Stor- o lillnosarna: Första torsdagen - och fredagen

Idag, torsdag, är den första dagen sen Zafir-valpen flyttade in som Pingu inte har givit honom en rejäl "åthutning", och då har ändå Zafir lite då och då utmanat sitt öde. Nja, nu överdriver jag lite med åthutningarna; det är faktiskt enbart totalt fyra rejäla sådana sen valpen flyttade in sent i lördags kväll.
Zafir har ju faktiskt lärt sig av sina misstag och ofta hållit sig på behörigt avstånd. Samtidigt har även Pingu förstått att man morrar först varnande innan "blixten slår ned". Vet inte, men jag har till och med flera gånger berömt Pingu när han har lyft på läpparna och morrat. Det kanske är helt fel, men jag tänker som så att han är duktig när han använder "små bokstäver" och kommunicerar istället för att bara brutalt attackera utan minsta förvarning.

Bild från första kvällen; Pingu buffar lite försiktigt trevande med tassen på Zafir-valpen.

Jo, sen får jag ju inte glömma bort att nämna att Pingu faktiskt också har - från dag ett - även visat upp sin välvilliga sida; nosat nyfiket runt Zafirs öron, buffat lite med nosen och givetvis även provat om det går att bumpa valpstackarn - och jag har berömt detta - faktiskt även bumpförsöken - men även också lite förmanande sagt: "Försiktigt", typ kommando som han (borde) känna till.

Igår, när vi gick i den långa korridoren från jobbet, då en "vi-ska-gå-hem-upprymd" Pingu lite kvickt gav Zafir en sån där "flocksamhörighetsdutt" i förbifarten - då log jag.

Nu på kvällen (torsdag) har Zafir till och med sträckt sig upp och nosat försiktigt mot Pingus nos, och Pingu, i sin tur, stelnade inte till med hög darrande svans. Givetvis förstärkte jag de vänliga sinnesstämningarna med att lugnt berömma och/eller locka dom att röra på sig. Det var även antydan till lekinviter, så förhoppningsvis så börjar Pingu att tina upp, men jag ropar inte hej än - och så sen kommer Zafirs tonårsperiod också...

Jo, jag måste även berätta. Den senaste åthutningen Pingu gjorde var igår (onsdag) på jobbet - och Zafir skrek som en stucken gris så hela köpcentrumets väggar skallrade.
Det hela var egentligen helt mitt fel. Zafir åt sitt lunchmål, och dum som jag är (fattar inte hur jag kunde vara så orutinerat dum i huvudet) så får jag för mig att jag skulle hinna kuta ned till nedervåningen för att hämta vatten för att skölja/tvätta bort kisspölen vid ytterdörren (ja, jag missade att ta ut valpen, bara det var orutinerat dumt). Jag hann inte längre än till att tända lyset på toan innan jag hör världens råkurr på ovanvåningen följt av Zafirs vettskrämda skriiiiiik. Jag rusar upp till undsättning.

Hur kunde jag vara så dum att tro att jag skulle hinna? Min arbetskamrat som bevittnade det hela berättade sen att Zafir hade ätit sin mat, men sen gjort en liten "mikropaus" i glufsandet - och då rusade förstås Pingu dit och mumsade/slickade matskålen. Men Zafir vänder förstås tillbaka mot matskålen för att fortsätta att äta/slicka skålen... Ja, ni fattar va?

Min stackars arbetskamrat vart helt förstörd av incidenten. Jag misstänker att det här kommer ge djupa ärr i hennes arma själ. Så idag - varje gång Zafir och Pingu råkar vara intill varandra - så får stackarn hjärtsnurp.
Ja, det är lätt det där att spänna sig. Jag vet. Jag gör detsamma - inombords, men försöker - med hela min skådespelartalang (?) - att inte visa nåt utåt.
Det har hänt flertal gånger här hemma att det har uppstått situationer som skulle kunna vara upprinnelse till "åthutning", till exempel att Pingu ligger i hallen, Zafir och jag är ute i köket, jag går sen ut i vardagsrummet (alltså passerar Pingu) - och jag vet att Zafir kommer att följa efter... med andra ord passera Pingu väldigt nära... och det har tydligen gått bra bakom min rygg. Och jag har därmed tänkt: "Ibland är det bara bra att man inte ser vad som händer (så att mina egna förutfattade negativa fantasier inte ställer till det).

Apropå tokig matte...

"Eh? Varför har jag tagit ytterligare två kort på en sovande valp?", undrade jag när jag gick igenom dagens fotoskörd... sen kom jag på...

"Men åh!! Han sover med huvudet vilande på sin tass! Det måste jag ta kort på!!". Ja, ja.. fånig matte. Jag står för det.

Hihi! Lille Zafir trodde visst att jag var nere på lagret. *fniss*

Djurmagazinet i Åkersberga hade typ VIP-kväll i onsdags...
Zafir var jätte-trött, så jag bestämde mig för att det var nog smartast att först gå till hundbäddsavdelningen. Lille Zafir valde sen själv vilken säng som var bäst; meddetsamma jag la ned den på golvet så traskade han in i den och la sig tillrätta. Zzzzzzzzz

Sen tog jag upp hela "paketet", allt i ett, typ, för att gå vidare och kolla in annat. Foto: Rosie Dahle.

Vid leksaksmontern. Hundsäng inkluderad valp kombinerad varukorg. Zafir märkte ingenting; hundar och folk passerade men han bara snarkade vidare.

Fin varukorg, va?

Nu har vi förflyttat oss till nästa monter.

Zzzzzzzzz

"Vad tar ni för valpen där i fönstret?" Upp på disken med hela "varukorgen".

Väl hemma så har man piggnat till. Alla leksakerna måste testas.

