Onsdag, 24 aug. Norrortscupen del 2, Österåkers BK
 |
| Ni ser väl Zafir i sin hundbur? |
Andra deltävlingen i Norrortscupen som blev natt-agility i dubbel.. eller kanske t o m i trippel bemärkelse. 😏
Tja, det irriterar mig att jag, van nattagility-utövare, inte tänker på att timern till planbelysningen stängs automatiskt av vid 22-snåret på kvällen.
Det blev "något" pinsamt när det plötsligt blev nattsvart på tävlingsbanan. Tur i oturen så slocknade belysningen mitt mellan två lopp; det var alltså ingen hund inne på banan när det blev kolsvart. Det var dock "lite" jobbigt att behöva vänta på att lamporna ska svalna innan de tänds igen, så det blev en cirka 10-15 låååånga minuters väntan innan de 4-5 sista ekipagen fick köra sina lopp.
Hur våra lopp gick?
Lyckades prestera sex disklopp under kvällen, i och med att jag även körde Rosies duktiga Sheena förutom Pingu och Zafir.
Sheena var jätteduktig i båda loppen, men jag klantade mig i bägge.
Det första Pingu-loppet gav jag upp och bara flamsade. Jag var inte på liksom.
Det andra Pingu-loppet flamsade Pingu. Inte mer än rättvist, kan man tycka.
I det första Zafir-loppet var Zafir jätteduktig och överraskade mig att rusa in i slalomet helt rätt på första försöket (!!!)... och då klantade jag mig genom att storberömma honom - så han går ur mitt i. Duh!!
Vid det andra Zafir-loppet var vi båda lika flamsiga.
Men som sagt, det som störde mig mest är att jag - som ju är värsta natt-agilityproffset 😉 - inte tänker på timern till planbelysningen. *suck* Det blev verkligen nattsvart!! 😎🔌 Får skylla på att man är ringrostig med höstmörkret och dess tekniska "tillbehör".
 |
| Innan planbelysningen slocknade. |
Lördag, 26 aug.
Sent omsider kom jag på att jag ska ju skjutsa Zafir till agilitytävling imorron, och han behöver träna.
Men tonårsslyngeln och jag hade först lite meningsskiljaktigheter vad vi egentligen skulle göra där på agilityplanen... Spårflamsarunt eller köra agility? Till slut lyckades jag övertala pojkspolingen. 😊
Bilden är från nedvarvnings-stroset efter träningen då vi på nåt sätt drogs tillbaka till agilityplanen. Pingu fick förstås också vara med, och jag bara njöt av den sena kvällen på en öde brukshundklubb med lite lurigt prassel i buskarna runt om och rådjursläten i fjärran.
Söndag, 27 aug. Agilitytävling, Märsta-Sigtuna BK
Det här var den första agilitytävlingen där Zafir skulle få tävla helt själv. Han har blivit stor, lillgrabben. Pingu var förstås med, men enbart som hejaklack.
Citat från Facebook, kl. 07.15:
"Zafir, vakna!! Vi är sena. Vi ska åka om en halvtimme, och du har startnr 2."
Den endra respons man får är ett mkt kort sneglande upp mot mig och tre svansviftningar, resten av den morgontrötta Zafir-kroppen ligger orörlig kvar i fåtöljen. Äntligen har man fått en vettig hund!! 😊
Fast att jag faktiskt var typ uppe i tid, så kommer jag inte iväg. Åkte hemifrån cirka tio minuter innan banvandringen började där borta på Märsta-Sigtuna BK. Så min vana trogen kom jag för sent till första loppet.. Lämnade med andra ord WO till det.
Jag hade säkert kunnat fått köra om jag frågat tävlingsarrangörerna om att flytta min start, men... jag tycker dom har jobb nog med sitt. De ska inte få merjobb bara för att jag är lat och slö på morgonen. Jag står mitt kast! Men kan väl erkänna att jag var något ångerfull efteråt att jag inte kom iväg i tid.
