Zafir, ESS, dvs jaktjycke. Visserligen nu hela 11 år, men jakten sitter där i generna. Jag minns när han var unghund, och jag blev överrumplad över hans jaktkaliber; från noll till att plötsligt explodera, som skjuten ur en kanon, jaga efter nåt som en annan inte ens noterat. Ingen av mina tidigare ESS har visat upp lika hög jaktinstinkt även om den fanns där även hos dom. Men inte på samma explosiva sätt.
Det finns/ fanns (?) inte en uns av möjlighet att hejda honomn´när han på tiondelssekunden for/far iväg över stock och sten. Att vråla NEJ!! STANNA! eller på annat sätt visa sitt missnöje för att hejda honom har varit lönlöst. Det har faktiskt (ibland) gått med tidigare hundar; de har insett att matte är onöjd med deras tilltag och straxt hejdat sig.
Zaffe och jag har ju förstås förekommande tränat. Han blev riktigt duktig på att göra en helomvändning - där ute in real life - när jag antingen inpulsivt rytit NEJ! eller STANNA! eller med pipig falsettröst högljutt tjutit ZAFIIIR! ZAFIIIR! eller blåst i inkallningsvisselpipan. Alla tre alternativen var inlärda (hjärntvättade?) under planerade träningssituationer.
Men nu hör han ju inte längre. Hans älskade skogspromenader blir numera alltid i flexikoppel. Jo, kortare sekvenser så är han lös och ledig, men i princip då i ständig "jaktfot", dvs precis nära mig. Jag har introducerat ett handtecken för just detta. Däremot när han får tillstånd att nosa runt på egen tass, så åker alltid kopplet på.
Jag är faktiskt väldigt förundrad över detta "gå-nära"-handtecken, att det funkar riktigt hyfsat bra. Hur sjutton fattar han? Och hur sjutton ser/uppmärksammar han det där han går vid min sida?
Det hela började faktiskt med någet helt annat; ett gratiswebinar (gratis är gott 😎 ) med Lotta... och Susanna Larsdotter eller vad sjutton de nu hette. Ett webinar som handlade om olika "lekar". En "lek" var typ en variant av "Det förbjudna godiset"/omvänt lockande, typ. Man lägger en godbit framför hunden, och håller handen med spretande fingrar som likt en bur över godbiten. Genast när jycken drar sig bort från godbiten så knäpper man till godbiten så att den flyger iväg - och jycken far efter och käkar upp den. En simpel variant av impulsträning/"förbudsträning".
Utan att haft någon plan eller tanke, så började jag hålla min hand öppen med spretiga fingrar när vi promenerar (med eller utan koppel på). Alltså, inget genomtänkt. Det bara blev så. Detta har blivit tecknet/signalen för att gå lugnt och nära matte (oavsett sida). Till min förvåning så har det funkat på olika platser (hundar är mycket situationsbundna); på stigen i skogar, på promenad på vägar och i det så oerhört spännande skogs- och friluftsområdet intill brukshundklubben med fårhagar här och där. Jag har dock inte (ännu?) använt denna handsignal på själva brukshundklubben. Det vore dömt att misslyckas!
Nu till mitt skryt...
För ett tid sen misslyckades jag att hindra min döva Zafir att fara åstad efter nåt vilt här hemma på tomten.
Vi hade precis kommit hem. Vi går genom grindhålet efter jag har tagit av kopplet. Jag ser på Zafir att han har nos/vittring på nåt oerhört spännande. Jag visar "Stanna kvar"-tecken medan jag stänger grinden efter oss. Men sen när jag visar "Kom"-tecken så väljer (?) Zafir att det betyder "Varsågod!" - och han far iväg som skjuten ur en kanon. Jo, jag var ganska beredd på att det kunde hända, men.. ändå så är jag så irriterande dum och naiv att jag inbillar mig att jag kan hejda honom med mitt vrål och att kasta kopplet precis intill honom. Pyttsan! Inte en reaktion från Zaffes sida - och han försvinner bort i "horisonten".
Jag kutar efter högljutt surt morrande. När odågan sen kommer till mig är jag sur. Zafir fjäskar. Jag har god lust att slå mig själv i huvudet. Hur kan jag vara så in i nordens dum? Varför kom mitt gamla "hundtränings"-jag fram så där från ingenstans? Stor besvikelse.
Häromdagen, när vi återvänder hem från kvällspromenad i pannlampans sken, så ser jag en räv på vår uppfart. Ska jag verkligen behöva ha jycken kopplad även här hemma på tomten? Vår stora skogstomt är ju likt en fristad där jycken kan få vara lös och ledig.
Jag suckar djupt. Nu blir det ju ännu svårare än förra gången, för nu är det ju mörkt. Sedan bestämmer jag att det ska gå. (Hur dum i huvudet kan man va, liksom?) Räven har kutat bortåt uppför bergsknallen.
