge tänkt att jag måste göra något åt denna dörrpassage. Så här kan vi inte ha det! 

 

 Händelsen som avgjorde att jag till slut tog tag i problemet var när jag förutom koppel, nyckelknippa med blipp och kodtryckande även bar på... något. Kommer faktiskt inte ihåg vad det var.

När dörrlåset äntligen behagade sig att öppnas (efter åtskilliga försök) så kastade sig Zafir - som vanligt genom dörröppningen - men den här gången höll jag kopplet i nyckelknippeblipphanden, som obönhörligt nu drogs med och slog i dörrposten och skrapade upp knogarna. Det gjorde ONT!! 

Nä! Nu får det vara slut på det här!! Men kan man lära om en åttaårig jycke som har denna ovana inpräntat i minst åtta år?

Jodå, det gick. Men den största utmaningen var just det där med tidspressen. Man har ju enbart cirka 20 sekunder på sig att ta sig igenom dörröppningen - innan det är risk för att larmet sätts igång.

Först upp med nyckelblippen. Kommendera "Backa!" eftersom Zafir har en benägenhet att stå med huvudet nästan tryckt mot dörren (som öppnas mot honom). Blipp och kod, lyssna efter klickljud som översköljs av trafikbrus precis intill, blipp och kod, lyssna efter klick osv. Samtidigt vara helt lugn så Zafirs otåliga gnyende inte eskalerar och överröstar ALLT.

*klick* Jag öppnar dörren, håller upp dörren med nyckelknippan fortfarande i handen (hinner inte lägga tillbaka i fickan) och ställer mig i dörröppningen samtidigt som jag säger "Kvar!". Jag säger sedan "Varsågod!" och Zaffe går lugnt genom dörröppningen. Så hade jag inbillat mig hur dörrpassagen skulle gå till...

Haha! Det där gick inte alls! Zafir tjuvstartade. Kastar sig in genom dörren. Nä! Ut igen. Stäng dörren innan larmet går igång. Blippa, slå kod, lyssna efter låsklicket, upprepa blippkodprocedur etc, etc. 

Nya försök. Blipp, kod, lyssna.. *klick* Jag säger "Kvar!", jag öppnar, håller upp dörren, ställer mig i dörröppningen medan jag håller upp vänsterhanden i ett tydligt "Stanna-kvar!"-handtecken. Zafir tjuvstartar igen!! "Jag har ju bråttom ju!!", visar Zafir oförstående samt otåligt. Nä! Ut igen. Stäng dörren innan larmet... osv, osv.

Om igen. Blipp, kod, lyssna... *klick* Jag säger "Kvar!", jag öppnar, håller upp dörren, ställer mig i dörröppningen medan jag håller upp vänsterhanden i övertydligt "Stanna-kvar!"-handtecken. Zafir lyssnar minutiöst. Min "Stanna-kvar"-hand visar sedan med en lugn och överdrivet tydlig gest mot mitt vänsterben samtidigt som jag säger "Här!"*. Zaffe går lugnt till min sida. Utan ryck i vare sig i sig själv eller i mig. Zaffen får en godbit. Yes! Yes!

 

* Här! istället för Varsågod! plus övertydligt handtecken. Tänk att en sådan liten grej kan göra en sådan stor skillnad.

 

Numera går denna dagliga dörrpassage som på räls. Ja, om det inte vore för det oberäkneliga dörrlåset och bruset från trafiken och tåget utanför som överröstar det efterlängtade låsklicket.  Numera hinner jag faktiskt ofta även stoppa tillbaka nyckelknippan i fickan innan jag öppnar dörren. 

Och ibland så behöver jag inte ens säga "Backa!" utan Zafir gör så helt på eget initiativ (så han inte får dörren i huvudet när jag öppnar, inte för att han skulle bry sig).

Zafir, lurvtuss, är lite kär. 😍

Nu de närmaste dagarna (misstänker att han är lite förälskad, många söta löpisar i omlopp) så har det dock blivit bakslag, men så är det med hundträning. Det är bara att ta nåt steg bakåt (bli tydligare och vara envis), så är man tillbaka på rälsen igen. 👍

Bonushistoria:

Det här var många år sedan. Zafir var slyngel. Vi tränade alltid vid varje hundmöte. Fram med godis för att associera främmande hundar som något positivt. Jag berömmer Zafir rikligt och glatt. Jag är helt koncentrerad på min hund som går fint vid min sida. Till min förvåning så upptäcker jag att den mötande hunden plötsligt är precis framför mina fötter. 😮 Jag snubblar nästan över den. "Jag vill också ha!!", tigger den förväntansfullt. Ja, den främmande hunden hade ett lååångt koppel.

Som tur är har inte Zaffe mycket till resursförsvar. 😉😊