Borde kanske inte bjuda på det här, men gör det ändå. 😉
Hopploppet
Zafir helt upptagen av att vädra i luften vid starten, därav den märkliga startpositionen. Han hade fint hindersug de första fyra hindren! 😊 Det femte hopphindret var det många hundar som sprang förbi, Zafir var absolut inte ensam om det.
Just vid slalomet kom det ordentliga vindpustar från fälten och buskagen intill. Det är tydligen stört omöjligt att koncentrera sig på krångligt slalom då. Jag var nog lite för envis att han skulle hitta första porten. Skulle nog istället passat på att köra resten av banan, men jag trodde ju han skulle fixa slalomet. Han var ju så duktig kvällen innan när vi tränade. Ska aldrig mer träna! 😉
Lärdom till nästa gång: Strunta i slalomet om det blåser. 😊😀
 |
| Zafir spanar in banan... |
 |
| Eh? Zafir vädrar in fälten, skogen och omgivningen är nog en mer sanningsenlig beskrivning till bilderna. |
 |
| Men vad försiggår här?!! |
 |
| Och så kommer det ut en fot med tillhörande ben ut ur tunneln.. Vad i all världen?!! |
 |
| En agilitydomare får jobba hårt. Sanering av tunnel efter att en jycke markerade mitt inne i den. |
 |
| Fotosession under rastningspromenad vid Märsta-Sigtuna BK. |
Oj!! Nu höll jag på att glömma... 😊
Glömde ju berätta det allra bästa på agilitytävlingen. I alla fall för egen del.
Precis innan jag var på väg att bege mig hemåt, så kommer en tjej fram till mig och säger positiva saker om mina hundar. Jag blev så chockad att jag inte minns de exakta ordvalen, men att typ att det är så roligt och trevligt att se de köra agility.
Jag tackade så ödmjukt och överraskat (men skämdes lite att jag inte vet om hennes hundar, men det sa jag inte.)
Den absoluta höjdpunkten under dagen var dock när Helena gav mig hennes ena chokladkakevinst. 😋😉😊
Alla dagar under veckan
Det har varit/är hektiska dagar på jobbet. Alla höstskor hopas nere på lagret. En förmiddag kom det sex pall och jag ensam på jobbet. Då gäller det att dela på sig.
 |
| Zafir har det lite (?) småtrist medan matte rusar upp- och nerför trappan. Här har han tröttnat på att följa efter mig. |
 |
| Zafir duktig och stannar kvar vid tröskeln medan matte slänger sopor i lastkajens pappersinsamlingscontainrar. Han undrar nog varför matte tycker det är så himla roligt när man skulle kunna vara ute i skogen i solskenet istället. "Du vill väl ha mat ikväll?", svarar jag. Inget jobb, ingen mat, liksom. |
Onsdag 30 aug, Norrortscupen, deltävling 3, Väsby BK
Nej, vi tävlade inte. Hade missat anmäla, vilket jag tyckte var lika bra det, så man slapp jäkta efter jobbet. Nu gled man bara omkring lite slött. 😊
Lördag, 2 sept. Agilitytävling på Haninge BK
Klass 2 i dagarna två. På lördagen tre hoppklasser och på söndagen två agilityklasser och en hoppklass.
På söndagen var det det gamla traditionella upplägget med alla storleksklasserna efter varandra, och började dagen men XL klockan nio på morgonen. Uppskattades inte av undertecknad. 😉
Lördagens tävling var däremot i storleksblock där XL (och L) började inte förrän på eftermiddagen. Detta upplägg uppskattades mer av undertecknad. 😊 Undertecknad lyckades också läsa fel i - det mycket tydliga - PM:et och trodde att banvandringen började tidigast kl. 13.00...
 |
| När jag i lugn och ro, några timmar innan jag måste åka iväg, packade in hundburar och prylar i bilen, så undrade jag var sjutton Zafir hade tagit vägen. Han brukar ju kuta som värsta tornadon framför fötterna och vara i vägen... När bilpackningen var färdig, och jag sen vände mig om för att gå in, så ser jag honom sitta där... |
 |
| Jag tror nog minsann att Zafir undrade i sin tur varför matte inte leker med honom istället för att bära prylar till bilen. |
När hundarna och jag sent omsider till slut kommer iväg, så muttrar jag lite surt för mig själv... "Tror du inte att vi ska bli sena i alla fall!! Att jag inte ska lyckas komma i tid fast tävlingen börjar på eftermiddagen. Tänkte ju inte heller på att det är mer trafik mitt på dagen jämfört med på arla morgonen... *suckar åt mig själv* Äh, jag kommer fram när jag kommer fram. Det är ju ändå hela tre lopp..."
