Dagen efter. Vaknar. "... är död" är det första jag tänker. Tårarna rinner. Eller rättare sagt, de välde upp när musik kom igång. Ti Amo (Umberto Tozzi). När nästa låt börjar (shufflemode), Tomorrow från Annie (original version), tänker jag med ett hjärta som smärtar och med djup suck "... och så den låten också...". Låten som jag sjöng för mig själv inför jag skulle åka och hämta valp... Zafir var det väl?
Apropå Zaf. Jo, han är (som sin matte) en sömntuta, men när jag till och med reser mig upp, nästan kliver på honom (han låg precis nedanför soffan, ja, jag sov i soffan), så reagerar han inte. Jag kollar om han andas, samtidigt som jag tänker att han kan väl inte dö samtidigt som....
Vad hände? Hur? Varför? Vad skrevs sist? *kollar senaste inlägg* De hade roligt tillsammans... för sista... Var det ett farväl? Som med Baloo, när vi körde favvo-tricken där ute på parkeringen innan vi gick in... för sista gången. Jag minns att jag blev tvungen att bära honom från receptionen till mottagningsrummet. Han la sitt huvud som vanligt mot min axel/hals. Jag kan fortfarande känna den mjuka tyngden av hans fina pudelhuvud.
Eller som med Gromit, när vi passade på nu att ha kul - innan det är för sent. För jag visste innerst inne att den sista dagen kommer att snart komma, men inte när.
Jag är glad att jag gjorde detta. Att jag tog mig tid att ta den där sista lilla promenaden här hemma med Keaton. Bara han och jag.
Jag bar honom sedan från jobbet till bilen när vi skulle åka till.. för sista gången. Han var tung att bära uppför trappan, men jag minns att jag tänkte att det här är det sista vi gör tillsammans. Bara insupa allt. Medan tiden finns kvar.
Men när det gäller Buster, Wilbur och Spirou var det plötsligt. Akut. Vi hann inte... Och så Pingu. Älskade fina Ping. Det gör fortfarande så jävla ont. I höst blir det sex år sedan. Det är precis så länge som han levde.
Att sörja vid sidan om, när vänners hundar... Det är svårt. Vad ska man säga? Man är ju olika. Man sörjer på olika sätt.
Alla hundar är "one of a kind". Fast vissa har gett ett speciellt avtryck i ens hjärta. Kanske enbart för att man har råkat känna dom bättre, man har umgåtts och träffats oftare än andra. Den första jag nu tänker på är Zero. Han var ju även min arbetskamrat i ett antal år. Jag saknar Zero ibland. Hans fina päls och hans grimaser (fick lov att kolla stavning 😉 ).
"Men.. hur blir det nu? Det är slut. Bara slut. Kommer de skaffa en till hund? Vilket jävla år det har varit hittills för dom. Lider med dom. Om jag känner mig handlingsförlamad, hur ska då inte de känna sig?", tankarna...
Och så rent själviskt; inga fler roliga inlägg att se fram emot. Det är slut. Bara slut.
Texten här ovanför blev nedplitat på morgonen, 29 maj, innan det var officiellt....
 | |
| På bilden gör Zafir "Kring!"-konsten, inspirerad av Arlo. För att hedra min inspiratör, hade jag egentligen velat döpa den till "Arlo-konsten", men det är för långt. |
På kvällen innan (28 maj), precis innan Zaf och jag skulle åka iväg till kursen, fick jag ett mess. Min första tanke var att det kunde vara någon av kursdeltagarna, lite underligt dock att det var ett mess. Men det var Arlo-matten. Jag, helt i chock. Läser jag rätt?
"The show must go on", så Zafir och jag åker förstås till kursen. Lite då och då medan jag coachar och har mig, så kommer jag på, och tänker: "Arlo är död." Det är på något sätt ofattbart och overkligt.
Zaf är min sidekick på kursen, och när alla hade gått hem så bjöd jag upp min sidekick, där på den nu öde brukshundklubben (förutom Sam med matte som tränade borta på agilityplanen). Zafir o jag dansade för min fyrfota vän. Vi dansade på nyklippt appellplan, i solnedgången, bland myggsurr och till mobilhögtalarens toner. Älskade Arlo, vi kommer alltid minnas dig. 💖
På vägen hem kommer jag på att bilstereon spelade Radioheads "Street Spirit (Fade Out)" när jag åkte hemifrån. En låt som jag har minnen av Buster.. Nu är den låten för mig även förknippad med Arlo.
Trots att jag aldrig träffade Arlo irl, så känns nu ett stort tomrum. Han fattas oss. Alla vi som följde honom, från han bara var en liten valpspoling, "Grabbhalvan", som hans "Onkel Qalle" kallade honom. I elva år. Typ varje dag. Vad ska man nu ha Facebook till?
