Det här kommer jag väl antagligen att få äta upp, men... (skrytinlägg)

... jag har fått vatten på min kvarn.

Haha!  Här haglar talesätten som spön i backen. 

Två söthundar sitter/står också som spön i godisstenbacken.

 

I torsdags, förra veckan (4:e okt)

Som vanligt lite latmansbloggande genom att kopiera från ens Fb-sida.

Redan här vädrade Zafir bortåt slalomet.

"Lite nattagilitybilder - med skryt.😉

När jag såg att en av kursdeltagarnas söt-tikar kissade där bortom slalomet tänkte jag.... "Kul! Det här ska bli intressant!" Ja, jag vet att jag är lite störd när det gäller störningsträning.😉
Efter kursen fick Zafir o Pingu testa kursbanan (som var riktigt rolig, om jag får säga det själv 😉 ) Vad jag fick kämpa för att jyckarna skulle ta slalomet, men YES!!! 😊😊😊 Mattes envishet och glada beröm när de gjorde rätt vann över kissluktfläcken.

När agilityträningen var över fick de - självklart - den allra bästa belöningen, vilket var att få undersöka luktfläcken. Fast först lite lydnadstjafs intill den.😉

"Zafir, kvar! Pingu, hit!"

Som ni ser på bilderna så glor Pingu på mig konstant. Det tog mig c:a 4-5 år att åstadkomma den kontakten - men den är där (och han är helt intakt).😉

Pingu har nu blivit "Hitad" (alltså, kommit på inkallning), och jag har backat lite för att strax säga: "Pingu, kvar! Zafir, hit!".

Nu är Zafir "Hitad", men hans fokus... eller rättare sagt brist på fokus på matten... *ruskar på huvudet lite menande* Pingu, däremot... *stolt matte, äntligen*

Zafir däremot hade såååå svårt att motstå frestelsen; han sneglade ditåt nästan hela tiden, men till slut så fick även han snofsa runt.
Ja, när man äntligen har lyckats med den ena jycken, så är det att börja om från början med den andra.

Hur som, life reward-belöning rules! Och tack söt-Cookie för träningen!!😊"

*nosa, nosa, nosa*

*snofsa, snofsa, snofsa* "Oj, här har hon gått också.", undersöker Zaf-slyngeln.

Medan jyckarna snofsade runt och undersökte alla intressanta och spännande doftfläckar lämnade jag dom och började plocka undan det som skulle plockas undan. Men strax kom Zafir farande och skuttade upp på bänken intill mig, och Pingu kom farande sekunden efter. De kanske bryr sig om sin matte lite ändå i alla fall. 😉😊

Söt-Zaf. 💗

Så här var förresten banan. Den var kul att köra. Lite intressant och roligt att flera kursekipage gjorde samma handlingsalternativ på ett par ställen, men det blev missförstånd mellan hund och förare. Fast när de testade annat alternativ (på mitt förslag) så funkade det galant, även om det krävde lite mer av förarens fotarbete. *nöjd instruktör* (som annars oftast tvivlar på sina kunskaper)

 

Lördag, 6:e oktober.

Det var här i den här backen han försvann några dagar tidigare... Men nu revansch!

"Yes!! Revansch!!😊

För nån dag sedan gick jag tillsammans med brorsan - och jyckarna förstås - i "Brorsans skog". Då förlorade jag mot Zafir med 0-2, dvs han lyckades smita iväg 2 ggr och var borta i flera minuter!! 👿👿 Han har aldrig någonsin varit borta så länge. Vi pratar iofs om c:a 3 minuter, men ändå.

 Efter den andra viltspårsmitningen tänkte jag först: "Ska ALDRIG mer gå i den här skogen!!", men ändrade min tanke - direkt - och sa högt till brorsan: "Hit ska jag gå typ varje dag o träna Zaf."

Idag var det dags, och jag vann över Zaf - med råge!! Jag t o m lyckades bryta hans notoriska "0-100 km/h-viltspårrusning"! Han helomvände efter c:a 2 meter, och han blev förstås överröst med beröm!! 😊😊 Fast... han var föga intresserad av att kampa med leksaken som jag hade med mig (fast jag envisades o gjorde "jaktinviter" med den). Zafir gjorde lite halvdana lekförsök samtidigt som han vädrade i luften. Multitasking, liksom.😉

Men han höll sig hela tiden lydigt intill sin matte under hela entimmes promenaden. Duktig vovve!💖"

Pingu kommer farande. "Vadå? Ska vi gå häråt? Jag trodde vi skulle till godisstenen därborta, ju!"

