Jag var så less!! Norrortscupsfinalen på DTBK samt kurs för Maria Alexandersson

... men nu är jag glad med en viss hoppfullhet i mig igen. 😊

Okej, vi börjar med finalen på Norrortscupen som begav sig på Danderyd-Täby BK...
 

Zafir poserar framför DTBK:s gamla marker som ligger ett stenkast ifrån deras nuvarande.

Nej förresten!! Vi börjar med jobbet...

   Det är ganska hektiskt på jobbet just nu. Alla leveranser hopas nere på lagret, och man måste ständigt fixa och dona och packa och märka upp och stapla och finurla och tränga sig fram sidleds och finurla och ändra och flytta om och så kan man gå framleds igen, och så, och, och, och... och ack, ack, ack!! *utmattad suck*

Hundarna förstår inte det kuliga eller vitsen med detta eviga flyttande av lådor och kartonger, men ska de få nån middag om kvällarna så måste detta ske under arbetets timmar.

"Hörru matte! Jag vill också "hjälpa till". Hur kom du fram dit egentligen?", undrar Zafir bakom vagnen.

Zafir står och undrar igen med en ständigt viftande svans.

Zafir kom plötsligt - själaglad - ut ur pentryt därnere. Han hade hittat den här gamla leksaken som varit borta ett bra tag. Han tänkte väl att även han borde ju ha nåt att bära på medan man rusar upp- och nedför trappan, precis som vi tvåbenta. Pingu tittar förundrat på.

 "Men hallå?!! Hur gick det här till?", undrar Zafir lite smått olyckligt när han råkade åter igen komma på fel sida om vagnen. (Bilden till vänster)

Det är faktiskt bara en kort period (två gånger om året) som det är så här knökfullt nere på lagret eftersom allt liksom kommer samtidigt och det hopas ihop sig, liksom.

Så ni behöver inte ringa till HRIS eller Länstyrelsen eller nåt sånt.

Det händer ibland (när man själv tyar med och har ork) att vi leker lite tafatt och kurragömma, och springer runt, runt, runt i gångarna. Det tycker hundarna är kul!! 😊

Ja, men nu kommer du i alla fall fram, grabben!!

Elaka matte, med ovanligt fånig röst, retas lite med sin stackars hund. 😉 Filmandet och retandet avbryts när brorsan låser upp dörren.

 

Agilityträning på kvällskvisten, så där vid 22-tiden.

Zafir på avbytarbänken.

I tisdags, efter agilitykursen, så passade jag på att även träna mina egna hundar. Var egentligen ganska utmattad efter jobbig arbetsdag, men man piggnar ju till. Och så är träningen välbehövlig, samt smart att passa på just efter kurs när planen är full av störningar i form av spännande lukter av alla hundar som nyss varit där samt alla (eventuella?) godistappar.

Pingu i startposition.

Och Zafir i detsamma.

Det är verkligen en fröjd och en lisa för själen att efter hektisk arbetsdag samt fokuserad nybörjarkurs med åtta spralliga och villiga deltagare, bara få vara, och sitta och iaktta sina hundar strosa runt i lugn och ro, och rå om en nu tyst och helt öde brukshundklubb i det halvklara månskenet.

Hmpf! Zafir fick för sig att han skulle vakta matte. Pingu fick inte komma i närheten, och Pingu lyder sin lillebror. Men se! Det gjorde inte matte!! Pingu var så välkommen att komma fram till sin matte för lite gos. Zafir var ganska lätt att övertyga om detta.

Månen gömmer sig bakom trädtopparna strax efter kl. 22 på kvällen.

Onsdag. Final på Norrortscupen på DTBK

   Okej, nu kör vi!!

Båda hundarna helt galna! NOS! DRAG! Strunta i "ankar"-matte! NOOOOOOS! DRAAAAAAG! 

Zafir på rastvända innan loppen. Jag tog faktiskt Zafir ensam. Pingu fick vänta i bilen eftersom han ju redan hade blivit rastad när han var ute och gick med brorsan bara nån timme tidigare. Ja, jag var för trött efter jobbet att ta båda två samtidigt.