De största leksakerna tog den lilla valpen, till skillnad mot...

... den stora hunden som bara fick en liten minikamptofs kvar (som egentligen var tänkt till valpen). Tja.. Pingu ser faktiskt lite missnöjd ut. Skämt åsido, alla leksakerna är till för alla; de ska kunna samsas om dom. Så det så!!

Och titta här!!!

"Jag kan komma upp i soffan! *stolt valp*

Lille Zafir lyckades med konststycket att kravla sig upp i soffan helt på egen tass.

Och kolla här!!

Zafir har snabbt förstått att det här med godisstenar är nåt bra.

Jag misstänker faktiskt att Zafir härmar Pingu här. Pingu hade dagarna innan använt (på eget initiativ) denna sten som faktiskt inte är en ordinär godissten, och nu så hann Zafir före som helt spontant klättrade upp på den.

Ooops! Där gled man ner!

Och titta här - igen!!

Godiskullen är numera bestigen av valpen. Zafir är en riktig härmapa!

"Tja, fin utsikt härifrån.", spejar Zafir - precis som sin storebror.

Zafir gillar min ryggsäck. När vi åker bil så vill han gärna ligga nära den, inte bara för att tugga och smaka. Den kanske utstrålar lite trygghet när matte är upptagen med att köra bilen.

På jobbet. Plötsligt så hörde jag ett märkligt hasande ljud, och jag smög mig dit för att se vad Zafir pysslade med. Då ser jag att det står två kängor i hans leksakslåda; jag hade bara lagt dit en känga. Zafir har med andra ord lyckats få dit den andra helt själv. Hans första stöldgods. :) (bilden är alltså tagen i efterhand, medan han käkade lunch)

Jag vet inte vad han pysslar med. Han kanske har sett hur Pingu kan stänga grinden, och försöker härmas igen.

Finkillarna! <3

När vi kom ut efter arbetsdagen så regnade det. Något som Zafir inte riktigt uppskattade. När vi sen kom fram till parkeringen så travade han med bestämda steg - rakt fram till vår bil. Den killen vet vad han vill och har tydligen ett bra väderkorn. Det var bråttom att få komma in!! "Men hallå! Släpp in mig - NU!!", gnydde han.

Fredag

Zafir har redan nu blivit mycket bättre på att gå i koppel. Det är inte lika mycket cirkulerande runt mig hela tiden eller att han stannar upp mitt framför fötterna på mig, även om det händer, men absolut inte lika ofta.

Men visst blir man tvungen att tvärnita med akrobatiska övningar ibland, vilket blir speciellt marigt när en hund (Pingu) drar bestämt framåt och den andra hunden (Zafir) ställer sig två centimeter framför fötterna.

Nyfiken i en strut. "Snart kan du inte göra så där längre - utan att fastna!", gav jag valpen ett varnande ord.

Titta va´ fint det går!!

Fast ibland går det förstås så här. :)

Annat som är en klar förbättring sen sist är...

Idag, fredag, var första dagen jag kunde duscha utan att valpen gnydde olyckligt utanför dörren. "Öh? Vad tyst det är! Hm? Undrar varför? Har han lagt sig för att vila eller är det värsta buset på gång?", funderade jag inne i badrummet. Jag smög sen ut för att kolla... Zafir hade gått och lagt sig nedanför sängen. Pingu var ute på tomten för sig själv.

Att vara i bilen funkar också nu helt "smärtfritt". Jag vill inte ha Zafir därbak med Pingu eftersom jag ännu inte riktigt litar på honom. Det är alldeles för litet utrymme och "svängrum". Så Zafir får vara i baksätet i sitt nyinförskaffade sele och sitter fast i bilbältesknäppet. Funkar perfekt! Han lägger sig tillrätta för att sova eller för att gnaga lite på tuggbenen.

Pingu är nu så gott som helt avslappnad intill valpspolingen; han har till och med nu ikväll försökt få igång lite tafattlek, men ännu är Zafir för liten och lite skrajsen för tuffare tag. Vilket i och för sig är bra. Pingu låter då valpen vara. Duktig vovve!!

Mia (min kollega) berättade att medan jag var på ICA, så började Zafir att valpbjäbba i protest intill grinden (alltså på jobbet). Till slut blev Pingu irriterad på bjäbbet, sa till ordentligt och Zafir tjöt till och drog därifrån och höll sen tyst. Alltså, en enkel tillrättavisning från Pingus sida - utan överdrift. Apropå det! I förrgår (typ) så blev jag irriterad på valpspolingen, muttrande talade jag om vad jag tyckte - då ställde sig Pingu demonstrativt mitt emellan oss (!) Undrar vem av oss han ville skydda (om det var det han nu gjorde)?

Inget leksaksresursförsvar från Pingus (eller Zafirs) sida. Nyss så låg dom väldigt tätt intill varandra och samsades (!) om den där långa, gröna ormen. När det är matdags så ser jag dock ännu till att Zafir håller sig på "sin sida" tills Pingu har ätit upp sitt, och än så länge vågar jag mig inte riktigt på att kasta ut näve godis på gräsmattan. Däremot kastar jag godbitar till Pingu när han är typ på avstånd och jag är säker på att han hinner käka upp det innan en nyfiken valp kommer för nära. Undantag: Har nu idag vågat kastat godis till Pingu på "godiskullen" (se ovan) fast Zafir-valpen är i antågande.

Zafirs egna lilla leksakslåda (på jobbet).

Brorsan har denna vecka gått ut med Pingu på en längre promenad varje dag, vilket har underlättat mycket för mig. Pingu tycker förresten numera detta är toppen; inga tveksamheter längre att följa honom ut genom dörren eller att hoppa in i bilen (se tidigare blogginlägg)
Idag levde Zafir rövare medan Pingu var borta....