Det finns förstås godisstenar typ överallt! Ni ser väl Pingen mellan trädstammarna?

Två jyckar i handen är bättre än en som bortblåst i skogen.

Det är liiite småmarigt med Pingus plötsliga "godisstensrusningar" som man skulle kunna tro att det är "viltrusningsotyg", men så är det bara ett förfinat godistiggeri a´la godissten. Men i och med att man är så van med det så är det numera sällan att jag förväxlar de två plötsliga ivägsmitnngarna.

På bilden här ovanför, så har Pingu som vanligt sprungit lite i förväg mot stenen, och jag dristar mig att på håll även skicka iväg Zafir, som var precis intill mig, med orden: "Upp på stenen!!" - och hoppas att han inte inbillar sig att matte säger nåt annat. Tja, vad tror ni?
   Jo, han förstod matte, men han skulle bra gärna ha velat att matte istället sa: "Spring och ta viltet!!".

Efter ytterligare ett "Zafir, upp på stenen!", så skuttade han upp. Go´hundarna! 💗💗

Jag fick infallet att försöka hitta en gammal stig som man brukade gå på på fornstora dar, alternativt hitta den där nyare stigen som tar en ned till vägen, fast en bit bort från bilparkeringsstället, men så hamnade vi off track in i bushen. Pingu fann ändå sina godisstenar/upphöjningar i marken. Här jobbade Zafirnosen på för fullt. Är mycket stolt över grabben när han plötsligt gör sin VILTRUSNING, från 0-100 km/h. Jag hojtar till - och han tvärnitar - och vänder tillbaka efter bara ett par meter. Han blev förstås ÖVERÖST av beröm. Jag hade tagit med mig kampleksak just i syfte om detta skulle hända, men Zafir-jycken hade föga intresse att jaga efter en töntig leksak när the real thing finns där omkring nånstans i buskarna.

Vi hittade inte stigen vi letade efter, så vi tog oss ut på vägen istället genom värsta snårormbunksstenröset. Pingu var överlycklig över alla stenbumlingarna, och hoppade vigt upp på den ena efter den andra och glodde uppfordrande på mig. Jag fick ideligen säga "Nä, vi tar nästa." 😉 medan jag, det klumpiga människodjuret, mödosamt balanserade genom den svårforcerade terrängen - samtidigt som jag hade hökögat påslaget mot "viltspårar-Zafir" som höll sig fint intill mig. Det visade sig sen att vi hade kommit lite för långt bort, och missat stigen som "stigar sig" ned till vägen så fint - utan några "värstasnårormbunksstenrösen".

Bilder från nu i torsdags (11 okt.)

Hur sjutton får man hundrackarn att ta hopphindret bakifrån istället för att rusa in i den lockande tunneln? (Pingu fixade det galant! 😊💖)

Torsdagskvällens (11 okt) kursbana, som var inspirerad av förra helgens agility-VM, där jag hade plockat med typ flera VM-banors svårigheter i en och samma bana. Stackars kursare!! 😉 Ser nu att tunnel nr 14 hamnade lite fel irl så det blev ännu svårare. Sorry, kursarfolks! Hehe! //Den elake instruktören. 😈😈 Som kompensation (nja, typ 😉) ställde jag hopphinder nr 20 i snällare linje från balansbommen.

 

Nu till nåt helt annat, men ändå lite närliggande...

Lite lustigt (?) det här att om man stöter på problem (i varierad grad) i vardagen eller till fest/tävling så begär man att andra ska fixa det.

Förtydligande: Detta har ingenting med bilderna från kursen att göra; jag bara associerade svårigheter och utmaningar med andra svårigheter/problem och utmaningar.

Exempel:

• Min hund är rädd för glatt tjoande människor, därför bör andra sluta berömma sina hundar så högljutt på tävling.
• Min hund störs av löptikar, därför borde de inte få vara.
• Min hund är skotträdd, därför borde de sluta skjuta med startpistol vid den lokala idrottsanläggningen.
• Min hund klarade inte av tävlingens svårigheter, sluta att göra det så svårt.

Och när/om nån nu protesterar mot dessa krav/önskningar, exempelvis den som svarade att dennes hund behöver få glatt och måhända högljutt beröm för att kunna prestera på tävling, fick förslaget: "Men då får du träna det, så att hunden klarar av tävling utan detta högljudda beröm."

Duh! Alltså, du får fixa, anpassa dig till mig, mitt problem, och min hund.

Svårt! Svårt! Svårt! (följ pilarna) Den här slalomingången klarade inte Pingen av.