Inne på agilitybanan visade de båda: "Nu drar vi!!!!", och båda jyckarna (var för sig, alltså) drar ifrån sin övergivna matte.
    Pingu var verkligen i sitt gamla essä! Smet ifrån mig flertal gånger.. för att leta efter sin tilltänkta söttös.
    Zafir, bara nosade runt. Nja, han kanske skötte sig helt okej för att vara agilityrookie, men inte mycket mer än så.

Det var dock så frustrerande när ingen av ens två hundar var med mig. Vid ett tillfälle när Pingu sket fullständigt i mig och agilityn, och kutade bort mot publik och staketet (inhägnad agilityplan, tursamt nog), så bara gastade jag till publiken - i ren frustration: "SCHASA TILLBAKA HONOM! SCHASA TILLBAKA HUNDSKRÄLLET!!" Jag vart så less!! 😖

Jag var så less att jag var inte mottaglig för vare sig pepp eller några problemlösningar! LESS! LESS! LESS! Så less att jag inte ens ville ha en sköldpadda!
   Ja, förr i tiden (eh?) efter riktiga bottennapp till tävlingar som gått helt åt pipsvängen och åt skogen, så brukar/brukade jag tänka att jag ska sälja hundarna och skaffa mig en sköldpadda istället, men nu ville jag inte ens ha en sköldpadda!! Så less var jag!! 😡😠

Ja, ni minns väl Pingus kärlekskranka smitningar helgen innan? Nu var han typ sju gånger värre. Men staketet hindrade honom. Och så är Zafir typ likadan... *suck*

Fast jag veeeet!! Jag förstår! Hundarna har haft det så trist och tråkigt på jobbet. Förutom Pingu som dagligen gått ut med brorsan, då. Vi har inte tränat tillräckligt. Vi har inte haft några samarbetsaktiviteter. Vi har inte kört nån "antilöptiksträning" på evigheter. Då blir det så här! *suckar djupt*

Helenas Pat, som var i höglöp, var med på tävlingen, och snälla Helena erbjöd sin hyndas 😉 tjänster💕 på fredagkväll. Haha! "Tjänster" kommer inte alls bli som Pingu önskar... Hehe! 💔💘


Trots min less-het och förtvivlan och absoluta nollpunkt i förtroende i vare sig mig själv som hundtränare eller i mina hundar, så det första jag gör när man sent kom hem efter den hemska tävlingen var att anmäla agilitylaget till ny tävling. "Jag är inte klok!", tänkte jag för mig själv. Och mina lagkompisar är inte heller riktigt kloka... 😉😊

Torsdag. Kurs för Maria Alexandersson

Så påpassligt var det kurs kvällen efter mitt less-utbrott på agilitytävlingen. Ärligt talat hade jag ingen större lust eller ork, men man orkar mer än man tror. Så efter ännu en hektisk arbetsdag och istoppande av Voltaren och knäskydd på benen, så äntrade vi hemmaklubben och en inspirerande agilitykurs.

En bana delades upp i två svårighetsgrader. Jag och en till valde köra klass 1-2 varianten. Var egentligen ganska nyfiken på klass 2-3 alternativet, men... tänkte att (med tanke på min mentala status) att det är bättre att känna att jag lyckas. Jag behöver pepp - inte riskera för höga utmaningar.
    Det kanske var ett dumt val... Jag vet inte. Ni vet sikta högt.. och landa i alla fall någorlunda högre än vad man var innan.
   Att välja det enklare (?) var kanske att fega ur, men ville inte riskera att känna att absolut ingenting fungerar.

Pingu väntar på sin tur.

Hur som helst, så berättade jag för instruktör Maria om mitt problem med smitar-Pingu. Vid första rundan var det lite nos (bakom min rygg som jag alltså inte såg), men sen så visade han upp sitt rätta jag. Yes!! 😊 Det är ju liksom bra när jycken visar upp på kursen det man har mest problem med. Marias uppmaningar var egentligen det jag redan gör - men jag måste göra det bättre! 😊 Och framför allt oftare. 😏 Ungefär samma som min kära klubbkompis försökte peppa mig på tävlingen kvällen innan, men jag sa ju att jag då inte var mottaglig. Sorry!

Det är liiiite frustrerande att jag lät bli att berätta för kursinstruktören att jag faktiskt gör som hon sa för att få bukt på smitar-Pingu, men förstås inte tillräckligt bra - och inte heller tillräckligt ofta. Helt uppenbarligen. *rannsakar sig själv*

Måste/bör typ börja om med båda jyckarna; ta steg bakåt - för att ta tag i deras nuvarande förmåga och utveckling - för att snabbare komma framåt. Både på tävling och träning.