Jag misstänker dock att det egentligen inte var Arlo själv som plitade ned sina bravader om tävlingar, träningar, "storebrorsan" Alf (katt), Do As I Do-trick, alla promenader med snälla Pärongrannen, alla dessa uslingar av olika slag, hans fina garderob med alla träningssaker... Garderoben!! Den kommer nu ju stå helt... *suckar djupt* Och hans fina hundkoja med den fina namnskylten ARLO. Om jag minns rätt stod det RUDI dessförinnan.
Jag känner så för Matten, Hussen och Lill-matten. Jo, det var nog egentligen Arlo-matten som berättade och ritade alla äventyren. Ett berättargeni med så många fina foton. Vissa bilder har för alltid etsats fast i ens minne.
Vi hund-/djurägare vet att den där sista dagen kommer att komma. Vi har varit med förr. Gromit, Rudi, Pingu... och nu Arlo. Det är hårt. Det får ta den tid det tar... att komma igen.
Måste förstås även nämna min fyrbenta klubbkompis Sheena som nyligen fick somna in. Eller som hennes matte beskrev det; Drottningen has left the building, Överkonstapeln har gått av sitt sista pass. 💖 Hon blev nästan hela 16 år. Vilket långt och innerhållsrikt liv. Mest agility.
Mitt starkaste minne av Sheena är när Gromit hade gått bort och Sheena-matten var så snäll och erbjöd mig att få låna Sheena på den där agilitykursen som man långt innan hade anmält sig till. Sheena och jag körde även hemmaklubbens Sommarcupen tillsammans. Jag minns att Sheena var ett agilityproffs; hon typ läste banan helt själv - om inte jag kom där och ställde till det! Det var snudd nära att vi vann cupen detta år, men vi kom tvåa - för jag klantade mig typ ett par hinder från mål.
 |
| Zafir sitter fot. |
Det är nu gått över en vecka sedan....
I söndags morse medan Zafir, efter sin frukost, är ute på tomten och söker upp sin "efterätt" på mossmattan, så satte jag på musik medan jag borstade tänderna.
Shuffle är på och "Ti Amo" kommer. Jag blir rörd igen. Får idén på ett freestyleprogram - i Arlos ära. Förstås bara för mig själv. Jag står där i vardagsrummet, funderar på freestylerörelser, rör mig lite i takt med musiken, fortfarande borstande tänderna. Jag är helt borta i freestyletankar.
Plötsligt känner jag en ESS-svans snudda till mina vader. Jag vänder mig om... men ingen Zafir finns där! Jag får (den lite fåniga) förnimmelsen att det var Arlo. *ruskar på huvudet åt mig själv* Jag tittar ut genom fönstret, men ser ingen Zafir. Jag går ut på altanen, kikar till vänster - där borta går han runt och söker godis i godan ro. Jo, Zaffe är snabb ibland. Självklart var det han som kvickt gick in för att kolla vad matte har för sig, för att sen - lika kvickt - gå ut till sitt godissök igen... eller..?
Apropå att känna viftande ESS-svans mot vaderna, kom jag nu på ett minne som jag inte har tänkt på på evigheter. Förr, innan rallylydnaden var uppfunnen, så pysslade jag lite med tävlingslydnad. Ett tecken på att Keaton gick fot - så där tjusigt och glatt - så kände jag hans viftande svans mot vaderna. Då visste jag att han gick fint och tjusigt (man själv skulle ju inte glo på hunden utan bara se rakt fram). Jag älskade att känna hans viftande, glada svans mot mina ben.
Nu på sistone har jag fått "en knuff" att filma såna där vardagliga saker, som till exempel när Zafir pratar eller rättare sagt när han falsettskriiiker ut sin glädje över att det är dags att åka hem från jobbet. Ärligt så riktigt hatar jag hans hemska röstläge när han är glad. Varför kan han inte uttrycka sin glädje lite mer... tystlåtet - eller åtminstone med lite mer bas i rösten.
Jag vet ändå... Att en dag... kommer jag sakna hans hemska falsettglädjeskrik. Men nu har jag det filmat - till sen.
Apropå hundkurser. Jag har länge haft tanken att exempelvis på valpkurs ta upp detta faktiskt viktiga ämne; att en dag kommer vara den sista dagen. Kanske i samband med hantering, temp och kloklippning etc.
Fast jag är mycket tveksam. Jag vet ju inte vilka trauman kursdeltagarna kan ha. Det kan bli så fel. Man vill ju inte att folk ska börja storgrina på kurs.
Nu har det gått en vecka. Jag har Arlo-familjens stora lost i tankarna. Förra gången hade de ju ändå Alf kvar... Jag har tvekat att publicera detta, än mindre göra "reklam" för det på Facebook. För det är inte min sorg att äga. Det är deras.
https://open.spotify.com/track/67pUPmzIHAET867jQ5MxUY?si=14d443372b6c4917
FS1
SE FREECH SE VCH FD1 FD2 HTM1 HTM2 RLDN RLDF RLDA RLDM
Det är min farbror det!! 💪//Zafir