När vi sen till slut kom fram (efter att ha suttiti fast i kö ett par gånger), så visade det sig att banvandringen började tidigast kl. 13.30, som det så tydligt stod i PM:et om man läser rätt. Så enda anledningen jag var där i god tid var att jag hade läst fel. 😉😊
 |
| Detta var vår utsikt över banan. Fast den fina setterryggen var trevlig ögonfröjd. 😊 Har alltid gillat irländsk setter. Tyvärr blev kamerans färger inte riktigt samma som i verkligheten. In real life matchade tältduken helt perfekt till setterfärgen. |
Det var svårt att hitta en parkeringsplats till bilen, och inga parkeringsvakter som trevligt hänvisade var man får stå (som enligt PM skulle närvara)... så jag hittade en lite tveksam plats för att bli av med bilen, och traskade bort med pirrapackningen till tävlingsplatsen som var "ganska" överfull vid tält-tillåtet-sidan.
Lite senare när jag gick för att hämta hundarna från bilen, så hade de mindre storleksklass-ekipagen hunnit åka hem, så då passade jag på att flyttad bilen till en mindre tveksam parkeringplats - på parkeringsplatsen (och inte intryckt mellan en björk, buskar samt elskåp och en annan bil).
 |
| Pingu i sin hundkoja intill "pip-och-gnäll"-Zafir som blev döljd bakom Pinguduken. Zafir brukar annars vara tyst i buren, men han har väl blivit stöddig nu när han har fått börja tävla helt själv. *muttrar surt* |
Men hur gick själva tävlandet då?
Kortfattat skulle man kunna säga: Tre rejäla FETDISKAR!!
Efter de två första loppen tänkte jag: "Det här är inte kul. Det ska vara roligt att tävla. Jag har inte roligt..", och jag var mycket tveksam om jag verkligen skulle komma tillbaka till söndagens tävlingar.
Men vad gick fel då?
Ja, det var absolut inget fel på banorna, rent regelmässigt, men de var inte my cup of tea, om man säger så... I mitt "lekmanna-klass2"-tycke alldeles för knöggligt och oflytigt med rena fallgropar lite här och där. Sen att hopphöjderna var maxade gjorde ju inte saken så mycket bättre, om man säger så...
Haha! Och sen så störde det mig att domaren envisades med att blåsa disk-visselsignal istället för att köra den numera sedvanliga tysta disk-signalen med korsade armar. Diskvisslet är något som jag inte hört på år och dar, tror jag, men nu hördes dubbelpip-signalen var och varannan minut. 😉När man ibland satt och pustade ut i tältet/lägerplatsen - bakom tältmuren (se bild ovanför och nedan) - så hörde man hela tiden först ett paniktjut/nödbromsvrål från den tävlande föraren följd av en disk-visselsignal sekunden efter. Hela tiden, liksom. Nja, alla blev inte diskade, men näst intill.
Vissa hinderkombinationer i banorna ifrågasatte jag lite muttrande för mig själv. Exempelvis bana A:s pest eller kolera-handling före långhoppet, som antingen krävde att hunden kan en "bakombyteflickwraptjohejsan" för att få en rak ansats mot långhoppet alternativt ett typ framförbyte men då en väldigt kort ansats mot det låååånga långhoppet. Team Pingu och jag behärskar ingetdera.