Förutom det, det som jag också tog med mig från kursen var att jag måste vara tydligare med hur jag visar till vilket hinder jycken ska, och använda framför allt axlarna. Till och med strunta i "visar-armen" - bara tänka "visar-axlar". Och så har vi den där fördömda timingen!! Och så förstås att hela tiden vara i rörelse.. och åt rätt håll! 😊😊

När vi jobbade vid en hinderkombination ville jag helst köra ett blindbyte, men hinner inte med. Jag kan inte springa tillräckligt fort, därav blir det bakombyte istället. Fast vid ett par försök fick jag faktiskt lov att vänta in Pingu för att få till bakombytet. Både Maria och jag säger samtidigt att nu skulle ju blindbytet hinnas med. "Varför då?", undrade jag.
    Svaret var att vid den ena gången stannade Pingu till för att kort nosa i backen (bakom ryggen på mig, jag såg inget), och vid det andra tillfället så sög Pingu på hopphindret innan mycket (vi talar alltså om tiondels sekunder) tidigare och därmed hann jag kuta bort till blindbytestället. *suckar* Det är verkligen små, små detaljer som gör stor skillnad.

Okej, från att vara så less, så är jag nu åter på banan igen - både bokstavligt och bildligt talat!

Efter kurs och kort promenad fick även Zafir köra lite.

Fredag. Pingu på "antidate"-träning med höglöpande Pat

Trött (som vanligt numera) efter jobbet och med Voltaren samt knäskydden på körde vi lite agilityträning och det var ju så behändigt att banan var kvar sen kurskvällen innan.
    Fick nu chansen att testa klass 2-3 varianten - och det var svårt. Men hade varit kul att fått höra Marias lösningar och kommentarer.

Zafir och Pingu (i förgrunden) samt Knatte, söt-Pat och lilla Noppe väntar på att vi mattar ska banvandra färdigt.

Höglöpska Pat var förstås först ut på banan med kommandot: "Besudla banan!!" 😉😊😊
   Blev sen faktiskt lite besviken när Pingu sen skulle köra. Han nosade inte särskilt mycket... Men sen på andra/tredje rundan så fick jag till fina barska tillrättavisningar samt - självklart - fina beröm- och belöningstillrop. Yes!! 😊 Glad matte och glad hund.

Zafir, som inte är lika löptiksberörd, fick också en "antidate"-prövning, och det gick faktiskt ganska utmärkt. Fast Pat (med matte i koppel) gick fram och tillbaka intill, så skuttade Zafir hinder ändå. Kollade inte ens åt löptikshållet.

Efteråt fick båda hundarna tillstånd att nogrannt nosa av luktfläcken vid starthindret.

Tack Helena och Pat för träningen! Den var guld värd!! 😀

Lördag. Skogspromenad

Vi stötte på ett rådjur (cirka 40-50 meters avstånd), och det var faktiskt första gången i Zafirs skogspromenadsliv som det även var med synintryck. Jag upptäckte rådjuret först och sa åt jyckarna att sätta sig bakom mig, medan jag tog ett par steg framåt för att ta bilden.
   När jag sen vänder mig om efter att rådjuret stilla traskar bortåt, så ser jag hur Pingu följer rådjuret med blicken, men han sitter fint kvar på sin söta rumpa. Zafir... han bara glodde på mig! Vet inte om han verkligen såg rådjuret.

När vi sen korsar rådjursspåret, så får Zafirnosen dock fart DIREKT - och jag hejdar honom. Faktiskt utan besvär. Självklart så passar vi förstås på att köra en nosaktivitet just precis där som ett alternativ till rådjursspårande. Jyckarna fick sitta kvar medan jag planterade ut godbitar i barken på träden och så lite på marken runt om.
    Ärligt talat var jag något orolig vad framför allt Zafir skulle göra när jag lite försiktigt sa "Sök! Alltså godis-sök!", förtydligade jag och visade åt andra hållet än rådjuret gick.
    Vid ett tillfälle försökte Zafir fara iväg med nosen i backen, men jag stoppade honom lätt, och visade åter mot godissöket. Funkade bra! 👍😊 Duktiga vovvar!!