Jag tar av halsband och koppel. Zafir är på! Jag tecknar ett övertydligt "Stanna kvar!" när jag öppnar grinden. Jo, det största (?) problemet just då var ju att det var mörkt och pannlampans sken bländar ju Zafir, så att han inte ser hur jag tecknar och signalerar. Därför är jag noga med att undvika att blända honom, men att visa "Stanna"-handtecknet i skenet från pannlampan precis framför Zafirs nos.
Jag går in genom grindöppningen. Zafir blåstirrar mot mig där han sitter kvar på andra sidan av grinden. Jag visar "Kom!" i pannlampeskenet (jo, det är knepigt att få till utan att blända, men fortfarande att jag ser vad Zaffe gör). Zafir kommer och sätter sig framför mina fötter. Jag visar "Sitt kvar"-tecken. Jag stänger grinden bakom Zaffes rygg. Nu kommer det svåra. Det som jag totalt misslyckades med förra gången...
Men nu visar jag det nya "Lugnt/Nära"-handtecknet. Zafir tvekar. Han missförstår, och sitter kvar. Kom ihåg att det är kolsvart mörker, bara pannlampans sken. Jag blir tvungen att först visa "Kom", och direkt (timingen!) när Zafir reser sig upp visar jag istället "Lugnt/Nära". Zafir är jätteduktig! Medan vi går på uppfartten mot där räven var alldeles nyss så ser Zafir spontant upp mot mig. Jag visar "Tumme upp" (noga med att visa i pannlampeljuset) och bjuder på en godbit som jag släpper på marken. Jag stannar upp och väntar ut honom medan han söker upp godbiten. Jag visar igen "Lugnt/Nära". Zaffe går vid min sida. Han kollar upp mot mig igen. Jag visar åter igen "Tumme upp" och bjuder på nytt godisbitsök. Samma sak upprepar vi ytterligare en gång medan vi går lugnt mot gårdsplanen.
Vi stannar upp. Jag klappar högljutt med händerna - för att vara ännu mer säker på att rävuslingen har flytt fältet.
Jag visar ett avslappnat "Varsågod, spring o lek" - och Zafir rusar iväg. Jag går mot bilen för att lägga in kopplet. Haha! Döm till min förvåning när jag öppnar bakluckan så sitter Zaffen - sin vana trogen - på hans godisstubbe där bakom bilen. Zafir tigger godis. Jag skrattar åt honom och bjuder på ett godisregn över hans huvud.
Mellan dessa ovan två beskrivna tillfällen har Zafir fått rusa åstad precis som han vill när vi passerar grinden, vilket är oräkneliga gånger. Utan några (platsbundna-) kommandon öht. Just det! Det där med enbart positiv förstärkning funkar inte... Man måste lära dom vad som är förbjudet! 😉 Eller..?
Apropå Zafir blir bländad av pannlampan. Här en filmsnutt från ett annat tillfälle. På andra försöket så uppmärksammar han godisregnet. Troligtvis på vittringen.
 |
| Apropå det - igen! På koppelpromenad när Zafir, sin vana trogen går före mig, och jag vill "prata" med honom. "Matte vill nåt"-signalen är att jag mjukt men bestämt trycker det spända kopplet nedåt mot marken. (Det här har jag snott/vidareutvecklat/blivit inspirerad av/från ett Caroline Alupo-webinar). |
 |
| "Va? Vad vill du, matte?" Och jag visar exempelvis "Stanna!" eller "Kom till min sida!". |
En annan grej jag har börjat med, framför allt nu när han inte längre hör och inte kan vara lös, är att när han där i andra änden av kopplet spårar/vädrar ut mot sidorna, alltså ut i terrängen, snår och buskar, så står jag ofta kvar på stigen/vägen och låter honom hållas. Ibland så spanar även jag bort mot dit han spanar. Bara för att visa att vi är ett team. (Inspirerad av ett annat Alupo-webinar, antijakt.)
När han vänder tillbaka mot mig, så berömmer och belönar jag - mer eller mindre rikligt. Man kan ju tycka att jag belönar hans viltintresse, men det blir ju faktiskt precis tvärtom - jag belönar att han väljer att avstå jaktfrestelsen. Det ni! 😊
Om Zaffe på promenaden plötsligt börjar dra i kopplet med en högre intensitet, men avbryter sig själv och gör en kvick helomvändning mot mig, så blir det också beröm och belöning. Visserligen varken såg eller hörde jag nåt, men Zaffe har nos. Det kan ha varit något vilt eller nån katt som spatserat förbi. Just det! Alltid lita på hunden. 😊
 |
| Team Zafir-Matte. Foto: Sofia Stiernman, blickstories. |
klk