Och så har vi bana B:s mardrömsstart med tunnel och långhopp sida vid sida med enbart några decimeters mellanrum där jycken skulle ta långhoppet (hinder nr 3) och därefter ta nästa hopphinder bakifrån. Hunden kom med andra ord i full fart över långhoppet, som man då måste hejda för att wrappa runt hopphinder nr 4.. eller de flesta satt som en smäck i tunneln. Just det ja!!
Bana C var faktiskt helt okej. 😊 Men eftersom jag vid banvandringen hade blivit lite väl anti, så fnyste jag surt åt hopphinder nr 8 som stod för sig själv - helt utanför den naturliga linjen - som man - förstås - skulle ta bakifrån innan långhoppet, som man då fick en fin rak ansats till.
På banvandringen så bojkottade jag detta hopphinder (bestämde mig för att frivilligt diska mig genom att springa förbi det, och få en superrak ansats till långhoppet), men sen när jag kollade in de andra tävlande, så intalade jag mig att i alla fall försöka få till det.
 |
| Anneli och Zack forcerar slalomet i flygande fläng. De kom fyra i detta lopp. 😊 |
Okej, vad hände under Pingu-loppen då?
Hoppklass A: Inför loppet, vid buskagen intill start/målfålleområdet vill Pingu envist till en luktfläck som var cirka tio meter snett till vänster bakom målfållan. Jag är envis att han ska prestera nåt för mig (sitt, ligg, sitta fot plus ögonkontakt) innan han får belöningen att nosa (alltså life reward-stuk). Tycker mig se att han är inte lika intresserad av luktfläckarna om han har fått nosa av dom.
Vi förflyttar oss till höger om "huvudinfarten" (om man kommer från klubbstugan) till start/målfålleområdet, där det blir samma procedur som nyss. När jag står där och iakttar Pingu medan han gottar sig i sin life reward nosarbelöning, så passerar den där vackra settern - och Pingu reagerar direkt. "Hm?", funderar jag, "Kan hon måhända löpa?" Fast Pingu har ju haft fel förut, så jag tänker inte så mycket mer på det, förutom att jag och Pingu bör nog flytta på oss, där vi står lite halvgömda precis bakom häcken strax intill "huvudinfarten". Vill inte ha några incidenter!
När det strax är vår tur att starta, så drar Pingu envist bort mot en luktfläck vid häcken typ tio meter rakt bakom startfållan, men envist nekar jag honom till det. Försöker få honom koncentrerad på agility eller rallymoves istället, men nä. Det går knappt.
Vi går in till starten. Pingu slänger sig ned i "luktparadiset" före första hindret. Jag kränger av honom halsbandet medan han fortfarande ligger ned (gick inte få upp hundkräket till sittande ställning). Förvånansvärt sätter han sig nu upp, nästan självmant (!).
Det var en knepig start, som krävde att hunden sitter kvar i starten... Pingu tjuvstartar - och det går åt fanders, men vi fortsätter ändå. Minns inte riktigt, men när vi är på väg mot målrakan, så smiter han iväg... unstoppable... mot starten - och ställer sig sen och nosar på luktfläcken som var där vid häcken. Den som han inte fick nosa ut. *suckar*
Jag får mina löptikmisstankar bekräftade när jag hör en annan hanhundsägare påtala att hennes hund anser att settertjejen löper. Alltid trevligt när man förstår att man inte bara fantiserar utan faktiskt kan läsa av sin egen hund. 😊
Hoppklass B: Pingu nosbesatt i starten, men jag får upp honom. Sen satt han "som en smäck" i tunnelfällan intill långhoppet (se ovan beskrivning av banorna). Då körde jag en egen lite kortare och enklare variant av banan. Ville passa på medan han var på hugget att köra agility och samarbeta med mig, och inte klura till det för mycket. Men han lyckas ändå smita iväg bort mot samma ställe som förut - och jag VRÅÅÅÅLAR så alla vänder sig om - förutom Pingu då, som rusar bortåt för att sen kort "hälsa" på ett par tollare, men blir bortschasad av deras matte. Koppelbäraren kommer med kopplet, och jag tackar henne samtidigt som jag ber tollarmatten om ursäkt. "Det är lugnt.", svarar tollarmatten.