Och ja, jag har också blivit nedstämd - och till och med tappat sugen - när man har stött på för stora svårigheter på tävling, kanske muttrat lite, men inte sjutton tänker jag att de andra ska lösa mina tillkortakommanden.
   Nä, min lösning är dels att träna det svåra alternativt minnas vilken domare och sen försöka undvika dennes tyckande hur en bana ska vara. Det sistnämnda är dock svårt, i och med det sällan står i tävlingsinbjudan vilken domare som kommer erbjuda sina tjänster - vilket faktiskt kan vara bra! 😉😊
    Häromsistens så råkade man ju hamna på en tävling där en domare vars banor man inte alls gillar, men det visade sig att dessa banor - på denna tävling - var hur roliga och bra som helst, ju!! 😊😊

Totalt omöjligt!! Pingu fixade inte detta (blå pilar hundens väg, röd pil förarens väg. Föraren skulle kunna ta omvägen på andra sidan balansbommen, men det skulle bli problematiskt ändå).

Alltså, jag förstår problemen. Låt oss ta ett annat exempel...
    Du bor på en plats, och så bygger kommunen en idrottsanläggning intill, och så börjar de med aktiviteter som låter, bland annat en startpistol - och du råkar ha en skotträdd hund. Det vill säga: Ingen bra kombination.

Hundägarens lösning (?) av dennes nu nyuppkomna vardagsproblem är att slänga ut en blänkare i sociala medier - istället för att kontakta idrottsföreningen och införskaffa sig info från källan, som skulle kunna svara på den grundläggande frågan...

Hur ofta kommer startpistolskjutandet förekomma, och vid vilka tidpunkter?

Och sen utgå - och finna en lösning - från det svar man får.

Nej! Nej! Neeej!! Det går ju inte!!
   Då måste man ju göra sig mödan att leta reda på vem som har hand om idrottsaktiviteterna - och sen fråga face mot face (eller öra mot öra alternativt text mot text). Usch! Låter ju pinsamt, ju! Och framför allt jobbigt. Varför ska jag göra när andra har krånglat till det för mig? 😉

Jo, apropå ingenting...

   Eller rättare sagt, apropå jag, gnällkärring, som förundras över mina så kallade medmänniskor...

Hur kan man tolka meningen "Alla tävlande i en klass går samma bana." på fler sätt än att alla som tävlar i en klass går samma bana? 😏

Bjuder på denna från i tisdags, 9:e okt ...

Det blev en bra rallyträning idag... om man känner att man behöver träna...

• ... i mörker, lyckades placera banan precis mellan två fungerande planbelysningsstolpar. Ja, det var faktiskt fortfarande dagsljus när vi ställde ut skyltarna. Duh!

• ... störning av minst fyra (4) hundar som högljutt och uppfordrande skriker: "NU ÄR DET MIN TUR!!" alternativt "DEN TJEJEN VILL JAG FLIRTA MED!!"

• ... passivitet intill ett gäng skrikande hundar.

• ... rallybana.😉

Tja, ibland får man ändra sin första träningstanke till annat - som också behöver tränas.

Det blev ingen bild tagen när detta hände... mest beroende av banans placering... i mörkret mellan två strålkastarbelysningar. 😉 Därav denna bild-illustration istället som ändock är mycket väl beskrivning av träningstillfället.


Haha! Jo, det var med en tjej med som jag inte träffat innan, och det var åter Zafirs tur att köra vår bana medan hon och de andra satt vid bänken och pratade. Efter några skyltar så bröt jag vår runda och gick och satte mig istället, och de andra undrade varför, och jag svarar:

"Tyckte det var bäst så - innan jag slår ihjäl honom.."

Varav den för mig obekante tjejen säger mycket undrande: "Vad sa du?"

    Jag bara upprepar "Tyckte det var bäst så innan jag slår ihjäl honom.." och tjejen instämmer: "Jo, det var nog bra..."

   Haha! Undrar vad hon egentligen tänkte om en? 😉 Alla kanske (?) inte uttrycker sig på detta lite mordiska vis när det går åt pipsvängen för att hunden inte är med en för fem öre och man känner hur irritationen stiger i kroppen.

Just for the record kan jag meddela er att efter en liten paus så testade vi igen, och då gick det mycket bättre. Dock med ständig godishand, men störningarna runtom fordrade tydligen det.

Zafir har tävling nästa helg, dubblerade klasser, men han är på tredje reserv i den ena. Det är faktiskt första gången man har blivit bortlottad. Har väl haft tur. Men jag hoppas vi kanske ändå kommer med i båda. Folk kan ju ibland få förhinder och inte dyka upp.