Hoppklass C: Pingu är lika nosbesatt i starten som innan, men han sätter sig ändå upp efter att jag åter har krängt av honom halsbandet liggandes. Ingen tjuvstart, men vi missförstår varann strax efter starten. Jag kämpar och är på, på, på, men det blir missförstånd igen mellan oss, men på´t igen. Jag kämpar och jobbar, jobbar. Medan jag kutar bort mot nästa hinder peppar jag honom när han kommer ut från den nästsista tunneln: "Kom igen nu, killen!!". Pingu kommer i full kareta, skuttar hopp och in i tunnel... och så springer han till höger om sista hindret... SUCK!!
Dum som jag är så insisterar jag att han ska ta det sista hopphindret, men då får han syn på sin livs kärlek. 💗💗💗 Den som han har letat efter hela eftermiddagen!! Pingu rusar fram till sötsettertjejen. Anneli som hade ställt upp som "målvakt" har inte en chans att parera. Jag VRÅÅÅÅLAR igen, men Pingu är - åter igen - unstoppable.
Sötsettermatten lyfter upp sin telning i famnen (!). Tumult uppstår när jag försöker få tag i kärlekskrank spaniel. Settertjejen värjer sig bitskt och Pingu parerar kvickt med öronen strukna bakåt men med enträgen kärleksmin. 💘 Han skyndar nu istället bortåt genom "huvudinfarten" och försvinner runt häcken - och jag efter. Han vänder och stannar upp. Jag får ett par köttbullsbitar av en annan tävlande. "Håll dom framför nosen.", uppmanar hon mig vänligt. Men Pingu är inte så intresserad av gott just nu. Anneli kommer med kopplet.
Jag ber sötsettermatten om ursäkt. "Hon löper.", upplyser hon oss. "Jag har förstått det.", svarar jag med ett litet leende.
Jag ber om ursäkt igen lite senare, och undrar hur det gick med söttjejen efteråt, och får lyckligtvis svaret att hon inte brydde sig ett skvatt om Pingus närgångna uppvaktning. Vi har ett litet samtal där vi båda har full förståelse för både han- och löptiksägarnas tävlingsproblem och utmaningar.
Sedan frågar hon om jag har uppfödning, och jag svarar förstås nej, men funderar för mig själv varför hon frågade det. Sedan undrar hon om jag ska avla på Pingu, och jag svarar nä... och berättar att han egentligen inte är riktig rastypisk (men är världens sötaste) och även har nära släkt som har/hade 💔 epilepsi.
Haha! Sen, flera timmar senare, så förstår jag varför hon undrade om det. Jag slår vad om att hon - i sin tur - funderade på varför jag inte kastrerar jycken när han ändå inte ska gå i avel. 😏😊
 |
| Denna söta setterrumpa tillhör dock en annan söt settertjej. 😊 |
Pingu och jag lämnade WO till söndagens tävlingar. För allas bästa och trevnad. 😊 När jag senare kollade live-resultaten så tyckte jag att jag valde rätt att stanna hemma... 😉
Lite synd dock att jag missade nöjet att få se Zack vinna den sista XL-klassen för dagen.
Vi tar nu nya tag och siktar in oss istället på onsdagkväll då det är final i Norrortscupen. Enbart för träningens skull, inte för att vi har nån chans i själva cupen. Och så brukar DTBK ha inhägnad agilitybana...
Förtydligande...
1. Jag hyser stor respekt till domaren. Vi tycker bara lite olika. Inget mer med det. Jag och Pingu är ännu inte redo för dessa utmaningar. Vi får helt enkelt träna mer.
2. Jag känner stort personligt motstånd till att kastrera utan medicinsk anledning. Pingu mår alldeles utmärkt både fysiskt och mentalt. Han är ej stressad, sover/vilar lugnt och tyst i hundburen mellan loppen och äter som vanligt. Måhända (?) att han är olydig. Jag jobbar på det.
3. Att (om) andra kastrerar sina jyckar utan medicinsk anledning har jag ingen åsikt om alls. Det är deras ensak.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar